Den här dagen för precis fjorton år sedan fick livet hjälp på traven. Två befruktade embryon återfördes till min livmoder. Jag och min älskade, älskade man gick och tände två ljus i Uppsala domkyrka och mötte sedan vänner för picknick i gröngräset. På kvällen hade Zifa konsert i Österledskyrkan och jag dansade och sjöng medan ett litet liv började ta fäste. Vårt första barn. Som nu är på vägen mellan barn och vuxen. Så älskad att det gör ont. Med precis samma slags kärlek som vårt andra barn vars liv tog fäste i en annan kvinnas livmoder för sex år sedan. Kanske det andra ljuset vi tände för fjorton år sedan egentligen var hans.
Jag saknar dem båda idag så det gör lite ont.
Men jag har dem.
Vi har dem.
Tack Gud.
Förutom att jag skulle kunna kvala in till VM i självömkan har jag idag kunnat kvala in till nåt mästerskap i dålig kost också. Eller vad sägs om lunchen?
Hela kostcirkeln?
Och så chips och kall köttfärssås till middag. :-/ Utmärkt meny när man inte motionerat sen marken var snötäckt. Eeeeh. Alla prover är bra, utom BMI (fast det har inte doktorn kollat, det vet jag ändå) som inte lär bli bättre av detta.
Igår gjorde jag i alla fall en ansträngning eftersom en av goda vännerna som tittade in så där hjärtevärmande hade med färsk sparris. Det gick att hitta fina tillbehör till det i kylen. Så jag grät inte alls av att äta detta.
Men jag grät när jag såg den här sköna filmen nyss. Juno. En fin film med en biton av barnalängtan som lockar både tårar och tacksamhet.
Det är märkligt. Ensamhet är något som jag brukar längta efter och ha stort behov av. Tid jag brukar vilja använda till skrivande och kraftsamling. När vardagen varit stressad har några dagar ensam hemma verkat som något ljuvligt, nästan ouppnåeligt.
Det är skillnad när ensamheten är oönskad. När man borde vara någon annanstans. När ohälsa gör att författandet är som bortblåst. Då är ensamheten inte längre ett ord med doft av frihet. Som frikortet jag fick i veckan på vårdcentralen. Frikort, men utan nån som helst känsla av frihet.
Återigen tackar jag Gud över att ha en familj. Över att inte behöva leva med oönskad ensamhet mer än några dagar. Det är en gåva att aldrig ta för given. Och igår fick jag besök av vänner som förstod precis när de ska komma med kramar och handfast omsorg. Vänskap är också något som doftar nåd.
Sån omsorg man kan bli riktigt tårögd av. I ögon som redan var feberblanka. Som blev ännu mer blanka vid det långa samtalet med en vän som just förlorat en älskad. Henne tänker jag på när jag nu spelar den sång av Kjerstin Aune som jag har haft anledning att skicka till många de senaste tiden. Och fått bekräftelse på att det är en sång till tröst. För tröst är inte att släta över och förringa det som gör ont. Den bästa trösten är bekräftelsen att det är som det är. Att det finns sånt som är tungt, att ork tar slut ibland, att inte allt är så som man önskar och att också det mörkaste mörka tillhör livet. Jag spelar den sången för alla som behöver just den trösten, eller som behöver fylla rummet med ljudet av en skön sång.
Jag har alltid tyckt om att få brev. På snigelbrevens tid brevväxlade jag med många. Nu är det oftare mejl, SMS eller blogghälsningar som dyker upp – och det gläder mig alltid så mycket. Särskilt det oväntade. Som när någon som aldrig kommenterat förut har skrivit nåt här på bloggen. Då ser det ut så här:
Lurkommentar
Men nu när jag har tagit bort spamfiltret (som verkar ha hejdat också seriösa kommenterare) så är det så gott som alltid spamkommentarer som döljer sig bakom den där hoppfulla siffran. Lur alltså.
Lurbrev
Samma sak på Facebook som jag nyss öppnat igen. Varje gång jag öppnar app:en så syns den där hoppfulla siffran som säger att jag har ett meddelande. Men när jag kollar så är det tomt. Bara lur.
Sen har vi en apparat som verkar luras eftersom inget annat är fel i kroppen utom just tempen. Det är lätt att tro att man är smått galen eller hypokondrisk när alla prover utom jag själv och vår termometer säger att jag är frisk. Därför var det nästan en lättnad när vårdcentralens termometer också visade de här siffrorna idag.
Lurtermometer?
Men jag skulle önska att de siffrorna och megatröttheten också var lur, för jag vill verkligen, verkligen inte stanna hemma från helgens efterlängtade resa. Men kroppen säger nåt helt annat än viljan. Och munnen.
Igår fick jag det här leendet genom fönstret när jag lämnade på förskolan. Det är en outsäglig lycka att ha barn – och en glittrande bonuslycka att ha barn som mår gott.
(Sundsvalls kommuns fastigheter har stora behov...)
Jag mår också gott, men mår fortfarande inte bra fysiskt. Promenaden på några hundra meter till förskolan känns vissa gånger som en långpromenad i uppförsbacke. Det tar uppenbarligen på krafterna att ha fel temperatur under lång tid (snart två månader). Även fast tempen ”bara” håller sig mellan 37,3 och 38,3 så är det så. Särskilt när man normalt har en mycket lägre temp. Jag har (förstås) googlat mycket på feber och läst artiklar som gör tydligt att definitionen på vad som är feber börjar luckras upp, med insikten om att människors normaltemperatur varierar så pass. Jag skriver lite detaljerat om det för att trösta andra febersjuka googlare som kanske möter läkare som anser att allt under 38 är normaltemp. 😉 Kommentaren till artikeln i Läkartidningen får mig förresten att reflektera över att vi fd (och varande) barnlängtande kvinnor är förmodligen de som allra bäst har koll på vår normaltemperatur.
Eftersom alla prover är så bra så kan jag i alla fall glädja mig åt att vara väldigt frisk fastän jag är märkligt sjuk. Läkarvännerna har omsorgsfullt ringt och förhört sig och jag har fått exempel på att ibland är det bara så här envist och till sist blir man frisk utan att veta vad som har varit fel. Men visst skulle jag önska ett mirakeltillfrisknande, för tanken på att missa helgens kära återträff ger tårar i ögonen.
Men tårar torkar. Och feber går över. Så småningom.
Dagens frukost. På farmorsbrickan.
Jag muntrade upp morgonen med att duka upp frukosten fint. Penicillinet hjälper inte, men passar fint på blomman på farmors gamla bricka. Hon fick den som 20-åring år 1935 av en familj som hon arbetade hos. Jag minns när jag själv var 20-åring och min dåvarande pojkvän (och nuvarande man 😀 ) och jag gick med farmor vid Kukkolaforsen. Då kom där ett par, en svart man och en vit kvinna. En ovanlig syn i Tornedalen på den tiden. Då viskade farmor till mig: ”Jag tycker inte att det passar sig att blanda så där.” Jag minns inte vad jag svarade, men jag hoppas att de orden berodde på ovana ögon och inget annat.
Soppbild som finns med i manuset till en ännu outgiven bok
En till oväntad glädje presenteras i det här filmklippet från EFS-kyrkan i Sundsvall. Mittnytt kom och hälsade på i ett soppkök där det inte bara bjuds på soppa, utan mycket mer. Gratäng och värme och hopp till exempel.
Glad och stolt och tacksam över församlingskamraterna som driver det här arbetet, över företagare som möjliggör det och över unga människor som vill bidra till ett arbete som gör skillnad. Och så fick jag komma till kyrkan fastän jag är sjuk 🙂
Om du vill bidra till EFS diakonala arbete så sätter du in en peng på PG 17 69 65 – 2 och märker inbetalningen med ”sopplunch”. Och om du vill att fler ska uppmuntras till det kan du sprida eller gilla det här inlägget.
Igår kom, förutom välkomna samtal från kollegor och vänner, ännu en fantastisk kryapågåva från arbetskamrater, från mitt nyaste jobbnätverk. Oväntad glädje.
En av mina bloggläsare mejlade mig idag och berättade om ett nyfått barnbesked. Äntligen! Och jag får dela lyckan. Oväntad glädje.
Morgonnyheternas mest (enda?) uppmuntrande nyhet var den om en, för regeringen, helt okänd Margareta Winberg som råkade bli inbjuden till en fin ministermiddag. Och som åkte dit och fick komma in och vara med. Underbart. Oväntad glädje.
Och så loggade jag plötsligt, bara på prov, in på Facebook igår efter mer än två månaders frånvaro. Jag var egentligen inte så sugen på FB, men blev överväldigad över alla varma hälsningar. Oväntad glädje.
Enligt en ny undersökning har högläsningen minskat rejält i de svenska hemmen. I detta hemmet har de ökat de senaste månaderna. Det kan bli så när mamman inte yrar runt och är effektiv utan ligger och ömkar sig som Madickens mamma.
Numera är det inte bara vid läggning vi högläser. Idag när lilleman kom hem från förskolan låg vi i sängen och läste en lång stund. Sjukdomsvinster som sagt. För båda.
Bamse söker lyckan - och hittar den hemma
Det står i artikeln att ”språkutvecklingen börjar redan innan barnet är fött eftersom ljud och rytm uppfattas under den senare graviditeten. Så sjung för ditt ofödda barn och ditt blivande syskon”. Storasyster fick höra många sånger när hon låg i min mage. Och eftersom det finns så mycket rytm, ord och musik i lillebror så tror och hoppas jag att han har fått uppleva mycket av språk och musik också. Numera får vi uppleva tillsammans.
Baksidan av vår lokaltidning presenterar alltid rubriken ”Fem röster”, dvs en fråga ställs till fem personer på stan (eller byn) och jag roas av att tänka på vad jag själv skulle ha svarat. Idag var frågan ”Har du några fördomar och om vad?” Jag blir nedstämd när jag läser svaren. Människor svarar nej på den frågan. Att tro att man inte har några fördomar är väl betydligt värre än att ha dem. Om jag svarar ”Nej, jag har inga fördomar” så borde det innebära att (jag tror att) min bild av människor är objektiv. Eller vad kan man tänkas lägga in i frågan?
Glad och nybliven juridisk familj efter domstolsbesök, midsommarafton 2009. Familj i hjärtat blev vi 8 månader tidigare.
Jag har fördomar. Mängder. Både positiva och negativa. Och jag har svårt att tro att det finns nån enda människa som aldrig bildar sig förutfattade meningar om människor. Fördomsfrihet och sanning är något som jag tror bara finns hos Gud. Vi människor måste skapa oss bilder för att få ihop verkligheten. Sen är utmaningen att ifrågasätta de bilder vi själva skapat oss.
Jag tror det finns en föreställning om att fördomsfri betyder att man tror på människors lika värde. En felöversättning. Jag har massor av fördomar men jag är samtidigt övertygad om att alla människor är lika mycket värda.
Sen finns det en märklig idé om att övertygelsen om människors lika värde innebär att det är förbjudet att tala om skillnader mellan människor. Många tycks tro det. Att det liksom är finare att vara färgblind. Jag läser en sån kommentar på Carolas blogg idag.
”Varför hålla på och älta rasskillnader?? ”höll igång bland de vita barnen” ”ovanlig syn härnere som vit mamma med ett svart barn” Vad är grejen???”
Det finns människor av olika färg och ursprung (men däremot inte raser) så vad är grejen att inte tala om det undrar jag. Det är uppseendeväckande i Sydafrika, Kenya och ofta också i Sverige, att en familj kan bestå av svarta och vita människor. Vi är olika, men hör ihop.
