Julklappstips till ofrivilligt barnbarnslösa (m fl)

Idag har jag fått en fantastisk adventspresent. Bloggarvännen EVL, som också tidigare har gjort otrolig reklam för min roman Väntrum, gav den idag till gynekologen som behandlar så många ofrivilligt barnlösa. Vilken gåva, också till mig. Innerligt TACK! Och så glad jag är över att ultraljudet idag berättade för EVL och hennes E att deras otroligt efterlängtade pyres hjärta pickar så fint. Drömmen på bild. Förverkligad.

Nu passar jag på att tipsa om en julklapp, t ex till ofrivilligt barnbarnslösa som kanske behöver få en större inblick i hur tufft livet som barnlös kan vara. Fast nu har jag ju förstås konkurrens av Barn till varje pris och Drömmen om ett barn som jag hoppas väckte insikter hos många av dem som lever nära ofrivilligt barnlösa.

Läs mer på hemsidan om hur du beställer. Och om du bor i närheten av Sundsvall (eller vill ha en trevlig utflykt) så kan du komma och köpa Väntrum och adventsbarnboken Vänta Lydia!Galtströms julmarknad nästa lördag 10/12. Då blir det marknadspris förstås!

Vill du ge Väntrum till en vän eller familjemedlem utan att behöva överlämna den själv?
Jag skickar den gärna inslagen direkt till den som ska få den.

Och jag har förresten hängivna läsare som inte har någon barnlöshet i sitt eget liv eller i närmaste omgivningen, men som tycker om att läsa om relationer, sorg, längtan och hopp. Så välkommen med din julklappsbeställning.

Relationsromanen Väntrum (Omslagsdesign: Liselotte Svelander)

Ljus, lucior och katter

Det här är en tid av många ljus. Och jag vill tända ljus för så många som har det tufft. Det finns både i vanliga världen och i bloggvärlden många som jag tänker på, och några av dem tänker jag ofta, ofta på. Det är Kristina, Hedda och Kix som jag tänder extra ljus för idag. Och med mina ljus följer bön.

Lucia närmar sig. Om ni vill att Medelpad ska få en toppenfin Lucia som dessutom är en FANTASTISK sångerska, rösta på Therése. Gärna idag 😉 Lätt som en plätt: SMS:a bara LUCIA1 till 72060.

Förra året hade Svartviks kyrka, en lagom sparkbacke från vårt hus, min favorittjej som Lucia. Ellentin Ekhem heter hon, och bilden är lånad från Sundsvalls Tidning.

Bild: Linus Wallin, Sundsvalls Tidning, www.st.nu

Samma tidning har, som jag nämnt förut, lussekattstävling just nu. Och Lucian ovan har skickat in sin lussekatt. Så här ser hon ut, och så här:

Duffy lussekatt (5½ månad)

Och här är gamla och saknade lussekatten. Törstig på granvatten.

Nelson (18½ år), julen 2010

Världen blev vit

När vi klev in i kyrkan tidigt i förmiddags kom några få flingor. När den sista adventssången klingat ut och vi så småningom klev ut, var hela världen vit. Snön kom på första advent. Idyll. Och när humör och relationer är jämna och fina så kan sån yttre idyll kliva in och göra harmoni. Jag är annars rätt oberoende av väder (förutom att för många soldagar kan göra mig stressad) men snö till advent och jul vill jag helst ha.

Hyacint och saffran - dofter jag älskar. Liksom adventsfrukostar.

Hem en stund för mat och lek.

Snön vräkte och barnen jublade

Sen åter till stan där maken övade sång som jag och barnen anslut till efter en titt på skyltsöndagen (inklusive härlig afrikansk trum- och eldshow). Lilleman hade planer på att göra en skylt till nåt fönster, men la ner den idén när pappan för andra gången förklarat vad skyltsöndag och skyltfönster är.

Vängåvan i vinterskrud

Sen avslutade vi med att lyssna på maken och 150 andra sångare som gav advent en fin start med svenska och sydamerikanska toner. Navidad nuestra. Vår jul.
Under betraktelsen sa prästen att vi vuxna kan behöva låna barnens blick och se världen som de ser den. Då tog min femårige bänkgranne (som uppenbarligen lyssnade mer än jag trodde) sig över ögat och viskade: ”-Mamma, här. Du får låna mitt ena öga!” 🙂

Utmärkelse

Bild från sxc.hu

Jag har fått en utmärkelse av bloggaren och kämpen Hjärtat blöder, en award som det heter i bloggvärlden(!). Tack kära A för att du ville ge den till mig! Jag har aldrig fått nåt sånt förut så jag blev riktigt glad. Men eftersom jag själv får en känsla av att vara bortvald när bloggare jag följer delar ut ”awards” till andra än mig, delar jag inte ut den vidare till några namngivna – men blir jätteglad om du som läser här känner att jag uppskattar det och tar emot stafettpinnen och svarar du med. Jag lägger till ett par frågor också, bara för att göra mig lite märkvärdig 😉 Eller nåt.

———————————————————————————————

Vad heter din blogg?
Cecilia summerar

Varför började du blogga?
När vi skulle resa till Kenya för tre år sedan för att bosätta oss där under adoptionsprocessen började maken och jag att blogga på Hej och karibuni för att på så sätt hålla kontakten med familj och vänner härhemma. Före det hade jag inte läst bloggar alls. Den bloggen avslutades efter nio månader, och ett drygt år senare fick jag frågan om jag ville börja blogga hos Villhabarn. Det ville jag gärna – och ytterligare ett år senare flyttade den bloggen ”Cecilia summerar” hit till min egen hemsida.

Vilka bloggar följer du?

Dem som intresserar mig och tillför mig något. Många som handlar om ofrivillig barnlöshet eller adoption eller att hantera ett liv som för med sig kamp – eftersom det är ämnen som ligger nära mig. Jag har tidigare följt betydligt fler, men har slutat läsa många av dem som jag inte verkar göra nån skillnad för. Det är möten jag är ute efter, och då vill jag gärna känna att de personer jag tilltalar också visar något slags intresse för mig.

Favoritfärger?
Grön och blå

Favoritgodis?
Lakrits

Favoritfilm?
För kärleken – Dear Alice som jag såg igår. Den följer med mig i minne och känsla på ett sätt som få filmer gör. Extra roligt att jag har hunnit byta flera mejl med Othman Karim (regi och manus) efter att jag såg den igår eftermiddag 🙂 Tänk så värdefullt att få respons över förväntan på sitt tackmejl.

Vilka länder vill du besöka?
Kenya är vårt andra land nu, så dit vill jag snart igen fastän vi har varit där redan detta år.
Nån gång vill jag till USA och till Sydafrika.

Vad drömmer du om?
Att fortsätta leva tacksam över att min liv blev som det blev, att jag har den älskade familj och de vänner jag har.
Att kunna fortsätta skriva, att nå ut med mitt skrivande till en vidare krets läsare, och att därmed få nån slags inkomst av mitt skrivande.

Dear Alice

Idag kom skrivandet ikapp och en text kom till mig och gav ljus och glädje. Om den texten inte når ut till så många andra så har den i alla fall hjälpt mig. Det känns gott. Jag tror som bekant att det finns en Gud, och att de gåvor H*n har lagt ner i oss syns tydligast i möten människor emellan. Och där är det kreativa skapandet en del.

Trots att jag börjar få betänkligheter kring idén att försöka sälja mina böcker på julmarknad så har jag börjat förbereda. Idag slog jag in en hög böcker medan jag tittade på en 19-kronorsfilm som jag aldrig hade hört talas om. Det finns risk att det kom en del tårar med i paketen, för det här var den starkaste film jag sett på länge. Numera är det sällan filmtitlar översätts till svenska, och här kunde de gott ha behållit den sköna titeln ”Dear Alice” istället för den svenska ”För kärleken”. Tårar som sagt. Dem som jag samlat på mig, och dem som kom på grund av filmens tema och vad det berörde i mig. Jag kan inte göra den rättvisa. Men tack Othman Karim för en helt fantastisk film. Se den. Och skicka gärna alla du känner att köpa en tårbestänkt bok vid Galtströms bruk om två veckor.

Nu är det ont om både kommentarer och besökare här. Så går det nog när jag själv inte har varit bra på att kommentera på andra bloggar. Så är det tydligen. Bloggen och texterna här lever inte så mkt av sig själv som av att jag är aktiv på andra håll. Jag vet riktigt inte vad jag tycker om det. Lite både och tror jag. F ö har jag nog lyckats sluta skriva hälsningar till dem som aldrig orkat titta in och lämna ett avtryck här. Tror jag.

Respekt för egna och andras känslor

Hämtakraftdag.

På förskolan lyste bara ett ljus i hallen. Gott.

En dag då nån slags skrivande ska få ske och många ljus ska tändas. Dagen började med en promenad med senaste Radiopsykologen. Den som ringde in var Marika som talade om sina tunga känslor inför att få barn och amma än en gång, och den bundenhet det innebär. Jag tänkte tidigt, att det här kommer att reta upp många barnlösa och tyvärr fick jag rätt. De har tydligen fått radera en del kommentarer för att det var rena påhopp. Så ledsen jag blir över att vi är så omogna i fråga om känslor att vi tror att vi har rätten att värdera andras känslor och upplevelser. Samma dömande från barnlöshetshåll som från hållet där mantrat lyder ”jag gör minsann ALLT för mitt barn och uppoffrar mig så gärna”.

Jag har också varit en barnlängtande som haft svårt att förstå mig på alla ”normalfertila jävlar som kan få barn och ändå klagar”. Jag kan förstå att de känslorna kommer och de är också tillåtna, men jag skulle önska att vi i högre grad förstår att alla har sitt. Den som har fått sitt barn har kanske en depression, en svår sorg, rädslor eller relationsproblem som kostar dem lika mycket kraft som barnlösheten gör för den som lider av det. Vi tycker för mycket om vad andra borde känna och göra och pratar för lite om våra egna känslor. Därför är jag så glad för Drömmen om ett barn som nu har avslutats. Igår grät jag med Emilie och Anders och med Anna och Anders som under det år som programmet pågick inte nådde den dröm de levt så länge med. Jag sörjer med dem, känner igen mig ofantligt mycket och hoppas så med dem. Och så gläds jag över deras mod att visa sina känslor också när det är tungt.

Vi behöver berätta för varann om att det ibland är tufft att vara människa.
Till och med när man har fått det man drömde så om.

 

En sån där dag

Idag har varit en sån där dag. Då det känns som om det är för mycket som ska ordnas och hållas koll på, och alldeles för lite ork. Då det är lätt att inbilla sig att jag är den enda som ansvarar för att jorden alls fortsätter snurra, och lätt att tro att jag är den enda som musten går ur emellanåt.

Då är det en tröst att höra en sån här sång.

Att någon har formulerat de här orden måste betyda att världen inte är full av supermänniskor, utan att det finns fler som tappar ork och lust ibland. Just denna sång är gjord av Kjerstin Aune, som jag fått höra talas om tack vare hennes kusin, och jag är så tacksam för att denna sång är skriven och för att jag får höra den.

Den påminner mig också om att jag för flera veckor sedan har lovat skriva en sångtext. Sånt brukar trigga igång mig direkt, men denna gång har jag nästan glömt det.
Men imorgon är en annan dag.

Sorg och schablonbilder

Idag har en gammal vän till familjen somnat in efter en tung tid av sjukdom. Jag fick veta det nu ikväll och har lyssnat många gånger på en sång som hon tyckte så mycket om.

Kriser och förluster påverkar oss, och när en ny förlust kommer vaknar minnen, både medvetna och omedvetna, om det som finns med i ryggsäcken. Förmodligen finns det en hel del i min ryggsäck som jag inte har fått syn på. Sånt som triggas igång i vissa situationer och skapar olust, sorg eller vilsenhet.

Adopterade har ett extra fack i den där ryggsäcken. Det som handlar om övergivenhet och separation. För en del adopterade ligger det kvar obearbetade saker i det där facket och det kan behövas mycket tid och vägledning för att komma åt vad det är som ligger där i botten och påverkar måendet idag. Men adopterade är inte för den skull de enda som har ogenomletade fack i sin ryggsäck. Så många av oss andra har det också. Även manusförfattare. Just nu är jag arg på en sån. Eller på många, men Hans Rosenfeldt, den mest aktuelle får ta ilskan. Jag har med stort utbyte följt den svenskdanska teveserien Bron. Nu pågår sista avsnittet. Och vad kommer fram? Jo, ett mycket uttjatat grepp: mördaren, en mycket bisarr och störd person, är adopterad. Jag blir så trött. Det behövs inte fler fördomsfulla schablonbilder av adopterade. Detta tema, liksom det om barnlösa kvinnors galenskap, är så uttjatat. Så fel. Vi behöver inte fler såna bilder. Vi behöver bilder av att alla människor, och inte främst adopterade och barnlösa drabbas av psykisk ohälsa.

Bortom molnen

Jag jobbar på sjätte våningen i kommunhuset. Igår när jag kom in till vårt kontorsrum efter ett möte var hela världen vit. Tyvärr inte av snö. Åh vad jag saknar den. En gråvit dimma var allt som syntes. Tills jag satte mig ner och tittade ovanför grådiset. Där var himlen helt blå.

Så kan det vara många gånger utan att jag vet om det. Kanske just nu. Att tillvaron tycks grå och hopplös från den position jag ser på den. Men någonstans bortom dis och moln finns en blå och hoppfull himmel.

Bortom molnen kanske det finns fler möjliga läsare.
Du vet väl att du som har läst mina böcker och tycker om dem gärna får hjälpa mig att göra reklam för dem? Till exempel genom att gilla min skrivarsida på Facebook eller tipsa om hemsidan där böckerna presenterar och säljer böckerna. Relationsromanen Väntrum med temat barnlöshet och barnboken Vänta Lydia!