Julbelysningen i vår, ovanligt adventspyntade, stad har till sist plockats ner. Jag hör inte till dem som tröttnar på julen redan på annandagen, så jag har varit glad att det har fått lysa länge.
Julen nerplockad i stan
Och hos oss lyser det fortfarande. Sakta, sakta har jag plockat bort juligheterna ungefär en ljusstake eller röd duk var tredje dag. Men allt är inte borta.
Hemma är delar av julen kvar
Det får lysa ett tag till. Inga andra lampor kan ge det här harmoniska skenet. Och vem har hittat på att stjärnor och flerarmade ljusstakar ska bort ett visst datum. Ingen i det här huset i alla fall.
Stjärnor är också lampor
Men ända till påska kommer de inte vara kvar. Först kommer fastan, och fastetraditioner har vi i det här huset. Och dem kommer jag nog återkomma till.
Det finns (som trogna läsare redan vet) något i mig som gör uppror så fort jag läser en uppmaning i stil med att ”skicka vidare till fem vänner innan dagen är slut” eller ”Dela det här om du är emot rasism”. Den sistnämnda uppmaningen sprids via Facebook just nu.
Just nu 48.829 delningar
En fin liten berättelse om en kvinna som klagar på att hon får sitta vid en svart man på flyget, efter en del bestyr hittar flygvärdinnan en plats i första klass-kabinen. Platsen erbjuds till den svarte mannen och alla i planet applåderar.
Som sagt, en rar berättelse. Men cyniker och googlingsbenägen som jag är hittar jag flera exempel på att historien är gammal och sannolikt inte sann. Eller kanske lika sann som mejlen som lovar att jag ska bli lycklig om jag skickar vidare de gulliga små änglarna eller vad det nu är till halva min adressbok. Kanske kan det tyckas betydelselöst om det är sant eller inte om man sprider ett viktigt budskap. Men jag är rädd att det inte gör någon som helst skillnad annat än att det skräpar ner cybervärlden – som är mångas arbetsmiljö.
Det skulle förmodligen göra större skillnad om alla som delat den här berättelsen på Facebook istället skulle resa sig eller protestera varje gång någon kollega eller kompis säger något nedsättande om människor med annat ursprung, eller annan sexuell läggning än majoriteten. Och att någon säger sånt sker tyvärr mycket mer ofta än såna här flygplansincidenter.
Man uttrycker det så bra på Hoax (för övrigt en guldgruva för cyniker), så jag delar med mig av det här:
It is difficult to see how simply sharing will do anything to help. The act of sharing such posts often leaves people with the largely misguided belief that they have actually done something to remedy the specified problem. Unfortunately, racism is still deeply entrenched in many people and societies. Often, racism is exhibited in much more subtle – but equally destructive – forms than the blatant example outlined in the story above. Of course, effectively combating racism in all its insidious forms requires a lot more than sharing a story on Facebook.
Vi har börjat följa SVT:s storsatsning Äkta människor. En spännande serie, inte minst för att den sätter igång så många tankar. Vad är äkta och vad är konstgjort?
Är det fråga om en konstgjord befruktning för att ett äkta ägg och äkta spermier får hjälp att mötas?
Har definitionen på vad som är en människa att göra med om det finns känslor eller inte? Vad händer då med människor som är skadade i sitt känsloliv?
Är ett livsmedel utan tillsatser en ”Äkta vara”? Innebär det att något som innehåller tillsatt salt, C-vitamin (E300) eller ättiksyra (E260) är konstgjorda matvaror?
Hubotbilden är hämtad från SVT via SVD
SVD Kultur skriver om serien idag. Därifrån lånar jag bilden av huboten Anita, Lisette Pagler som vi för ett år sedan såg i Romeo och Julia.
Idag har jag suttit i kyrkbänken och sjungit kära sånger med ett litet barn i famnen. En tremånaders bäbispojke. Jag är varm av det ännu. Det var länge sen jag satt så. Jag minns knappt att jag har gjort det sedan längtan gav sig av.
En spännande mejlväxling med en bloggläsare har givit mig många intressanta frågor att fundera över. Hur det var och hur det blev. En fråga gällde om och när sorgen över vår infertilitet tog slut. Kanske bara den som har varit i en sån sorg kan ana hur stort det är att den faktiskt kan gå över. Det har den. Under många år av längtan efter först ett och sen efter fler barn fanns sorgen där. Över att inte kunna välja familjens storlek på det sätt som ”alla andra” planerar och får barn. När vi hade fått vår pojke kom det, i princip som över en natt, en punkt. Sorgetiden var över. Familjen såg ut just som den skulle och vägen dit var liksom nödvändig för att det skulle bli just den här familjen. En makalös känsla.
Just en så liten pojke som jag idag höll i famnen har jag hållit i famnen förr. Men aldrig fysiskt. Vi fick för fyra år sen en förfrågan om vi var intresserade av att adoptera ett barn fött i Sverige. Det var vi. Vi visste att det var osäkert, men famnen och hjärtat gjorde sig redo. Det kändes så menat. Vi pratade knappt med någon om det eftersom det var osäkert hur det skulle gå, och eftersom andras hopp hade kunnat göra ont på nåt vis. Och det blev inte vi. Det var en förlust, men jag kände ganska snart att jag mentalt kunde överlämna den lille pojken från min tankefamn till någon annans. Det var jag så tacksam över då. Och åtta månader senare fick vi barnbesked på en pojke som var drygt två år äldre än detta lilla tankebarn. Han som skulle vara en del i vår familj. Det var så här det skulle vara. Och nu kan jag sitta med ett litet, litet barn i familjen och njuta av närhet utan ett uns av sorg. Det är stort. Det vet ni som ännu inte är där. Men det ska komma en annan tid. Var inte rädd.
I eftermiddag hade vi delar av den utvidgade familjen här, och åt försenad trettonårsmiddag. Och världens godaste kladdis. Nu väntar en tevestund med den spännande serien Äkta människor. Den som också ger reflektioner som kommer landa här framöver.
Det är söndag. Fjärde söndagen efter trettondagen. Det hade gärna fått vara tacksägelsedag. Thanksgiving som de säger på annat håll. Den dagen är mitt i den vackraste hösten i svenska kyrkoåret, men just idag skulle det också passa.
Efter lördagsbestyren samlades vi två familjer hemma hos en tredje. En sån där samvaro som alla inblandade mår gott i och berikas av. Det är stort för både liten och stor att få vara del i såna sammanhang. Att få höra till. Välja och vara vald. Jag förstår att det inte är alla som får eller kan uppleva det, så tacket hänger på läpparna också idag. Och tröttheten hänger lite i ögonlocken eftersom det blev sent.
Nu är det dags att åka till kyrkan. Jag ska liksom förra söndagen hämta upp en kenyansk kvinna som jag råkade på här i vårt eget bostadsområde. Samhörighet även där. Glädjen och tacksamheten är en gåva. Jag ser det. Också i favoritpsalmen av Ingmar Johánsson:
Vägen den börjar där du står så är det att vara född av Anden Glädjen du känner är en gåva en hälsning från en okänd som ville ditt liv Se hur gudsvinden bär hur allt vänder just här Du är älskad precis som du är.
Jag saknade denna sång på youtube och testade att göra den själv. Med bilder ur vårt eget liv – och några lånade. Ingmar gav sitt godkännande, så nu ligger den ute till allmän beskådan. Många har nog redan sett den, men här kommer den igen. På en tacksägelsedag.
När man vaknar före klockan sex (är man eventuellt ruskigt gammal och så) blir dagen lång. Det gör ju inget när det är lördag.
Frukost till skön musik av Bjørn Eidsvåg. Storasyster på sovabortavift. Skridskor för lilleman. Packning av ett bokpaket. Morgonpromenad med stavar, Spanare och senaste Radiopsykologen. Där var det återkoppling hos medverkande från förra årets program där man kollade hur det har gått för dem. Mycket intressant. Ett av programmen har jag skrivit om tidigare i och nämnde vad jag tyckte om de svartvita, förenklande kommentarer som gavs till Monika i det första programmet. Hon bemötte dem betydligt bättre än jag, så det var kanske bra att jag inte hittade mitt gamla inlägg 😉
Vintermjuka hemmastigar
Sen fick jag skotta igen. Lätt och härlig snö. Jag tycker verkligen om den sortens motion. Och så lagom lite hemmapyssel, våffellunch med egna och andras barn, lite strykning och snart iväg på middag med goda vänner. Det är skönt med långa lördagar.
Jag kan inte helt hålla mig ifrån webben. Vill dokumentera vad jag läser från den tid då det kunde gå två månaders brevskrivande mellan kontinenterna till att göra upp om när och hur man skulle kunna nå varandra på telefon.
Brev till min lillasyster 18 december 1989 (på hennes 16-årsdag)
….jag kanske ska berätta om vad vi eg. äter, för det är inte som hemma!! Först FRUKOSTEN då…det innebär alltid TE med pulvermjölk (fungerar bra!), ibland ”Lacto” (typ fil) men inte så ofta eftersom mejeriprod. kommer en gång i veckan till Masase och vi har ju ingen kyl eller frys. Vitt bröd är det enda som finns ute på landsbygden, men vissa dar har de inget i de små affärerna så då får vi baka scones. Pålägget är JORDNÖTSSMÖR och MARMELAD, alltid…eftersom vi inte kan förvara ost & smör. Tomat finns det dock ibland som tur är!
LUNCHEN är det stadiga målet då vi äter pasta, sadza, potatis eller ris (som är väldigt svårt att få tag på, utom om man är vit! Hm..) med grönsaker (kål, tomat, bönor) eller kött eller kyckling som vi får ha i Secondary Schools frys nu under lovet.
MIDDAGEN består ofta av te 6 bröd eller soppa, ägg och annat ”lätt”
Jag har alltid tänkt att anledningen till att jag varken är scout, har fjällvandrat eller tågluffat är att jag är så extremt bekväm. Det ligger en sanning i det. Hellre hotell än tält om jag får välja. Och det kan jag väl få efter en sån här Robinsonerfarenhet 😉 För jag har ju uppenbarligen inte helt varit utan spartanska äventyr i livet.
Det här läsandet är fantastiskt. Idag varvar jag skrivande med läsande och känner hur det ena får kraft och färg av det andra. Adrenalinkick. Och fredag är det också! Tjohoo!
Ugali i Kenya 2009. Samma slags majsgröt som sadzan 1989.
Bilden är hämtad från vår kenyablogg, den första erfarenheten av bloggvärlden. Just den här maten blev vi bjudna på när vi besökte vår vän Carols projekt Jukumu Letu där barn som bor i slummen får chans att gå i skola och äta mat under dagarna, och få god omvårdnad istället för att vara ensamma i en riskfylld vardag när deras vårdnadshavare (ofta har de förlorat sina föräldrar) jobbar eller söker jobb. Vi träffade Carol, som var den som förde Ambros talan i domstolsprocessen (till vår fördel 🙂 ), när vi var på semester i Kenya för snart ett år sedan. Nu saknar jag henne.
TACK för alla fantastiska kommentarer. Både ATT ni skriver och DET ni skriver. Kärlek! Jag svarar inte på var och en, och besöker över huvud taget nätet sparsamt. Har nämligen stängt in mig ett dygn i skrivarverkstaden. Dvs lånad lägenhet. Här hittade jag en pärm med brev jag skrivit som 19-åring. Från det land där den roman jag nu skriver på delvis utspelar sig. Fantastiskt! Att min mamma har sparat allt detta, och att jag kan läsa det just nu.
Mina gamla dagböcker, liksom breven, ger minnen och reflektioner.
Dygnet inleddes med en träff med mina författarvänner. Vi totades ihop till en studiegrupp på distanskursen i kreativt skrivande för länge sedan, och fick skicka texter till varandra för att ge och få respons. Så har vi fortsatt, och våra möten har varit helt ovärderliga för mitt skrivande. För åtta år sedan avslutades den där terminskursen. Efter det har jag skrivit två romaner, en barnbok och en novellsamling. Jag tror inte det skulle ha hänt utan den där kursen och de här skrivarkompisarna. Och det skulle inte ha hänt utan fantastiskt stöd.
Tacksamma tankar sprids över världen. Och jag går in i en annan värld. Vi ses!
Jag sitter med glasögonen på och kan bara erkänna att det är en drastisk skillnad på bokstävernas storlek nuförtiden. Jag har gått omkring med en huvudvärk som jag trodde berodde på högt blodtryck (vilket jag inte har visade det sig, när en läkarvän mätte i avslappnat läge utan blodtryckshöjande landstingsrock), irriterat mig över liten text på teven, haft konstig yrsel ibland och ilsknat till över oläsliga bloggkoder.
Nu är det tydligt att det var glasögon som behövdes. Terminalglasögon. Men de verkar behövas också vid läsning och ajfåning.
Innan jag satte mig här med glasögon på var jag på kvällsgympa, glad att ha lyckats hålla fast vid det beslutet fastän det lockade att åka hem. En hektisk mötesdag har det varit idag, men på lunchen hann jag posta tre till Väntrum som nu är på väg i gula tåg och bilar till sina nya ägare. Det är så roligt med beställningsboomen att jag inte ens suckade över det trista brevet som kom från SVT häromdagen. Jag skrev faktiskt till deras Dramachef och erbjöd dem att läsa Väntrum eftersom jag föreställer mig att en filmatisering (låt säga, tre entimmarsavsnitt) skulle vara en fin fortsättning på deras teveserie om barnlöshet. De höll inte med om det. Eller nåt. Så här löd svaret:
Tack för din fråga ang. tv-serie. Vi tar inte ställning till böcker och därför tackar vi vänligen nej till ditt förslag.
Se där ja. Men var det inte just vad de gjorde? Tog ställning?!
Inte heller fick jag ett sökt författarstipendium. Pengar söker jag inte, men däremot stipendier som innebär skrivande på annan plats. Gärna vacker och inspirerande. Nåja. De här nejen biter inte så hårt idag. Kanske behöver förlagen också glasögon? (Sa hon stöddigt 😉 ) För läsarna hittar så sakteliga min roman, och jag får generösa mejl långt fler än jag kunnat hoppas på. Dessutom får jag ovärderligt stöd till fortsatt skrivande av älskad make och andra som är nära och på distans.
Jag är glad.
