Årets sista dag.
Brakförkylning och besvärlig smärta i ett ben ovanpå all den andra skröpligheten. Både ryggen och benet berättar att jag skulle behöva en rask långpromenad (om dagen) men den odrägliga febern tycker inte alls om sånt. Dilemma. Än fler krämpor som för att toppa ett sjukt år med ännu fler påminnelser om att hälsan är outsägligt viktig. Min farmor brukade ofta prata om det under livets sista tid. Att bara vi har hälsan så…
Jag har känt mig så gammal det här året att jag mer än nånsin kan förstå de orden. Men jag vill komplettera farmors ord med minstingens ord om familjen. Att familjen är det bästa jag har. Utan dem, hur skulle livet och det här året ha tett sig då? Jag vågar nästan inte tänka på det. Men vågar och vill tacka. Tacksam över livskamraten och barnen som jag aldrig, aldrig kommer att ta för givna. De är guldstråken jag som 18-åring inte vågade tro att jag skulle få. Men jag har dem, och kan trots sjukdom fira nyår med fantastiska människor.
Mellandagspresenten spelar för mig medan dottern städar och sonen och mannen handlar. Min iPhone sitter i en smart CD-spelare som mannen kom hem till mig med häromdagen. Imorse fick jag laptopen att vakna efter felsäkra lägen och rensningar. Snabbt betalade jag en viktig räkning: medlemsavgiften till författarförbundet. Viktiga kronor som får mig att förstå att jag inte bara leker författare. Jag är författare. Nästa insats på laptopen var att snabbt uppgradera till Spotify Premium, så nu kan mina favoritlåtar spelas trots att datorn sjunger på sista versen.
Julduken sjöng också på sista versen efter att ha dammats och vänts ett par gånger 🙂 Men ljusen brinner och hyacinterna blommar. Och med nässpraydoping så kan jag sticka näsan i dem och faktiskt känna det. Men just nu ligger jag, som vanligt, i soffan som skymtas bakom väldoften.
En sjuk årskrönika, som kanske inte så många orkar sig igenom, men för mig var det viktigt att skriva den.
Jag fick syn på det uppenbara att jag inte är ute och cyklar när jag inte kan släppa tanken om att diagnosen som funderades ut i maj är rätt.
Jag fick syn på lärdomar som detta år har givit.
Jag fick syn på det sorgliga att många av alla dem som vi umgicks med i början av året har varit osynliga under det senaste halvåret. Det är min sorg just nu. Att så många av dem som jag har kontakt med när jag är frisk, inte är synliga nu, vilket får mig att sörja de där orden som kan lysa upp den mörkaste natt: ”Jag tänker på dig”. Ett friskt halvår skulle jag inte ha reflekterat över det, eller helt enkelt tagit kontakt som jag så ofta gör.
Jag fick syn på att sjukdomstiden givit mig nya vänner, som delar samma slags ledsamma erfarenheter som jag. Och att det i såna möten kan skapas nya band.
Ett år har gått, det har blivit något helt annat än jag kunde föreställa mig. Och det är ohyggligt svårt att tänka på 2013 med hopp. Det är min bön, att hoppet ska orka sig fram fastän ovissheten härjar.
JANUARI
Mängder av vänbesök, jobb, musik, familjeliv Guldminne: familjedygnet på hotell när dottern fyllde 13. Vi drömde, myste och gjorde planer för sommaren och livet.
FEBRUARI
Jobb, flera vänbesök, ideella uppdrag och lite till jobb. Guldminne: Tjejhelg respektive grabbhelg för föräldrar och barn i två stugor under årets kallaste dygn.
MARS
Jobbframgång. SJUK: feberdebut, dotterns Londondebut, feberledig, febrig på jobbet, bokning av drömresa, gudstjänstledning, vänbesök Guldminne: En lyckad LEAN-dag på jobbet som planerats länge, besöktes av flera hundra och uppskattades mycket.
APRIL
SJUK: oavbruten feber, sjukskrivning, påsksjuk, tre inställda resor, valborgsjuk Guldminne: Besök i sjukstugan de dagar familjen var bortrest och de nattliga tårarna var många.
MAJ
SJUK: remiss till infektionsklinik, inställd resa, utredning, skräck, diagnoshopp, många kryapåhälsningar, sonens dansuppvisning och dotterns sångframträdande som gav mer feber men mycket lycka Guldminne: citat ur mina dikter publicerades på den norska hemsidan och ordbanken Siterte sitater
JUNI
SJUK: googlingsdoktorand med läkardebatter och diagnosteori, försöksmedicinering med tuffa läkemedel, skolavslutning med dotters skönsång, avbokad drömsemester, flytt till lånelägenhet under köksrenovering Guldminne: midsommarafton då orken tydligt steg så att jag orkade fira/soffvila med familj och kära grannar.
JULI
SJUK: lite piggare och lite lägre temp, åtta piller om dagen, sjukhusbesök, hopp, galet spontant beslut om att våga hoppet och flyga till Spanien för semester med vänner. Guldminne: att sonens sexårsdag kunde firas med poolparty som planerat, och att mamman orkade vara med någon timme i skuggan. Och till och med badade!
AUGUSTI
SJUK: fortsatt medicinering, sämre efter resorna, sen piggare och några tillfällen då febern släppte greppet en kort stund, läkaren avskrev diagnosen, avslutad medicinering och därefter högre feber igen, testjobb som fick avbrytas, färdigbyggt kök och hemflytt vid makens födelsedag. Guldminne: den himmelska känslan av att huvudet blev lätt och kroppen blev stark, koll på termometern som visade normala 36,4. Ungefär en timme…
SEPTEMBER
SJUK: lika sjuk som före behandling, patient som tror att diagnosen ändå var rätt, läkare som slutar utreda, avskriven från infektionsklinik Guldminne: höstfärger och födelsedagsuppvaktning
OKTOBER
SJUK: bråk med vården, arg och tårfylld kamp som gav remiss till nytt sjukhus, tårar, Torka aldrig tårar, färre kryapåhälsningar, snö och Världens barn. Guldminne: att min roman Väntrum, med många vänners generösa hjälp, kunde ges ut i den nuytgåva som var nästan klar när febern trängde sig på
NOVEMBER
SJUK: fortsatt lika sjuk, släktträff, sjukhusvecka på annan ort med smärta, hopp, tårar, vänskap, förtvivlan, längtan, Ljust & fräscht. Guldminne: när kära vännen sjöng Sarah DF:s ”Var inte rädd…” ända in i sjukhuset så att jag klarade en skräckfylld undersökning. Och när en god vän, som en gudagåva, blev chauffören till hemresan.
DECEMBER
SJUK: väntan på provsvar, adventsmys, sorg över frånvarande vänner, tacksamhet över nya vänner och närvarande familj och gamla vänner, timmar av brist på tillförsikt, ögonblick av hopp. Guldminne: besök av chef och samtal från doktor, som gav hopp trots att ovissheten är överväldigande.
Det är en sån där dag. När sjukdomen gör mig ledsen, arg och brutalärlig. En dag när en slags ensamhet blir tydlig. Ensamheten som ett av vårens blogginlägg handlade om. Det ärliga inlägget är ett av de mest lästa de senaste dagarna. Fastän det är så gammalt så har många googlat sig dit. Orsaken är att filmen Underbara älskade gick på teve häromdagen. Jag såg den med två av mina underbara älskade, och när filmen nästan var slut kom en halvssovande tredje älskad och la sig på min mage när slutsången spelades. Fler än jag måste älska sången som avslutar Underbara älskade. Ensamhetens hav med Göran Fristorp.
Den sången har jag säkert lyssnat på tusen gånger under min sjukdomstid, och jag gör det än. Jag är inte ensam. Tacksamheten över familjen finns här hela tiden. Och just nu är jag glad att få vara ensam hemma några timmar. Och än mer glad att ensamheten är tillfällig. Ändå är den egna sjukdomen en ensam arena. Både sången och filmen berör så mycket av det jag tänker på just nu. Om att våga vara i det som är, och att orka vara ärlig och krånglig fastän världen föredrar det förenklade. Det svartvita.
Fortfarande vet jag inte om jag vill vara kvar på Facebook, trots att jag nu är aktiv där igen. Det är så mycket jag har svårt för där. En sak är den kategoriska mentaliteten. Enligt en synonymordbok betyder kategorisk ungefär detsamma som bestämd, ovillkorlig, absolut, obetingad och tvärsäker. Det tvärsäkra och absoluta sprids i ett nafs och eftertanke saknas ofta. Ett exempel kom Jonas Gardell med idag i ett citat som jag inte vet varifrån det kommer,
Jag brukar gilla så mycket av det Jonas gör, men just det kategoriskt negativa har jag mycket svårt för. Det som hela Facebook svämmar över, och människor verkar älska att gilla och dela. Nu har närmare tusen personer delat denna lilla fras, som jag inte tycker om. ”Allt jag behöver i mitt liv är kärlek och respekt, och de som inte kan ge mig det har inget i mitt liv att göra!” Vad innebär det i förlängningen? Om någon bemöter mig med vad jag uppfattar som respektlöshet eller brist på kärlek, då ska jag utesluta den personen ur mitt liv? Varje dag, varje stund av kommunikation uppfattar vi verkligheten och varandra med våra egna, subjektiva, glasögon. Allt är inte så som jag ser det. Det finns mycket sällan en svartvit sanning om vem som kvalar in till att ingå i mitt liv.
Tusen delningar 😮
Jag som är så lycklig över att en av mina dikter delats en handfull gånger…. Men så är den långtifrån så svartvit. Om än skriven på en svartvit bild.
För Ekhemmanet-läsare och bloggläsare bjuder jag idag på ett avsnitt ur romanen Väntrum. Jag blev bjuden på risgrynsgröt idag och fick två mandlar. Inget bröllopsförebådande, men väl halvdanna grötrim och intensiva önskningar. När jag bet i den andra mandeln tänkte jag på min Bea. Här får ni möta henne.
”När hon kom ut drog hon på sig den röda fleecemorgonrocken. Förra julens morgonpresent. Så mycket lättare att ta emot. Raggsockor på fötterna. Blåmelerade och fram tills idag oanvända. De hade legat femton år i Karins byrålåda med den lilla röda garnbiten som höll dem samman.
– Ta dem du. Jag tror att du är den som lever närmast Agnes.
Hon blundade och såg henne. Kände strykningen över kinden och en kittlig puss på halsen. Mormor värmde henne fortfarande. Från fötterna och upp. Kärleken och julmusiken trängde undan vingslagen. Juldofter. Hyacinter och kanel. Hon måste älska honom. Han hade lagt på en röd duk och ställt de utslagna blommorna mitt på bordet. Hon gick fram och stack näsan i dem. Drog in doften som den Ferdinand de skulle slumra framför senare under dagen. Anders var egentligen allt annat än pysslig. Han ansträngde sig för att forcera hennes rustning. Hon lät den falla och gick fram till honom. På diskbänken stod Höganässkålarna fyllda av varm risgrynsgröt. Färdiglagad från butiken. Hon slog armarna om honom där han stod med mjölktetra och sockerburk i vardera handen. Lät händerna vandra till hans kinder. En kyss med smak av mint.
– Tack för att du har ordnat det så fint. Jag förtjänar det inte.
Hon tog skålarna och de satte sig. När hon tog den första skeden gröt krasade det mellan tänderna. Mandlar. Flera stycken i samma tugga. Hon måste skratta. Kände magen fyllas av glädjen.
– När du äntligen friar så gör du det rejält!
De hade julafton helt för sig själva och tog en lång promenad i den tillfälliga vintern. När de passerade bänken där de hade suttit för några månader sedan stannade han till. En ensam barnvante hängde på en buske och han kände lätt på den.
– Tror du att det nånsin blir barn för oss?
Hon hade effektivt tryckt undan barnalängtan den senaste tiden men nu rörde han vid den på samma sätt som han rörde den lilla tumvanten. Hon såg en sorg i hans ögon, en framtid utan riktning, utan mönster.”
En varsam gestaltning av Bea.
Design: Liselotte Svelander. Foto: Peter Nykvist
Den som vill lära känna mer av Bea kan hitta henne t ex på Adlibris eller Bokus eller via bloggens webbshop.
Det svämmar över av änglar så här i juletid. Som granprydnader, i ljusstakar, på paket, i snön och i sångerna förstås. De avbildade änglarna ser ofta ut som ariska barn. Det talas också om änglar i annan gestalt. Om barn som inte fått leva. Om människor som är extra snälla. Om olyckshändelser som slutar lyckligt där till och med tidningsrubrikerna talar om änglavakt. Det är fint förstås, men inte något som jag självklart kopplar till religion.
Jag tror på änglar som de andeväsen som Bibeln beskriver dem som. Guds budbärare, och inte högre i rang än människorna. Jag är mycket hellre människa än ängel, och tycker egentligen inte om att bli kallad ängel om jag gör något vänligt. Många gör det, men ängel är något helt annat för mig. Jag tror absolut på att Gud sänder människor som sina budbärare, och ibland änglar som öppnar upp människohjärtan för andras behov, men brukar ändå inte kalla människor för änglar.
Om jag hade förlorat ett barn skulle jag inte kalla det för ängel eller mig själv för änglamamma. För jag tror inte att människor blir änglar när de dör. En liten ängel som log och vände om. Visst är det vackert formulerat, men för mig mer symbolisk saga än tro. Så vitt jag vet finns inget bibliskt stöd för att människor är änglar varken levande eller döda, men det här sättet att tala verkar som sagt inte alltid ha någon koppling till religion. Snarare kan det handla om symbolik och existentiella funderingar . Så jag kan absolut förstå andras behov av att tala ”ängelska” i de här termerna, även om jag inte talar så själv. Ibland är den här symboliken en hjälp till andliga samtal med dem som har annan tro än jag. Men ibland tror jag det gulliga änglapratet och de söta änglabilderna liksom det gulliga jesusbarnajollret, urvattnar samtalen om en tro som är mer än så. Ändå kan de flesta av oss förenas i att det händer oförklarliga änglalika händelser, som vid urnsättningen av min pappas aska som hade kopplingar till vår sons dop.
Också hemma hos oss bor de gulliga änglarna, och jag tycker om dem. På samma sätt som fina hjärtan och julkulor. Men ängeln i tyg har förstås en speciell plats i hjärtat och minnet.
Den som har lätt att vakna och svårt att somna om på morgonen borde inte bo med en katt… Vissa morgnar vill kissen ut tidigare än jag vill vakna. Då lägger hon sig under min säng och klöser i madrassen. Och så ligger jag och tjurar och leker natt så att hon inte ska tro att beteendet lönar sig. Funkar väl så där 😉
Men andra tider av dygnet är hon toksöt, så det jämnar ut sig. Hon älskar att leka i snön. Jagar snöklumpar, lurar på pulkåkare, gräver egna små grottor och busar i den som barnen och fadern har byggt. Och njuter av golvvärmen i hallen sen.
Mjukt och skönt att ligga på en stjärtlapp i plast?
Jag har mått sämre de senaste dagarna. Kunde förstås inte hålla mig från att julpyssla lite, städa lite och att långsamt skotta underbart lätt snö. Sånt straffar sig, och igår låg jag duktigt i soffan när familjen byggde ut snökojan och njöt av snömängderna som ger roligheter alldeles utanför ytterdörren.
Men det går inte att ligga i soffan hela tiden. En experimentlunch blev det också. Spagetti med julkryddad julskinkeröra. Jag minns inte att familjen gjorde vågen, men jag tyckte det blev mycket gott. Och mycket tillfredsställande att bli av med halva julskinkan redan.
Så här, ungefär, gör man Julkryddad julskinkeröra
– Fräs en skivad rödlök med några hekto tärnad eller strimlad julskinka.
– Krydda med 1,5 msk julsenap och 3 msk chilisås och låt fräsa en stund.
– Strö över ströbröd och rör om. Späd med 0,5-1 dl glögg och lika mycket vatten.
– Rör ner rejält med crème fraîche eller grädde och smaka av med salt och peppar.
– Servera med sallad och pasta eller ris.
Idag har jag sett Körslaget Julspecial på fina paddan. Putte Nelsson är favoriten, och plötsligt kom jag på varför jag blir så varm i hjärtat när jag ser honom. Inte bara för att han verkar vara en härlig och varm person, utan för att jag ser drag av älskade sonen. Kanske är det ungefär så vår pojke kommer se ut som vuxen.
Bild från Så ska det låta, SVT.
För skojs skull gjorde jag några lookalikebilder där det syns hur lika de är i ansiktsdrag, frisyrer och leenden. Tyvärr gick de bilderna inte genom sexåringscensuren (det var knappt händerna i förra inlägget gjorde det, så snart får jag nog börja med såna där modellpose:ade bloggbilder på mig själv istället 😉 ), men på den här gamla bilden från en mer censureringsfri tid kan man kanske tänka sig likheten.
Det känns inte som nåt som helst problem för mig som förälder att bara ett av våra barn liknar oss till utseendet. Men det är en glädje att kunna föreställa sig hur det älskade barnet kanske kan se ut som vuxen. Oavsett så kommer han vara den vackraste unge mannen i världen, precis som jag ibland häpnar över dotterns skönhet. Hur kunde vi få dessa fantastiska juveler?
Nu inviger jag julklappsbiljarden, som i mitt fall är en helt oväntad klapp från maken. En iPad! Var det nån som sa att man inte kunde bli lycklig av det materiella? 😉 Jo, när de mer livsviktiga önskningarna inte slår in kan de världsliga skänka en aning lycka. Det är roligare att vara sjuk i ett nytt kök med en padda, än med en skramlande trasig laptop i ett fallfärdigt kök.
Den morgonpigga delen av familjen är uppe och har ätit frukost.
Egna pepparkakor smulade i fil, annandagslyx och en succé. Själv åt jag fantastiskt vörtbröd givet som julgåva i en vacker julklappspåse med mycket smått och gott. Som gjorde gott. Tidningen Skriva hade jag önskat mig och är glad att inte ha fått. För jag konstaterar efter att ha läst en gammal tidning att det är mer deppigt än inspirerande att läsa om skrivande just nu. Det skrivande jag vill ägna mig åt. Romanförfattandet. Det där som kräver ett blyfritt huvud som orkar hålla koll på trådar åt många håll och kopplingar mellan tre romaner. Så just nu är jag ofrivilligt mer poet än författare av längre texter.
En novell har jag presterat under det här sjukdomsåret. I somras när jag var piggare en dag kom Drömlistan till. Nu bjuder jag ut den till alla som vill läsa. Och dikterna bjuds också gratis för den som hänger på Facebook. Nu gör jag det igen. Under hela advent var jag bortkopplad, men igår klev jag in igen. Osäker på hur länge jag ids stanna, men glad att ha sluppit se vita ”jagärinterasistmen-personer” förfasa sig över att deras jul blivit förstörd då de inte får se nedvärderande stereotyper i Disneyprogrammen. Det finns ganska många kvar konstaterade vår familj när vi såg paraden av 50-talsleksaker som promenerade in i säcken. Kanske ska jag sluta privatfejsbooka och börja poesitwittra istället. Vi får se vart paddan för mig. Kanske den blir en mirakeldoktor om jag pussar den?
När dagen börjar på en temp kring 38 blir det en extra febrig dag. Det betyder att den hett (!) efterlängtade julklappen uteblev. Jag är inte frisk, och fortfarande grubblar läkarna på varför prover motsäger varandra och om en tuff och inte helt riskfri behandling ska sättas in eller ej. Det är tungt. Förstås. Ändå gläds jag åt att experter nu äntligen har tagits in i funderingarna. Och så gläds jag åt det jag har. Så pass att den för febriga dagen kunde börja med en tacksamhetens dikt.
Juldagsglimma
När juldagsmorgon vaknar är julen ännu här och trots det som jag saknar så märks det vad som bär: I brödet, fått som gåva, och koppen i min hand i sånger som vill lova så glimmar det ibland liksom i fingrets ringar och barnens skrivna ord så anas änglavingar och doft av frid på jord
(Cecilia Ekhem, 2012)
Ute är temperaturen lägre. Jag minns inte någon jul med så här mycket snö. Redan vid Lucia var snöhögen gigantisk på skolgården, och för första gången på de åtta år vi bott här var tomtekören snöiga av lek när de skulle sjunga in julen. Jag ska snart gå ut en liten stund till den av de sexåriga tomtarna som är min. Igår fick han besök av stortomten, som ringde på dörren och hade tänt lyktor och lämnat fotspår som ledde till ett brev i den stora snögrottan som byggdes igår medan jag vilade och värmde julaftonsglögg. Kanske jag ska krypa in där en stund och kyla ner mig.
