Så många blogginlägg och samtal har handlat om att omgivningen har svårt att förhålla sig, tala om och förstå vad barnlösheten gör med den som drabbats av den. Självklart är det inte bara i fråga om barnlöshet, utan förmodligen vid alla typer av kriser vi råkar ut för, som det upplevs som att stöd och förståelse saknas. Jag tänker t ex på Heddas inlägg om sin sjukdomstid.
Vid lunchen med Kix och EVL sa EVL något som jag burit med mig som en skatt. Hon beskrev att hennes mamma inte alls hade förstått hur de hade det och hur tungt det var med denna smärtsamma längtan. Men så sa hon ”Men nu förstår mamma mig, efter att ha läst en viss bok”. Boken var min roman Väntrum, och detta är något jag inte själv hade vågat tro – att den verkligen kan hjälpa barnlösas omgivning att förstå deras situation. Nu upplever inte alla barnlösheten så svår som min Bea, men att en annan bloggvän skrev i ett mejl att hon var ”Beatrött” blev en slags ledsen bekräftelse på att känslorna är verkliga även fast romanen är fiktiv.
Förhoppningsvis har många sett Barn till varje pris? och Drömmen om ett barn och på så sätt fått större förståelse för vad de barnlösa i närheten går igenom. Kanske det är fler som liksom EVL:s släktingar som skulle kunna få en större förståelse genom att läsa Väntrum. Har du någon i din omgivning som du skulle vilja ge den till? Kanske i julklapp eller ”barasådär”. Beställ boken med barnbidragsrabatt just nu. Om du vill kan jag skicka boken direkt till den som du vill ge den till. Kanske med en hälsning i stil med att ”Någon som står dig nära vill gärna att du läser den här boken…”. Eller just den hälsning du vill ska vara med. Och om du vill ge bort boken i julklapp skickar jag den inslagen strax före jul.
Det blir allt för lite läst i vardagen. Oftast lägger jag mig för sent och orkar bara läsa någon rad. Men på semester finns tid och ork att läsa mer och längre stunder. På nattduksbordet hemma har jag haft tre favoriter: Tomas Sjödin som omnämndes häromdagen, Vibeke Olsson som jag träffade i torsdags när hon presenterade sin tredje, efterlängtade, roman om våra hemkvarter – och så Linda Olsson som jag nämnt tidigare. Jag hade påbörjat hennes Det goda inom dig under splittrade lässtunder, och nu under resan till sommar fick jag tid att sluka. En fantastisk bok, som väntat. Den handlar om en barnlös kvinna och hennes brottning med svåra minnen och hur de väcks vid mötet med en pojke som tycks behöva henne. Men kanske inte mer än hon behöver honom. Det handlar om svåra upplevelser som formar oss – och mitt favoritämne: hur man kan hitta den man är och sin mening trots, eller kanske tack vare, det svåra man går igenom.
Tack för alla kommentarerna på förra inlägget. De är tankeväckande och det finns mycket att resonera vidare kring. Men telefonbloggandet är så bökigt att jag inte gör det just nu. Vill bara understryka att det handlade om mina egna gränser och inte om att nedvärdera dem som har andra gränser än jag. Som FC säger finns alltid skrämmande exempel, och precis som att gränserna varierar mellan olika människor tror jag att vi ser på exemplen med olika ögon. Förmodligen har jag också skygglappar ibland. Och inte sällan består de av mina principer.
Nu har hus och katt och bil lämnats över till svägerskan och själv sitter jag med min familj på ett tåg. Snart är vi framme på Arlanda. Det är nästan tre år sen vi – i största Obamatider – var på väg dit för att resa till vår fjärde familjemedlem. För honom fanns inga möjligheter att växa upp i familj i hans första land. Och när han blev vår förändrades världen för långt mer än fyra personer.
Medan jag tog mig en lunchmacka av lyxmodell såg jag extramaterial från senaste Barn till varje pris?. Det avsnitt som handlade om gränser. Jag såg ett klipp om surrogatmödraskap och fastän lunchen var så god fick jag ont i magen på det där sättet jag får när något inombords ropar att nu är vi ute och tassar i gränsland mellan gott och ont. Samma känsla som jag har kring healing och viss yoga och meditation. Det som handlar om andevärldar där gränser mellan gott och ont, liv och död suddas ut på ett sätt som inte är mitt. En religion som inte är min. Eller känslan för exempelvis tidningen Hälsa för den delen. Jag läste den i ett väntrum och läste in religion i det mesta där.
Religion rör de djupaste värderingarna, men inte bara religion. Nån slags inneboende känsla har vi för vad som är rätt och sant och gott. Ofta reflekterar jag inte alls, men ibland kommer den där oron i magen. Jag förstår så innerligt väl den barnalängtan som homosexuella och före detta sjuka kan ha och hur svårt det måste vara att räknas bort också som möjliga adoptivföräldrar. Är det något jag vill påstå mig förstå så är det barnalängtan. Men jag tror ändå på att det finns gränser. Om vi inte hade fått vår IVF-tös och fått adoptera vår Kenyagosse så hade inte surrogatmödraskap i ett fattigt land varit ett alternativ. Där går en gräns för mig. Jag vill att det ska finnas en gräns också när längtan håller på att äta upp hela ens liv. En gräns där man måste stanna upp, och får söka hjälp att kunna landa i en slags insikt om att det var så här det blev för oss. Nu är striden slut, och här vann jag inte. Det blir inga barn. Jag blir inte frisk. Jag får inte min älskade tillbaka. Jag kan inte bli pilot. Eller vad förlusten nu kan tänkas handla om.
En gräns. En sorg. En acceptans. En nyorientering.
Vår pojke återser sitt barnhem. Ett barn var kvar på barnhemmet efter två år för att utredningen om han skulle kunna adopteras på annat sätt fortfarande pågick.... När jag sa att "jag hoppas att du också får en mamma snart" tittade han upp och smekte hastigt min kind.
Jag är rädd att vi med alla metoder och varianter förlorar blicken för gränsen. Den fysiska. Den ekonomiska. Men allra viktigast tror jag: den etiska. Den gräns där värderingarna säger stopp. Om jag missar den tror jag att det kommer kosta en bit av det som är jag. Och jag tror det finns gränser som passeras idag. Att en okänd kvinna i tredje världen får betalt för att bära fram ett barn är en sån gräns för mig. Blicken hos surrogatmammans man i Barn till varje pris? stärkte den insikten. Men andra människor har andra gränser.
Det är alltid svårt att prata om sånt här när man är i ett annat läge själv. Lätt för dig att prata om att acceptera när du redan har fått dina barn. Men jag tror ändå att vi måste prata om det.
Somliga hittar gränser som andra inte ser. Som när adoption kallas för människohandel. Medan du finns uppmärksammade mig på en artikel i Sydsvenskan. Artikelförfattaren Ellen Albertsdóttir skriver detta:
Ändå fortsätter bilden av internationella adoptioner att styras av koloniala uppfattningar. Barnen anses – liksom länderna de kommer ifrån – vara i behov av omedelbar västerländsk räddning. Här, blir budskapet, är alltid bättre än där.
Och jag blir matt. Det skulle förvåna mig om det finns en enda person som verkligen tagit reda på vad internationell adoption innebär som har missat prioriteringsordningen: I första hand söks adoptivföräldrar i släkten, i andra hand i landet och i tredje hand i andra länder. Det fjärde alternativet är att barnet växer upp på institution utan familj. Och som Adoptionscentrums mest använda och bästa formulering säger: Barnhem är inget hem för barn. Visst har det förekommit adoptioner som strider mot alla tänkbara etiska riktlinjer – men att utifrån det kalla adoption för industri och handel är ett rejält snedhopp. Jag hoppas på en stukad fot och tid för eftertanke.
Artikeln har för övrigt Facebookgillats av 31 personer.
Det regnar och jag ska ta tag i konststycket att försöka skriva några rader om min roman Väntrum. Det är inte lätt, så hjälp mig gärna du som har läst den. Vad handlar boken om egentligen?
Jag lyssnar på en skön sång jag hörde live på min födelsedag. Du har förmodligen hört den förr i annan tappning, men detta är originalet.
André de Lang sjöng den själv på stödkonserten för Afrikas horn som min vän och favoritsångerska Helén arrangerade just på min födelsedag. Jag bloggade om det då, och här kommer låten igen.
Jag läser att också på Afrikas horn kommer regnen, vilket förstås är en glädje – men sannolikt också problematiskt med risk för översvämning när jorden är hård och inte kan ta emot det saknade vattnet. Nu hittade jag en artikel från Unicef, där man talar om just det och om risken för att vattenburna sjukdomar sprids. Jag läser om hur svälten drabbar också i vårt Kenya, och ser en vacker bild på en ful verklighet. Att det finns omständigheter som gör att det är vanligt att en tvåårig pojke väger 8 kilo. Det är oundviligt att tänka på att vi för tre år sedan gjorde oss redo för resan till vår tvåårige pojke. Som vägde 13 kilo och hade fått både näring och kärlek redan innan vi möttes. Det räcker inte att leva på kärlek. Och inte heller utan.
Det behövs fortfarande hjälp till Afrikas horn, och många seriösa organisationer som kan vara verktyg för den hjälpen. Svenska kyrkan. Unicef. Rädda barnen. Det är några av dem.
Myggnät (och därmed malariaskydd) till tio barn kostar mindre än en biobiljett.
En påse lyxruccola motsvarar mat för en person i flyktingläger på Afrikas horn i en dryg vecka.
En familj på sju personer skulle ha mat i nästan två veckor för pengen som jag beställt en salamikorv för (visserligen ett sätt att stödja en idrottsförening, men jag är mer intresserad av salami än av idrott, så jämförelsen kändes ändå relevant)
Nu går jag nästan aldrig på bio, men kanske skulle det vara lättare att äta sunt och klimatsmart om jag satte såna lappar på det allt onödigt jag pular i mig. Och som vanligt fastnade jag i annat skrivande än planerat. Samma gamla visa. Så nu lyssnar jag på Same ol´story igen och försöker ta tag i skriva-fixa-röja-packa-greja.
Och på fönsterbrädan där det igår stod en kristallvas med kärleksört finns nu nåt annat. En skola i att känna in och göra plats för sin önskan.
Här hade det varit livat värre idag. Kattmatskåpet länsat och en glasvas med blommor nerriven. Glas, blommor och vatten på ena halvan köksgolvet och kattmat på den andra halvan. Och en del damm däremellan.
Jag tycker inte om när människor uttrycker sin trötthet som föräldrar genom att påstå att de vill sälja barnen billigt. Men vissa stunder tycker jag att det är ett relevant uttryck när det gäller djur. För övrigt är det rätt vanligt att låta mänskliga begrepp gälla djuren. Hur många gånger har jag inte hört talas om både tama och vilda djur som ska ”adopteras”. Och lika irriterad blir jag varje gång. Ungefär som när ett hem som var stökigt när man gick hemifrån är ÄNNU stökigare när man kommer tillbaka.
Bara att kavla upp ärmarna och börja röja. Så inte kära husvakten får glas i fötterna.
Påväghembloggning via telefonen, på gång i härligt mjölkvit höstluft. Igår använde jag en del såna där påvägminuter till att byta lösenord på alla möjliga ställen. Jag gillar iPhonen, men får erkänna att det inte är helt smidigt att göra sånt via telefonen. Lösenorden byttes efter att jag fått höra nyheten att Bloggtoppen kapats och alla användarnamn och lösenord rusat ut i rymden. Jag hade registrerat den gamla bloggen på Bloggtoppen och har ingen aning om vad jag hade för lösenord där. Däremot har jag en stor aning om att jag har samma lösenord och användarnamn på flera ställen, så nu har jag försökt byta det jag kommit ihåg och hoppas på det bästa.
Aftonbladet har som huvudnyhet på löpsedlarna idag att de berättar hur man skyddar mejlen och väljer bra lösenord. Men när jag öppnade deras hemsida så talades det om värre virus. En vintersjuka. Tur att vi ska till sommaren om ett par dar. Och då byter vi användare och lösen i huset och skärper säkerheten. För hus-bil-kattvakten loggar genast in.
En dag med rätt mycket jobb, värdefull lunch med två bloggvänner och som avslutning en efterlängtad författarkväll inramad av ljus och musik.
Tomas Sjödin i stan. Det är något som jag mycket ogärna missar. Eller mycket gärna omissar.
Tomas är en person med gåvan att formulera det väsentliga och beröra på djupet. Hans sommarprat, den egna livsberättelsen och alla böcker har väckt många tårar, insikter och stunder av igenkänning – och nu kommer hans första roman. Tusen olevda liv finns inom mig. Vi fick ta del av hur boken kommit till och en sån berättelse är extra intressant för mig som också skriver. Men som inte har fått något utgivet på Libris. (Heller.)
Samtalet på lunchen och Tomas prat ikväll vävdes ihop, för runt lunchbordet talade vi om hur det svåra som livet tvingar oss igenom hjälper till att kunna föreställa oss andras sorger – hur vitt skilda de än är ifrån våra egna. Det är just det som är det fantastiska med Tomas. När han talar är det som om han kan sätta sig in i hur det är att vara just jag.
Jag rör i soppan och väntar in middagsgäster för att tala om viktiga saker. Samtidigt bor tankarna hos andra just nu. Vänner på olika håll som brottas med smärta och sorg. Som jag önskar den där kraften för just den stund som är.
En pausbild får det bli. Fotad på väg från jobbet idag.
Innan jag somnar ska två gröna kuvert fyllas med varsin Väntrum – som skickas med barnbidragsrabatt enligt ett tidigare inlägg. Hemsidan fick sig också en uppdatering idag:
http://ekhemmanet.se
Så där ja. Så har en helg gått och en rätt intensiv vecka är i antågande. Men mot slutet av den bär det iväg på semester. Så kom an bara måndag!
