Mitt enda liv

Tack för alla ord som speglar mig. Den slags tröst som är den enda jag önskar både att få och att kunna ge. Att inte få ett överslätande ”det ordnar sig ska du se”, utan att istället bli sedd och bekräftad i just det som är. Och just nu är både ljus och mörker, lycka och förtvivlan.
Tack för att ni ser det.

Det finns mycket ljus och lycka, och det här är en ljus stund. Jag har, om än sjuk, just det liv jag vill ha. Mitt liv. Mitt enda liv.

Sången från Jonas Gardells fenomenala Torka aldrig tårar utan handskar berörde mig då jag först hörde den. Nu finns den att höra igen.

Här är min vilda längtan. Här är min jävla trasighet. Här är mitt högmod, så se på mig för jag ska aldrig, aldrig dö.
Mitt enda liv. Det enda liv jag haft. Det enda liv jag kommer få. Det enda liv jag någonsin velat ha.

Här är allting som jag drömde om. Här är allting som jag hoppades på. Här är allting som jag vågade bara modet räckte till.
Mitt enda liv. Det enda liv jag haft. Det enda liv jag kommer få. Det enda liv jag någonsin velat ha.

Här är min vilja att få leva. Här är bönerna som bar mig. Här är mitt hjärta som bultar, blöder för allting som jag vill.
Mitt enda liv. Det enda liv jag haft. Mitt enda liv.

Det är så mycket som talar till mig här. I texten och i programserien. Jag som inte är utsatt på det sätt som homosexuella och hivsmittade varit och är. Ändå berörs jag på djupet. Dels för att jag själv är sjuk när jag ser och hör alla programmen om den märkliga sjukdomen när den var ny. Dels för att jag kan sätta mig in i hur det hade varit om jag skulle ha varit den som föddes som homosexuell. Vad jag hade velat möta då, som kristen, som familjemedlem, som vän, som människa.

Orden ”min jävla trasighet” i Gardells sång klingar extra starkt i mig. Aldrig förr har jag känt mig så trasig rent fysiskt (trots att avmagring inte ingår alls i min sjukdomsbild….). Och den trasigheten är inte av Gud. Det är en jävla trasighet. Och det finns böner som bär mig. Och så orden ”jag ska aldrig dö”. För liksom Jonas Gardell tror jag på ett liv som fortsätter bortom döden. Någonstans där utsatthet, sjukdom och smärta inte längre finns.

Morgonstund

Den som somnar ledsen och frustrerad, vaknar lätt i vargtimmen. Här hade vargarna passerat, men jag vaknade ändå onödigt tidigt, efter en dröm om att jag låtsades tycka att allt var OK och låtsades lita på Gud. Jag ogillar oärlighet, så jag berättar det direkt. Allt är inte OK. Och jag har just nu svårt att se var jag har Gud.

Tilliten till läkarna är också i botten, och till morgonens grubbel hörde vrede. Över att doktorer skriver ut patienter som varken fått diagnos eller blivit friska. Och än mer vrede över att flera gånger ha fått frågan om det ändå inte är en psykisk utmattning. Jag kan stå ut med den frågan en gång, men när samma person, utbildad på fysisk sjukdom, ställer den flera gånger vill jag skrika. Men svarar tålmodigt varje gång att jag känner min kropp och mitt psyke. Jag vet vad det är att vara psykiskt utmattad. Detta spiller förvisso över på psyket ibland, men det är ingen tvekan om att febern sitter i kroppen. Jag förstår att inte alla känner skillnad på fysiskt och psykiskt, men jag gör det. Det har livet lärt mig.

Morgongrubbel och ledsenhet. Men så vaknade de andra två i sängen ovanligt tidigt, och delade min morgon. Det hjälpte. Efter att ha legat under täcket och pratat när pappan i fråga gått till jobbet, klev jag och gossebarnet upp. Tände ljus och gjorde frukost.

20121031-073747.jpg

Vi småpratade, och min sexåring sa att ”det känns inte som att du är min mamma”. Jag kändes som en syster. Det var fint just då. Ändå sa jag att jag kommer alltid vara din mamma. Även om det inte känns så. Vi pratade en stund om det, och om att vara barn fast man är vuxen.

Det är som med tron. Jag känner inte att Gud är min just nu. Men vet att det är så.

20121031-073927.jpg

Nu sitter lilleman vid Barnkanalen, och jag vid ett efterlängtat Nessermöte. Med den nyuppgångna solen glittrande i havsviken utanför fönstret.

Te i postlådan

Det finns vissa återkommande teman i den här bloggen. Te är ett sånt. Jag är kinkig med vad jag dricker, och det är trist när det sinar i burkarna. Det gjorde det förra veckan, och samtidigt blev jag påmind om en webbutik som jag handlat från tidigare.
Kränku på Gotland.
Igår kom det ett fullmatat och efterlängtat paket på posten.

20121030-123008.jpg

Just idag är sånt som webbhandel extra välkommet. Jag tog en kort biltur till den minsta affären i trakten, och trots att jag går där och hänger på kundvagnen så blir jag helt slut efteråt 🙁

Det blir till att ligga här i soffan och dricka te resten av dagen. Med febernedsättande altandörr öppen.

20121030-123052.jpg

Sommarprat och grundkurs i längtan

Snön faller ner utanför de två fönster jag ser från kökssoffan, och bästa teet och skönaste musiken fyller kroppen. Det hade kunnat vara perfekt, om jag vore frisk. Men nöjer mig i just denna stund med nästan perfekt.

Tidningen berättar att jag ska se på teve ikväll. Sommarpratarna. Detta program som har suckats över bland trendletarna i Spanarna, jag tycker om det. Det kan förvisso vara ojämnt, men jag uppskattar konceptet. Människor som i sina radioprogram har berört något väsentligt, möts utan att känna varandra och samtalar om just det väsentliga. Liv, död, kärlek, smärta. Förra veckan grät jag med sundsvallsfina dottersidolen Gina Dirawi, som så känslosamt berättade om hur det är att bli bedömd och dömd för att utseende och namn berättar att man hör till en misstänkliggjord grupp.

Idag kommer jag att beröras av flera intressanta personer och däribland, i mina öron, 2012 års viktigaste sommarpratare. Klara Zimmergren. Hon talade om barnlängtan på ett sätt som ingen gjort i Sommar i P1 tidigare, men som oändligt många upplevt. Just så.

Efter att ha hört Klaras sommarprat satte jag ihop en grundkurs i barnlöshet. Roman, radioprogram och film. Nu när läsaren K gav mig en fjärde hörnsten i form av musik så upprepar jag den.

Vill du känna igen dig i din egen barnalängtan, eller lära känna någon annans – du har sannolikt många varande eller tidigare längtare i din närhet – så är det här ett sätt:

Grundkurs i barnalängtan

Om du vill lägga till ytterligare en konstform kan du läsa dikten I barnlösas himmel, som jag just idag publicerade på skrivarsidan Ekhemmanet. Följ sidan genom att gilla den vettja.

20121029-151231.jpg

Jag är lyckligt lottad, och får uppleva sommarprat som värmer själen också i mitt eget liv. I helgen hos och med kära vänner. Bilden är från ett annat sånt samtal för två år sedan. En magisk vänfrukost som ingick i den härliga upplevelsedygnet vi fick av vänner i fyrtioårspresent.

Livet är nästan perfekt.

Kokbok för arbetsskygga

Kanske det kunde vara något att skriva. Kokbok för sjuka och andra arbetsskygga. Just nu lägger jag extra stor vikt vid lättsam matlagning. Ibland blir det korv och makaroner. Ibland blir det älgfärsbiff.

20121028-161814.jpg

Samma dag som ICA Kvantum gav mig en kaffemaskin sålde de älgfärs. Roligt pyntad!

Jag köpte ett paket gris och ett paket älg. Ströbröd, vatten, ägg, salt, peppar och vitlök. På tio minuter hade jag mojsat ihop det och format till biffar. Sen lite sirap (snilleblixt för dagen, för att få rätta stekfärgen), olja och färska kryddor ovanpå, och skjuts in i ugnen. På tio minuter! Utmärkt matlagning för arbetsskygga.

20121028-161856.jpg

Så idag blev det en riktig söndagmiddag. Biffarna värmda i snabb sås av grädde och buljongtärning. Kokt potatis och smörgoda morötter, kokta i samma kastrull som den som mormor brukade koka sina morötter i.

Ransonering, snö och kaffe

Så svårt det är att ransonera orken. När min oändliga feber sjunker några tiondelar så orkar jag lite mer, och gör då förmodligen mycket mer än jag borde. Andas in vintrig luft, och strosar omkring på snöpudrad gräsmatta till exempel. Så nu har jag tvingat mig i bloggryggläge på kökssoffan för att orka äta middag hos vänner om några timmar.

Snön kom igår. Mer på riktigt denna gång. Till min och barnens glädje. Vår och kattens fredag eftermiddag förgylldes extra av stora, härliga snöflingor.

Torsdag

20121027-150559.jpg

Fredag

20121027-150752.jpg

20121027-152052.jpg

Katten och pojken lekte ystra i snön, och jag och flickan hjälptes åt att plocka undan lite sommar och ta fram lite vinter. Bara lite. Studsmattan står kvar än, och blev en rolig lekplats för katten när snön kom. Det är skönt att orka mer vissa dagar, men så svårt att acceptera att jag blir helt slut av en kort tur till affären eller en stunds långsamt trädgårdsfixande.

Häromdagen (efter ett par tråkfeberveckor då jag måst undvika aktiviteter som matinköp) var jag på ICA precis i rättan stund. Ett fåtal (daglediga) kunder fick en kaffemaskin på köpet om vi köpte ett gäng paket kaffe. Och jag lyckades vara där just då! Lyckträff – eftersom en sån där onödig lyxpryl har funnits på önskelistan.

20121027-151435.jpg

Cappuccinon smakar ljuvligt, och skummig varm choklad stämmer bra med vinterns ankomst. Idag fick den nya kaffemackapären och det tjugoåriga våffeljärnet göra cafélunch som inmundigades i trädgårdsmöbel i sol och snö.

20121027-151830.jpg

Jag har det jag en gång längtade

Minns du hur det var när du inte hade det som du nu har?
Det som du en gång längtade efter. Det som gjorde att hjärtat grät i saknad.
Kärleken, barnet, vänskapen, livsuppgiften, det trygga hemmet. Vad än det var som du saknade så kanske du har glömt en del av den där desperata längtan som slet i kroppen. Jag hade det.

Men så blev jag påmind häromdagen om min unga längtan efter kärlek innan Kärleken kom, och minnet gjorde mig än en gång förundrad över vad jag fick. Att jag fick. Och nu en sång som gjorde längtan efter barnen fysiskt närvarande igen. Väntrumläsaren K som redan givit mig otroliga ord om vad min roman betytt för henne gav mig denna sång. Som jag inte hade hört förrän idag men nu har hört igen och igen.


Till dig
Sarah Dawn Finer
Text och musik: Mauro Scocco

Till dig
som ännu inte har nåt namn
du är bara en dröm
jag hoppas ska bli sann

Till dig
med all den kärlek jag vill ge
jag har väntat länge nu
känns som en evighet

Till dig
som jag hoppas jag får känna
ditt lilla huvud mot min arm
lilla stjärna utan namn
Innan åren springer bort
innan det är försent
jag är bara en bland
miljoner som längtar
jag vet tro mig jag vet

Till dig
som jag vill se växa upp
torka tårar från din kind
få dig att skratta
att vara still

Till dig
ett löfte som du får
jag lovar att älska dig
så mycket som det bara går

Dubbelglädje: Mina gamla ord till dottern, lästa av många i Norge denna vecka.

Tack Sarah Dawn Finer och Mauro Scocco! Den här sången påminner mig om hur det var. Jag som tror att jag hela tiden minns, blev ändå påmind på ett nytt sätt om den där fysiska längtan. Hur jag bokstavligen kände famnens tomhet innan vår dotter kom. Detta mirakel som fyllde kroppen med en lycka jag aldrig tidigare upplevt. Hur armarna fortsatte att sakna också efter att hon kommit med all sin lilla storhet in i våra liv. Famnen som var beredd på fler att älska.

Länge trodde jag att det fortfarande var det lilla spädbarnet som jag saknade. Ända till den dagen då vi fick veta. ”Det finns en tvåårig pojke för er”. Och den lilla famnen vidgades på ett ögonblick. Jag som hade tänkt mig hur det lilla spädbarnet skulle ligga där intill mig i sängen märkte att kroppen gjorde plats för en lite större barnakropp. Det barn jag då visste fanns och föreställde mig sovande intill mig. Som han fortfarande gör. Snart fyra år senare. Ännu liten fast större.

Sarah Dawn Finer lovar ”att älska dig så mycket som det bara går”. De orden tar tag i mig, och studsar mot de ord jag fick höra av sexåringen igår. vid nattningens förtroliga stund ”Jag älskar dig mer än jorden är värd!”. Som de kärleksfulla SMS som trillar in från ett stort barn på väg mot ungdom. Att de älskar mig. Det hade jag aldrig kunnat föreställa mig! Lika stort som det är att jag är älskad av deras far. Jag som olycklig tonåring trodde att jag inte skulle få uppleva kärleken. Sen dess har den flödat. Jag är så glad över påminnelsen om hur det var, som gör mig än mer förankrad i det som är nu. Gott.

Bild: Siterte sitater (www.ordtak.no)

Bilderna är hämtade från Siterte sitater, där ord ur mina dikter får nya vingar. Tacksam.

Vaken

Vaken.
Jag somnade alltför sent igår och somnade inte om efter att ha vaknat före fem och sagt hej då till maken, som har ännu en lång arbetsdag i huvudstaden. Nåja, en natt med för lite sömn känns inte som nån katastrof när jag har legat ner den mesta tiden tre fjärdedelar av ett år. Och varje dag känner mig luddig och öm i huvudet.

Jag är ingen sovare. Lyckas ytterst sällan sova dagtid. Ibland när jag har haft riktigt hög feber, men knappt ens då. Jag tänker att kroppen egentligen borde få sova mycket mer än vanligt nu, för att orka en ständig temperaturförhöjning som känns som att den sliter på hjärtat. Känns som. I verkligheten tror jag att om kroppen krävde sömn så skulle jag väl somna när jag slappnar av och försöker.

Nu kunde jag inte, och lämnade lille nattvandraren som trängdes och la mig på den tomma sidan sängen närmast fönstret. Öppnade fönstret, och ligger nu här och andas in frisk och mörk höstluft.

20121026-055225.jpg

Jag undrar hur grusiga de här mörka bilderna ser ut på en datorskärm. På lilla iPhonen syns de hyfsat. Och oavsett hur väl det syns så är utsikten skön. Ingen snö än. Tyvärr. Den välkomnar jag när den kommer, och sörjer redan nu den bästa motionsform jag vet, och inte kommer orka med den närmaste tiden. Skottningen.

På väggen skuggor.
Lampan. Den ännu inte borttagna gamla majblomman på fönstret (trots de fina tips jag fick för länge sen), och så Mumin.

20121026-055526.jpg

Det är gosdjursdisco i skolan för sexåringen idag. Det gläder mig att få gå dit med en söt pojke och en gosig mumin istället för ett skelett eller monster. Nä, det här Halloweenandet har jag inga planer på att göra till mitt. Särskilt inte efter att ha fått påringning på ytterdörren en långfredag, och sen mötas av orden ”Bus eller godis?”

Väntrum – en aktuell roman

Så har paketet kommit. Jag kan hålla den andra upplagan av min roman i händerna och glädjas. Det blev bra. Ett nytt format på texten som mer stämmer med min tanke kring boken. Tacksamheten är stor till de vänner som hjälpt mig förverkliga detta. Jag vet att många av mina Väntrumläsare följer bloggen. Vill du hjälpa mig att sprida ordet om Väntrum? Hos din bokhandlare, på din blogg, via mejl Facebook, Twitter eller köksbordskvitter med vänner och bekanta. Den bifogade pdf:en kan lämnas till vilken bokhandel som helst, gärna tillsammans med dina vitsord om boken. Tack!

PDF: ”Väntrum – en aktuell roman”

 

Väntrum
En roman av Cecilia Ekhem

När det efterlängtade barnet inte kommer och alla strävanden verkar förgäves, drar sig Bea allt längre bort från sina sociala sammanhang. Inte ens den älskade som skulle bli barnets far får plats i hennes ensamma väntrum. Så möter hon, mitt i sin smärta, någon som ser och berör.

Väntrum är en poetisk roman om utanförskap och sorg i barnlöshetens spår, men också en berättelse om att hitta sin mening när livet inte blir som man drömt.

Väntrum trycks i kartonnage hos Publit och kan sedan 2012 beställas via Bokrondellen. Omslagsdesign av Liselotte Svelander och foto av Peter Nykvist. Boken gavs ut i en första upplaga 2008.

Infertilitet drabbar omkring 15% av den del av befolkningen som är i barnafödande ålder, ändå finns det begränsat med litteratur som går på djupet i hur den drabbade påverkas. Väntrum är just en sådan roman, som har hyllats i många läsarbrev och fått fina recensioner. Nu kan boken beställas via Bokrondellen till alla bokhandlar, t ex Bokus, Bokia och Adlibris.

Om författaren
Cecilia Ekhem är född 1970 och bosatt i Sundsvall med man och två efterlängtade barn. Hon är tidigare publicerad i novellantologin ”Kärlek i juletid” (Semic förlag, 2006) och i diktsamlingen ”Svensk poet 2007” (KingInk förlag 2007) Cecilia skriver romaner, noveller och dikter om det hon själv vill läsa; relationer, livsfrågor och vägskäl.

Recensioner och omdömen om Väntrum

Recension i magasinet Mama (2012)
”Boken sätter ord på sorgen och känslan av utanförskap i kampen med barnlösheten. Är man i det själv är igenkänningsfaktorn hög, är man det inte, så får man en inblick i hur det är att sitta i ”väntrummet” och pendla mellan hopp och förtvivlan. En av de bästa romaner jag har läst om kampen att få barn.”

Omdöme på bloggen Bibliobuster (2011)
”…en av de bästa romanerna som behandlar detta ämne”

Recension i Sundsvalls tidning (2008)
”Det är bara att gratulera till en lyckad inledning. Hon har ett ärende, intrigen är läsbefrämjande och persongalleriet har hon vårdat sig om, både bland släktingar och i kretsen av väninnor och grannar.”

Recension hos BTJ -Bibliotekstjänst (2009)
”Boken är utgiven på eget förlag, men den hade lika väl kunnat komma från ett av de konventionella förlagen. Språket är bra, lättläst och flyter på.”

Läsarbrev om Väntrum

“Boken gav mig stöd, hjälpte mig att sortera mina tankar, se ljusare på framtiden och den stärkte en tanke som börjat gro”

”Jag har inte orkat läsa en hel bok på länge, men den här fick mig att vilja läsa vidare. Du fångar läsaren”

”Sträckläste den, kände igen mig, grät, fick igång tankeprocesser, hjälpte till att sortera tankar och till samtal. Tack!”

”Jag tror att det är många barnlösa som har hört av sig till dig genom åren och tackat, men av hela mitt hjärta, TACK!”

www.ekhemmanet.se

 

Snart advent – gläd en liten vän!

Idag är det två månader kvar till jul. De orden klingar olika i oss. I mig klingar de gott. Advent är liksom hösten min tid.

Dagen till ära, och alla dagar fram till första advent, erbjuds du en adventsbok till extrapris (88 kr inkl porto och moms).

Vänta Lydia!
– en adventskalender i bokform.

20121024-144846.jpg

Vänta Lydia! är en färgstark bok för barn i förskoleålder och vuxna i olika åldrar. Boken kan fungera som en adventskalender där varje uppslag utgör en dag i december.

Maria Nordenmark och Cecilia Ekhem har tillsammans arbetat fram manus och därefter har Cecilia författat och Maria illustrerat.

Vänta Lydia! har ringpärm och liggande A4-format.
Skicka din beställning till ekhemmanet@ekhemmanet.se.
Pris: 64 kr plus porto (24 kr inrikes)

20121024-144932.jpg