Imorgon börjar årets bästa månad. September. När andra fylls av vårkänslor blir jag stressad av kravfyllt ljus och minnen av tunga vårar. Men höstar föder hopp. Jag föddes själv en höstdag.

Förra höstens sköna färger, och en skugga av Cecilia.

Det regnar idag. Också det tycker jag om. Liksom ett bibelord som talar om höstregn. Just nu är jag i en slags tåredal. Det är svårt att be om under när den lilla förbättring som kom under slutet av sommaren känns som bortblåst. Det kommer att gå över. Jag tror inte på en Gud som griper in och suddar ut alla svårigheter här på jorden. Jag tror på en Gud som kan ge styrka, kraftkällor och välsignelser. Ibland ser jag dem först i backspegeln. Den lärdomen är viktig att ha med på resan.

”Saliga är de människor som har sin styrka i dig, de som har dina vägar i sitt hjärta.
När de vandrar genom tåredalen
gör de den rik på källor, och höstregnet höljer den med välsignelser.”

(Psaltaren 84:6, 7 SFB)

Den här sommaren har innehållit andra ovanligheter än fel kroppstemperatur. Vi har sovit många nätter i lånade sängar och ätit ännu fler måltider vid lånade bord. Det har berott på en välbehövlig köksrenovering som jag inte kommer kunna låta bli att visa upp här alldeles snart trots att det här (av naturliga skäl) är så långt ifrån inredningsblogg man kan komma. Nu är det bara det sista kvar, och vi ska få laga mat i ett helt nytt rum.

Kökslöshet innebär köpemat, och det har blivit mackor, kyld färdigmat och sallader. Till sallad vill jag alltid ha vinägrett. Helst hemmagjord med tre delar rapsolja, en del vit balsamvinäger, pressad vitlök och italiensk salladskrydda. Det har varit i det närmaste omöjligt att hitta riktig vinägrett bland de färdiga salladssåserna på ICA. Men i sommar hittade jag en ny produkt från en utmärkt senapsproducent.

MAILLEs Vinaigrette med olivolja och smak av svarta oliver. Rekommenderas till sensommarpicknickar eller köksrenoveringar. Eller febriga husmödrar som tar till köpemat för att spara på orken.

Lyskväll.
För fyra år sedan firade vi denna kväll, sista lördagen i augusti, med vänner som tog oss ut med båt. Vi pratade en hel del om barnbeskedet vi väntade på, och satt insvepta i filtar och flytvästar där på vattnet. Överallt längs vikar, stränder och klippor fanns marchaller som hälsade sommaren farväl och hösten välkommen.

För tre år sen hade vi stor fest här i stugan. Det var mannens födelsedag och nästa dag skulle treårige gossen döpas. En härlig fest i flera dagar med många släktingar och vänner.

Denna lyskväll är stillsam (så när som ljudet från några grannar som släpper iväg förorenande ljud av fyrverkerier denna stilla och högtidliga kväll….) med bara tre av oss och mängder av marchaller. Tösen är med ett gäng vänner och gossen har glatts åt alla ljusen innan han somnade efter Mästerkatten. (”Men! Han ljuger ju hela tiden!”).

Ute brinner ljusen. Och det är alldeles stjärnklart.

Ett av ljusen och många av tankarna går idag till bloggaren Jag är Elisabeth, som fått avsluta sitt liv i kampen mot cancern. Hon har berört så många med sin öppenhet och närvaro. Hennes familj och vänner är i mina tankar.