Det är underbart att duscha, men en nackdel att det inte går att smita från alla momenten före och efter. Många gånger det här året har jag känt mig som när jag var höggravid. Förvisso är jag nästan lika tjock som då, men det jag tänker på är tröttheten. När jag promenerar mina korta sträckor känner jag mig ibland just som en höggravid som går och flåsandas när det blir för motigt, och när jag duschar tänker jag exakt som jag gjorde för 14,5 år sen: ”Tänk om jag bara kunde trolla mig från duschen till torr, påklädd och klar”. När krafterna är mer begränsade än vanligt är nåt så enkelt som en dusch något som får vägas på nödvändighetsskalan. Idag låter jag bli att duscha eftersom jag vill orka skjutsa barnen till golfskolan. Men det skulle verkligen behövas.

Ni ser ju. Så här blir mitt hår snabbt efter ett par dagar, och det är svårt att vänja det vid något annat. Saltvatten kan möjligen bidra till att hårtvättsbehovet minskar, men att åka till ett salt hav verkar faktiskt jobbigare än att duscha.
Men nu hittade min tös nåt fantastiskt i mataffärens hårvårdshylla. Torrschampo! Efter sprayning, en kvarts väntan och borstning såg håret ut så här istället. Inte ett dugg tvättat, men det känns betydligt bättre.

The post Hårfin hjälp appeared first on Cecilia summerar.

Det har blivit olika mycket skrivet i olika faser, men för 1,5 år sen hade jag extra mycket på gång. Färdiga texter att försöka hitta plattformer för och nya som ville hitta ut ur fingrarna. Så kom sjukdomen. Pang! En feber slog till och eftersom den aldrig gav sig av tappade jag förmågan till både skrivandet och mitt mer inkomstbringande arbete. Ett yrke jag också trivs med och saknar. Det har inte gått att hålla trådarna i romaner och novellsamling under det här dryga året med feber och värk. Men successivt dök det upp något som fungerade. Dikterna blev fler och fler, och jag upptäckte att bilder väldigt lätt födde dikter i mig – och att andra blev stärkta av att läsa dem. Och de var, till skillnad från de långa texterna, lätta att skriva liggande på telefon eller läsplatta (precis som denna text just nu i sängen). På så vis har författarsidan Ekhemmanet kunna hållas vid liv trots att själva författaren har varit ovanligt orkeslös. Inte bara hållas vid liv. Sprudlat.

Häromveckan såg jag på statistiken att det var två dikter som fått läsarantalet att öka rejält. Dikten på Ofrivilligt barnlösas dag och dikten kring Nationaldagen. Barnlöshetsdikten slog rekord och jag tyckte det var rätt otroligt att närmare 2000 personer nåtts av en och samma dikt.

Statistikkurvan före raketdikten

Dikt publicerad på Ofrivilligt barnlösas dag

Dikt vid Nationaldagen

Så kom den där dagen förra veckan, när jag fick en tanke som blev en dikt som tydligen talar rätt in i mångas verklighet. Nästan 23.000 personer har sett den, kanske inte läst men fått tillgång till den.

Ny kurva där de tidigare storvågorna blivit små krusningar.

Ofattbart, stort och glädjande. Men samtidigt så sorgligt, med alla dessa som kämpar… Alla vi som kämpar. Jag gör det också, fastän så otroligt lyckligt lottad när det gäller livet i övrigt så sliter jag vidare med denna sjukdom som ännu inte släppt sitt grepp. Vissa dagar tror jag den har lättat på greppet, och de smulorna av förbättring lägger jag i hoppets mikroskop. Tills dess ligger jag här och skriver små dikter och gläds åt er som läser och berörs. Tack!

Och just nu får jag lyssna på en alldeles ny sång, där texten är min dikt till dem som kämpar. Kära sångarvännen satte sig vid pianot och skrev en melodi till den, och nu har hon spelat in den med en annan strålande musiker och jag får lyssna och bli stärkt och full av glädje.

Raketdikten

The post Hissnande läsarkurva appeared first on Cecilia summerar.

På varsin sida filtret… studsmattan.

Ibland blir jag också bestämd, som när en adoptivförälder försvarar användandet av ordet ”n_g_r”, men jag väljer mina ord och uttrycker inget som jag inte skulle våga säga öga mot öga till personen. Men det förekommer rätt ofta kraftuttryck (åtföljda av ett helt batteri utropstecken) som jag har svårt att tro att någon skulle yttra till en person som hen hade framför sig. Så otroligt mycket aggressioner finns det också. Som att all uppdämd ilska kommer loss i de här diskussionsforumen. Det skulle nästan behövas en funktion där det kommer upp en stor ruta med texten: ”Nu är du visst väldigt arg. Ta några djupa andetag och reflektera över vad din ilska står för innan du skriver något som kan såra någon annan.” Fast det skulle nog resultera i rätt många sönderslagna datorer och knogar.

The post Anonyma aggressioner appeared first on Cecilia summerar.

En rubrik som denna kan ge intryck att jag varit på barndop. Det var länge sen, men dopet är alltjämt närvarande. I min tro hör dopet och förlåtelsen nära ihop. De som kritiserar kristendomen har ofta svårt med tanken på synd, kanske för att många kyrkoföreträdare har gjort upp listor över exakta aktiviteter eller livsstilar som stämplas som synd. Som om människorna hade hela måttstocken för det. Det tror jag inte vi har, för även om Bibeln ger tydlig vägledning så kan inte vi människor agera som Guds domare. Men jag är övertygad om att jag syndar. Inte genom att äta choklad utan när jag gör val som leder bort från Gud. Tänker illa om andra, låter bli att se den som behöver bli sedd, snäser åt dem jag älskar, fastnar i självbekräftelse. Sånt som är fullt mänskligt men som får mig att känna mig trasig eller rent av smutsig. Där kommer förlåtelsen in som en chans att börja om. Kärnan i kristen tro, att Jesus öppnat en förlåtelsens väg till Gud som alla utan undantag kan få del av. En förlåtelse som handlar om det enskilda hjärtats uppriktighet gentemot Gud och inte om andra människors bedömningar av min eller din duglighet.

Just detta handlar dopet om för mig, och det spelar ingen roll när det äger rum. Det gudomliga sker och jag får ta emot gåvan när jag vill. Om och om igen.

Om det här handlar en av sångerna som jag har skrivit text till utifrån tankar som armbandet, Frälsarkransen, har väckt. Sångerna är inte publicerade, men just den om dopet kan ni få tjuvlyssna på här. Sångerskan är en vän som bott alldeles intill mitt hjärta i 25 år. Tacksam.

The post Dop appeared first on Cecilia summerar.

Lite yr också av en förmiddagspromenad som var något över min förmåga. Det är löjligt nära till fotbollsplanen där sonen börjat träna. Den ligger i slutet av gatan som vi bor i början på. Men det är uppförsbacke och en väg jag inte har gått sen innan jag blev sjuk. Idag gick jag den ändå. Bilen och pappan är långt borta och pojken skulle inte stå ut utan att få vara på fotbollsträningen (den fjärde i livet ). Så jag gick med honom. Sakta, sakta och tungt. Sjukdomen har inte givit med sig, mer än i form av en ibland märkbar lindring i huvudvärken, men jag låter den bestämma lite mindre nu. Det kostar på, men så får det vara ibland.

Enklaste möjliga lunch sen. Tack och lov för ICAs köttrika grillkorv som gör att det inte känns riktigt lika ruskigt att bjuda på korv med bröd till lunch nån av dagarna nästan varje helg. Med gårdagssalladen som tillbehör funkar det också för vuxna smaklökar.

The post Gudomlighet och grillkorv appeared first on Cecilia summerar.

Så många som kämpar att det är ett mirakel att jorden fortsätter snurra, och människorna fortsätter andas hur tungt det än är vissa dagar. Till dig som kämpar, ung eller gammal, en tankens guldmedalj och en flaska växtnäring till ditt hoppets frö.

Ur tanken på huvudkudden kom en dikt. Till dig som kämpar.

Till dig som kämpar

Så länge du slitit
och burit din kamp
den som just du fått att bära.
Och fast det finns många
som delar din väg
är det svårt att släppa nån nära.

De kallar dig stark
de som sluppit din lott
men själv bär du skörhetens kläder.
Du ser att du inte
har haft något val
och får uthärda oavsett väder.

Du är inte stark
men du kämpar ändå
för att livet ger stunder att hoppas.
Och när stormarna lagt sig
ska du sen kunna se
att framtidens frön ska få knoppas.

Cecilia Ekhem

The post Alla som kämpar appeared first on Cecilia summerar.

Den 12 juni 2008 beslutade domstolen i Nairobi att vår son verkligen var vår. För första gången på drygt sju månader kunde vi visa hans ansikte på bloggen. En vecka senare fastställdes beslutet och vi kunde förbereda för hemresa.
Den 12 juni 2008 gick vår tös i Svenska skolan i Nairobi, och firade inte skolavslutning med sin klass i Svartviks skola. Men mormor kunde gå dit och berätta för glada vänner att vi snart skulle komma hem.

Idag är vår dotter så stor att inga föräldrar är med på avslutningen. Men jag åkte dit och smög in ändå, och fick höra fantastisk solosång. Stolt mor, som sen medicindopad tog mig till nästa avslutning. Den allra sista i sitt slag. Barnen sjöng så starkt och härligt, men både vemodet och regnet hängde tungt i luften. Jag satt där på medhavd stol och önskade att jag hade kunnat och fått vara kalasfixare också idag. Då skulle jag ha ordnat ett storslaget farväl till skolan och dess historia, och den personal som har funnits där för våra barn i vardag och glädje och sorg.

The post Kenyaflagga och blomstertid appeared first on Cecilia summerar.

Så avlägsen vintern verkar just nu, när tösen och hennes vän ägnade en lång stund att plocka en så fin bukett till mig. Kärlek! Och snart sommarlov. Imorgon sjunger dottern Adele till vännens komp på skolavslutningen. Jag utreder mentalt möjligheten att smyga in och lyssna på dem innan det är dags för skolavslutningen som jag bävar för. Den när sonens skola, som vi ser från köksfönstret, stängs efter nästan hundra år eftersom en skola med bara åttio barn inte anses kunna hålla på sikt. Än är inte alla hinder avklarade för att det ska kunna bli en friskola om nåt år, så det blir en märklig dag imorgon. En sommardag då samma slags sommarlovsblommor blommar som för hundra år sen. Och en plantering stängs på obestämd framtid.

The post Blommor då och nu appeared first on Cecilia summerar.

Efter 1,5-timmaskalaset tog mormor med sig blivande sjuåringen på shoppingtur, och storasyster är på vift på sitt håll. Själv ligger jag nöjd och vilar. På SVT sänds en fin och jazzrik dokumentär med Georg Riedel, som har gjort den mesta av musiken från Astrid Lindgrens filmer. Musik som våra barn känner väl och jag hoppas att jag nån gång ska få sjunga med barnbarn. Förmodligen var det här det sista Astrid-kalaset som våra barn gick med på, men om jag får bli både frisk och mormor/farmor så kommer jag nog inte kunna hålla fingrarna borta. Och så kan jag ju välja tema till mina egna kalas också i framtiden.

The post Två år på ett bräde appeared first on Cecilia summerar.

Kanske är det en annan version av ”surt sa räven”, men jag tror det är ett hållbart förhållningssätt. Inte bara med tanke på klimatet. Visst kan trädgårdspedanter och fastighetsspecialister förfasa sig, men jag tror betydligt fler familjer har gått sönder av för höga krav än det är hus som har rasat ihop på grund av för lite renovering. Dessutom skulle krav på ett perfekt hem göra livet som sjuk outhärdligt. Så jag försöker välja att se det vackra i det som är. Det går inte alla dagar. Men för det mesta tycker jag detta är vackrare än det tillrättalagda.

The post Sänkta axlar åt mänskligheten appeared first on Cecilia summerar.