Efter att ha utmanat mig själv med en liten (men för mig stor) promenad ligger jag i soffan och får en härlig resa tillbaka till 1988 med hjälp av filmen Big, som Sjuan sänder för mig och andra som behöver vila.
Tom Hanks är fantastisk i rollen som tolvåringen som får sin önskan uppfylld. Att bli stor. När han gråter om kvällen i hotellrummet tänker jag att det är en så talande bild för oss alla. Ibland är vi så små och ensamma i våra vuxna kroppar, och det kan vara en utmaning att se och visa oss själva så som vi verkligen är.
En utmärkt film för den som ligger och väntar hem sin familj. När de kommer ska semestern ta sin början. Och febern får ta sig i kragen och följa med. Nu när tempen sänkts en smula och kroppen inte är riktigt lika svag så känns det faktiskt möjligt. Soffor finns på många ställen.
En av de sånger som finns på min lista ”sommarpratslåtar” har jag hört och sjungit så mycket genom åren, att jag sörjer alldeles särskilt att den inte finns att bjuda er på via webben. Så pass mycket att jag just sjöng (och skramlade) för min iPhone och låter modiga ta del av den här.
Eller är det kanske jag som är modig. Nåja. Ni är en hanterlig liten skara ni som eventuellt lyssnar, och jag tycker det är så mycket värt att ni får höra melodin för att kunna sjunga med i orden ni som vill. Jag är dessutom nybörjare på att lägga till ljudklipp så det blir som det blir.
För tretton år sen sjöng jag den här sången ofta för mig själv och grät alltid på raden om jollret. Idag fick jag spela in den en extra gång eftersom jag, porslinsbröllopsblödig, började gråta på ”då gav du mig någon att älska”.
Jag förstår om det kan kännas som ett hån för den som ännu längtar, att tala om kärlek eller barn som en gåva. Varför skulle inte alla i så fall förunnas den gåvan? Det går inte ihop. Men trots den tankevurpan så ser jag det som en gåva. Jag kan inte se det på något annat sätt. Något som jag aldrig, aldrig kunnat ta för givet. Men fick. Utan att förtjäna det. Tomas Boström har sammanfattat min lycka på ett alldeles fantastiskt sätt i ord och ton.
Jag är en människa Tomas Boström
Jag bad om ett dricksglas med vatten
Du gav mig en jord oceaner
Jag bad om ett ljus i mitt mörker
Du tände miljarder av stjärnor
Jag bad om din andes vindar
i stiltjen från vaggan till graven
Då fyllde du upp mina segel
med urkraften av en orkan
Jag är en människa
Jag äger ingenting
Jag är en människa
men ändå allt
Jag bad dig om värme och kärlek
Då gav du mig någon att älska
Jag bad dig om tröst i mitt tvivel
Du fyllde mitt skötbord med joller
Jag bad dig om framtid och löften
visioner och mod mitt i livet
Då gav du mig vinter med vårdoft
då gav du mig sommar och höst
Jag är en människa
Fattig bland fattiga
Jag är en människa
Oändligt rik
Det är inte precis aktuellt att jag ska sommarprata, även om jag förra året förvånade mig själv med att prata in ett bidrag till Lyssnarnas sommarvärd. Men nu har jag i alla fall låtlistan klar om de skulle ringa in mig som vikarie 😀 och vet ungefär vad jag skulle ha talat om kring de här sångerna som berör mitt hjärta. Det finns en lista redo på Spotify, kanske ni till och med kan höra den. Det saknas* en del där, och några har jag länkat till Youtube, men är många av mina favoriter som inte finns på varken Spotify eller Youtube. Dem äger jag förstås själv, och kan bjuda er på den musiken när ni kommer och hälsar på.
The poet acts – Philip Glass It’s not in vain* – Helén Tanzborn What a wonderful world – Louis Armstrong Jag är en människa* – Tomas Boström Skymtar för en stund – Uno Svenningson Nära* – Susanne Alfvengren På gløtt* – Kjerstin Aune Vandra Varsamt* – Eva Svedberg Engström Jag vill alltid älska – Carola Häggkvist Låt allting va – Anna Stadling Ensamhetens hav – Göran Fristorp What I need – Linda Bratt Pettersson Eg ser – Bjørn Eidsvåg Same ol’ story – Andre de Lange Se hur Gudsvinden bär – Ingmar Johánson Nkosi sikelel’i Africa – Zifa Kilimanjaro* – Dan & Gullan Bornemark Spiegel im spiegel – Arvo Pärt
Idag har jag upplevt Josephine Bornebusch i den starkaste rollen jag sett henne spela. Kortfilmen Liv, lust & längtan är gjord av Lisa James-Larsson och det är den absolut bästa spelfilm jag har sett på temat barnlöshet. Fastän vår barnlöshet ligger över tretton år bak i tiden, och det är sju år sedan vi gjorde vår sista IVF så berördes mina minnen och gömda barnlöshetssträngar så tårarna rann. Den som delar de erfarenheterna har nog liksom jag tårar på kinderna redan under inledningen av den trettio minuter långa filmen.
Det är en dröm att min bok Väntrum skulle göras till film. Men om jag är dålig på att förstå hur man får ett bokmanus accepterat så är jag ännu mer grön när det gäller film. Jag skickar gärna ett exemplar av boken till en nyfiken regissör. Hör av dig vettja 🙂
Konvalescens. Det är något annat än sjukdom. Tillfrisknande. Tidigare har jag önskat det, men nu känns det i kroppen att det är återhämtning som pågår. Skillnaden i glädje och hopp är enorm.
Det kommer att ta tid, och jag ska försöka vara snäll mot kroppen och ta den vila som behövs. När jag satt ute och åt frukost med havsutsikt blåste det in en stor tacksamhet över att jag bor i ett land där jag har möjlighet och råd till den behandling som behövs för att bli helt frisk från den här sjukdomen. Och samtidigt en längtan till det land och den miljö där jag sannolikt blev smittad.
I den tacksamheten, över här och nu och över längtan till andra nu kom en dikt. Dagens andra. Den första kom med morgonvyn.
Seglats
Jag ämnad är
för denna plats i världen
nu åter här
så många minnen bär den
en mormors famn
min pappas hand på kinden
den är min hamn,
mitt segel fylls i vinden
Och färden går
mot nya, öppna stränder
när år för år
jag får i mina händer
Jag lever nu
får älska och får vandra
får bli ett du
med kärlek sedd av andra.
I över sjutusentrehundra dagar har jag varit gift. Nästan halva livet.
Om en vecka firar vi 20 år, och jag tänker mycket på hur det var då och allt som har hänt sen dess. Det är fantastiskt att få vara trygg i kärleken och känna längtan efter många fler decennier tillsammans. På vår vigsel sjöng en god vän bland annat denna sång.
Den här gången är det en skön norsk röst som sjunger. Ola Fjellvikås. Hans sång, Lars Forsells text och Monica Dominiques fantastiska musik tillägnar jag min älskade man idag. Tillägnan.
Till dig, du är långt bort och nära
Vågor ska bära dig till min strand
Du som är böljesång
Dyningens mjuka gång intill land
Till dig.
Familjen tar en liten semestertur och jag stannar hemma för att fortsätta vila bort febern. Hälsoläget håller sig på en lite friskare platå, och jag är så tacksam för det får mig att tro att det faktiskt har börjat vända. En långsam vändning, som med en finlandsfärja som stannar upp ett tag (exakt hur länge återstår att se) i varje läge, men jag tror faktiskt att det händer. Det vänder. Det finns bara ett ord: HALLELUJA!
Det ordet passar också när det gäller kärleken. Jag kan häpna över att jag får uppleva all denna kärlek i livet. Kärlek i olika former. Det är inget att ta för givet. Också barnen ser det. Vår femåring sa häromdagen: ”Vad härligt det är att ha en så fin familj!”.
Igår kväll när jag nattade honom, sjöng vi en kristen kramsång, som jag idag hittade på en rolig video. Vi gjorde som i sången och kramades många gånger. Sen somnade han och en kuddfjäder singlade ner och landade på hans arm.
En del nyandliga rörelser säger att det handlar om ett änglabudskap när en vit fjäder singlar ner. Jag tror att det mer handlade om dunkuddar, men tycker ändå om tanken.
Jag är gammelandlig. Min tro har blivit ännu tydligare för mig denna tid. Både min kristna tro och min tro på vetenskap. Naturläkemedel och alternativa dieter som anknyter till andlighet vänder jag mig än tydligare ifrån, fastän många nog skulle ha valt alla vägar för att hitta bot på en sån här svårdiagnostiserad sjukdom. Det känns tryggt. Jag står fast i min tro. Och är tacksam för alla de böner som har burit mig den här tiden, och fortsätter bära.
En bön kom med posten idag.
Kärlek. I alla dess former.
Jag ligger i lånad soffa och lyssnar på Sommar med ett halvt öra. Halvt koncentrerad, för mina tankar är just nu hos Tolmia. Hennes fina kommentarer brukar förgylla min blogg. Nu sliter hon på psyket med svår ångest. Förgyll gärna hennes blogg med en hälsning också du.
Äppelblom för Tolmia.
För många år sen läste jag Marianne Ahrnes fantastiska bok Äppelblom och ruiner. Den handlar om psykisk sjukdom, och när jag läste den var jag ung och frisk och kunde nog inte föreställa mig att vem som helst kan drabbas av så väl fysisk som psykisk ohälsa. Min utmattningsdepression för tio år sedan gjorde det tydligt, och med den som utgångspunkt skrev jag ner min huvudperson Bea i ångest. Och lät henne hitta ut igen.
Nu erfar jag fysisk sjukdom på ett sätt jag aldrig varit med om tidigare. Jag undrar vilken romanfigur som kommer att födas ur detta.
Ibland kan en pryl föra mig tillbaka till barndom. Som ett durkslag där barndomsmakaronerna rann av inför strandutflykterna innan de blandades till en makaronisallad med ärter/majs/paprika och salami.
Färsk spagetti i antikt durkslag
Det är ibland så svårt att förstå att jag är vuxen och har egna barn som också de får minnen till olika platser och prylar. Och maträtter.
Gravlax i nya kläder
Dagens snabbmat, spagetti och laxsås, tilltalade hälften av barnen. Och hälften av maten tilltalade alla barnen 😉
Dagens laxsås
En mjölk/gräddskvätt
En burk crème fraiche
En fiskbuljongtärning
Citronpeppar
Några nävar finstrimlad gravlax
Några klipp gräslök
Möt mig nu som den jag är,
håll mitt hjärta nära dig,
gör mig till den jag ska bli och lev i mig
Victoria Rudebark (John L Bell)
Den här psalmen (nr 767) nynnar jag ofta på. Texten är översatt från engelska av en gammal kompis till oss och jag älskar formuleringarna. Det är en bön, men jag behöver själv orden mer än Gud. Det är jag som behöver påminnas om den kärlek som gör mig hel. Som gör mig till den jag ska bli. Den jag redan är men både glömmer och gömmer.
Möt mig nu som den jag är. Jag tänker på att vi behöver öva på det förhållningssättet också gentemot varandra. Jag har lätt att tycka att andra ska möta mig där jag är, och se mina behov, men hur ofta anstränger jag mig för att möta andra just där de är, oavsett hur jag själv har det för stunden. Alltför sällan i de vardagliga mötena. När någon kommer i sorg eller bekymrat förtroende är det lätt att ha fokus på den andre och på mötet, men i vardagen har jag mycket att lära i närvaro och empati för att kunna möta dig just där du är.
