Jag läser mig tillbaka bland mina egna reflektioner.
Läser om tacksamheten över att bara ha drabbats av en sjukdom av ”en art som går över. Alldeles snart hoppas jag, efter några fler inställda aktiviteter och några fler dagar i pippikläder. Och några fler liter te.”
Det orden skrev jag för 354 dagar sedan. Och sjukdomen har fortfarande inte gått över.
Lilla hjärtat. Så lite hon visste om livet.
Femhundra liter te senare. Fortfarande i pippikläder.
Bekymmerslöshetspärlan har varit ofingrad på sistone, men ibland kommer en glimt av den. Hakuna matata-pärlan.
En glimt kom via mejl. Jag hade hittat adressen till en av landets mest kompetenta inom den sjukdom jag tror mig lida av, men som mina läkare inte riktigt övertygats om eftersom mina provsvar inte ser ut som de borde. Att då få snabbt och engagerat svar från en expert som bekräftar mina egna tankar var stort. Särskilt när hen på eget bevåg samtalade med ytterligare en specialist och sen återkom till mig. Med ord som fick mig att andas en lättnadens blå suck över att jag orkat stå på mig och att kampen redan lett till att jag förhoppningsvis får börja medicinera inom kort.
Och idag en blå dag med minste älsklingen, som har längtat efter att få vara ledig mitt i veckan. Så nu delar vi soffa och reser till Masai Mara. För naturen i Lejonkungen ser precis ut som denna otroliga nationalpark i vårt Kenya. Vi har varit där en enda gång. Strax innan gossen fyllde tre och strax innan han blev vårt barn också juridiskt. Ett år senare såg vi Lejonkungen och han sa: ”Det är Masai Mara!”
Vi myser i nuet och längtar samtidigt efter resor. Efter att möta Simba i sin rätta miljö och på närmare håll. Min lille drömde inatt att vi var på väg till Paris, och nyss sa han. ”Mamma, tror du att Lejonkungen finns i Paris?” Det trodde jag. Simba heter ju Disney i familjenamn. Jag hoppas vi nån gång får åka dit och se efter.
Mamma och barn, Masai Mara 2009. Vi möttes på nära håll. Se så lik denna mamma (med kärlek till ungen i blicken) är Simbas mamma i Youtube-klippet.
Som att det inte räckte med en feber som aldrig tar slut så är jag ännu hetare efter för många kontakter med en för krånglig bank. Arg som Tyko Jonsson på julafton. Swedbank är den mest handikappovänliga bank jag har träffat på. Sedan mars 2012 har jag varit sjuk och sedan i april har jag varit sjukskriven. Efter några månader fick jag en välkommen extra ersättning som betalades ut via Swedbank. Där har jag inget konto.
I november samlade jag kraft och proppade mig full med medicin för att orka ett besök på stan. Det är den enda gången på ett år som jag har gjort ärenden på stan. För att jag är sjuk och inte orkar att gå mellan parkeringsplatser och banker. Det var just vad jag gjorde. Ett besök på Swedbank för att ändra så att framtida utbetalningar skulle komma in på mitt konto i min egen bank. Sen ett besök på den banken för att slippa avgift. Trots att en handläggare på Swedbank satt och matade in mitt rätta kontonummer så har varenda utbetalning hamnat fel. Numera får jag kontantavier som kostar mig en onödig avgift att lösa ut och massor av ork att ta mig till de butiker där de gäller. Dock butiker som till skillnad från banken har parkering alldeles nära.
I december gick jag via bankID in på Swedbanks hemsida och ändrade ännu en gång till mitt konto i Handelsbanken, och fick bekräftelse att det gick igenom. Nästa utbetalning kom ändå på en kontantavi.
I januari gick jag via bankID in på Swedbanks hemsida och ändrade ännu en gång till mitt konto i Handelsbanken, och fick bekräftelse att det gick igenom. Nästa utbetalning kom ändå på en kontantavi.
Efter det försökte jag hitta e-postadress till mitt bankkontor. Det gick inte så då mejlade jag Swedbank centralt och fick till svar att jag a) måste ringa telefonbanken eller b) gå in på ett bankkontor. Det sistnämnda skrev jag f ö i ärendet att jag har mycket svårt att orka…
Idag, februari kom en till utbetalning på kontantavi och jag kom mig för att ringa Swedbanks telefonbank. Där valde jag 2# ”Personlig service” och fick uppge personnummer. Sen skulle min personliga kod uppges. Men jag har inget konto i Swedbank, och har naturligtvis ingen kod, så jag väntade kvar. Samtalet bröts. Jag ringde igen och valde 3#”Övrigt” istället för uppenbart opersonlig och servicefri ”Personlig service”. Där kunde man bara lyssna på oönskad information. Med stigande feberhuvudvärk letade jag rätt på telefonnumret till mitt bankkontor i Sundsvall och hamnade i kö. Till slut svarade någon på ett kontor i Göteborg. Han kunde se att inget kontonummer var inlagt men kunde inte hjälpa mig eftersom jag inte var identifierad. Och internet visste han inget om så jag kopplades till ”internetgruppen”. Och hamnade i ny kö. Men orkade inte vänta mer. Jag behövde vila. Det är därför jag är sjukskriven. Jag är sjuk och behöver vila. Och Swedbanks slarv fortsätter att kosta mig mer och mer i form av onödiga avgifter och onödiga utflykter. Som jag naturligtvis gör även om jag inte orkar. Det är mina pengar det handlar om. Det är ren tur att jag inte har missat att lösa ut nån av de där kontantavierna innan de gått ut. Swedbank – en bank för friska.
Vad blir nästa steg? Att skicka detta till nån chef på lokalkontoret? Det var därför jag började skriva ner alla turer trots att jag egentligen inte orkade. Men just ja, det gick ju inte att hitta någon e-postadress till lokalkontoret, och när jag ringde dit hamnade jag i Göteborg. Och när jag besökte kontoret fick jag ingen hjälp och när jag mejlade fick jag ingen hjälp. Men nu har jag fått skriva av mig i alla fall. Fastän jag borde ha vilat och samlat kraft för strider med andra instanser som lämpar sig bäst för friska och starka. Sjukvården har tyvärr också visat sig vara ett sånt exempel under det här året. Men av utskällda Försäkringskassan har jag odelat positiva upplevelser från min tid som sjuk.
Jag torkar tårar utan handskar och känner att jag lever. Hjärtat slår som vanligt extra hårt för utsatta minoriteter och för sjukdom som slukar vardagsliv eller människoliv.
Jag torkar tårar och bloggar mindre än jag vill. En tilltalande blogg ska i mina ögon se ut på ett speciellt sätt, och det är förstås det jag själv har som måttstock för bloggandet. Jag vill att min arena ska uppdateras ofta, bjuda på fina bilder, välformulerade texter och gestalta många aspekter av livet. Både yta och djup, både personligt och allmänt, både mörker och ljus. Och så vill jag skriva om sånt som det behöver skrivas mer om. Barnalängtan, rasism, ärlighet, tro och sorg är såna ämnen.
Fastän jag har orkat blogga under hela det här året som jag har legat på rygg så är det trögt nu. Bloggandet och diktskrivandet har genererat mycket stöd och en slags livsuppgift, men just nu värker huvudet så att det är en långsam kamp att hitta orden. Barnalängtan och min roman har jag inte skrivit om på länge, vilket syns i försäljningsstatistiken. Tyvärr. En ensam roman från en okänd författare säljer inte sig själv hur många översvallande läsarbrev den än lett till. En sorg är det varje gång jag upptäcker det och påminns om att Väntrum och dess efterföljare skulle behöva en annan mamma än en sjuk och kraftlös Cecilia.
Så nu läser jag själv istället. Och följer Molanders. Jag älskar den serien. Redan efter första avsnittet skrev jag om det. Just nu är det musiken som tilltalar mig så. Liksom i nyligen avslutade Maestro i SVT har Molanders bjudit på fantastiska klassiska stycken som ”Montagues and Capulets” av Prokofiev. Igår lyssnade jag på alla Youtubeversioner jag fann av den och på Beethovens Overtyr som inledde konserten i lördags. Jag fastnade särskilt för den där både kyrkan och orkestern gestaltar psaltarorden om hur härligt det är när ”brothers and sisters dwell together in harmony”.
Veckans Molanders innehöll också ett uppslitande bråk om Gabriellas sång. Och en försoning. Den sången handlar så mycket om försoning för mig. Om att försonas med livet och sig själv. Jag brukar gråta när jag hör den på radio. I lördags fick jag höra den några meter från scenen, med min dotter i kören, Helén Sjöholm som solist och Sundsvalls Orkesterförening vid instrumenten. Redan när de stämde stråkinstrumenten blev jag tårögd över att få uppleva det live. Behöver jag säga att jag fick bita ihop för att inte hulka när de sista tonerna ljöd av Gabriellas sång och publiken ställde sig upp och applåderade händer och hjärtan varma.
Sömnen fattas mig. En reva i min annars goda sömn ger plats för sjukdomsgrubblerier och jag tänker längtansfullt på Törnrosa. Tänk om jag fick sova tills Prins Hälsa väckte mig med en feberutsuddande kyss.
Intill mig ligger andra prinsar och sover. Den yngste håller ibland min hand i sömnen.
Jag gav upp sömnen och läste istället det jag missat om polisens nya projekt. Det som kallas REVA och benämns som ett projekt ”enligt metoden LEAN”. Det är bedrövligt både att kalla Lean för en metod och att dessutom använda det till försvar för en slags etnisk utrensning. Oavsett vad man vill komma åt så liknar detta tilltag inget jag hade trott skulle förekomma i Sverige. Bilden av polisen i Kenya var skrämmande. Vetskapen om att de när som helst skulle kunna stoppa oss och kräva oss på handlingar. Nu är det precis vad som händer i Sverige.
Om min son, som ligger här intill och sover, hade varit tio år äldre skulle han ha tillhört de drabbade. Polisen skulle ha velat stoppa honom och kräva honom på identitetshandlingar om han åkt tunnelbana i Stockholm eller buss med sin barndomskompis i Malmö. Som om det inte räcker att vanliga Svenssons kommer kräva dem på svar om ursprung i tid och otid. Nu ska polisen också göra det.
Låt mig sova och vakna till en friskare värld…
Soffan och jag. Tjockteve och en liten bricka. Repris på Melodifestivalen med en fantastisk inledning av (ännu en av Sundsvalls stoltheter) Gina Dirawi, Danny Saucedo och Petra Mede. Och så chipslunch. Men inte så onyttigt som det låter. Jag tittade i skåpen efter något gott och hittade gårdagens tzatziki och en skämsgammal påse halvtorra vetetortillas. En gourmandisk ingivelse och vips förvandlades de till de goda fettfria chips jag just nu knaprar. Eftersom min kokbok kommer dröja bjuder jag på receptet.
Cecilia summerar snabba tortillachips
– Tvätta händerna
– Lägg några vetetortilla på ugnsgallret.
– Blöt händerna och gnugga in vattnet på ovansidan av bröden.
– Krydda med valfria kryddor. Jag valde salt på en, salt + vitlökspeppar på en och salt + torkad salvia på en.
– Sätt in gallret i varm ugn, ca 225 grader, och grädda ca 5-10 min.
– Stäng av ugnen men låt bröden stå kvar på eftervärme med ugnsluckan på glänt ytterligare 5-10 min.
– Ta ut, låt svalna och bryt i bitar.
– Servera med en god sås: dip, salsa, tzatziki eller hummus.
”Var är mamma?”
”I sängen och har ont i huvudet vet du väl!”
Så låter ett samtal mellan Madicken och Lisabet. Den här mamman ligger också i soffan och har ont i huvudet, och har alltför många ledsna statusrader på lut, så Facebookvärlden kan vara glada att slippa mig just nu. Ni slipper mig inte. Men ibland raderar jag mina bittra rader här. Det känns i hela systemet att en årsdag närmar sig. När sörjande människor kommer i närheten av viktiga årsdagar gör det ofta ont rent fysiskt. Det här en slags sorg. Om en vecka har min sjukdom passerat ett år. Det är tungt. Extra tungt eftersom jag fortfarande väntar på läkarkontakt och behandling, och därmed inte har hoppet inom räckhåll.
Just idag mår jag sämre. Förstås. Helgen tog på krafterna som jag ju visste att den skulle göra, ändå är det så svårt att acceptera att jag mår sämre idag. Det finns så mycket jag skulle vilja göra som jag måste låta bli, och det är inte en attraktiv liknelse att ligga som Madickens ämliga mamma som inte klarar av minsta lilla vissa dagar.
Men spela spel orkar hon ibland. Liksom jag fastän jag kan i friskt tillstånd kan tycka att barnspel är rätt trista och måste uppoffra mig lite för att vilja spela. Men nu är det friska tillståndet avlägset och spelandet ett sätt att vara tillsammans när utflykter inte fungerar. Det här året har sonen fått spela mycket spel vid säng eller soffkanten, när det varit nödvändigt med teverestriktion. Då lockar alltid spelen.
Jag ser på Madicken och mår som vanligt lite bättre av det. Astridterapi fungerar som sagt på mig, och jag skulle så gärna vilja bli frisk och kunna åka till Astrid Lindgrens Värld igen med familjen. För Astriderianer som oss är det friskvård att vara där. Astrid Lindgrens Barnfriskhus ungefär. För stora och små barn. Häromveckan hörde jag ett inslag på radio om det svåra och sorgliga fallet när ett svårt sjukt barn dog Astrid Lindgrens Barnsjukhus och en läkare ställdes till svar för det. Man kallade ärendet för Astrid Lindgren-fallet och det störde mig. I såna sammanhang vill jag inte använda Astrids namn.
För ett tag sen läste jag en bit ur Astrids tal ”Aldrig våld!” som hon höll när hon fick Tyska Bokhandelns Fredspris 1978. Det får bli nästa led i dagens terapi. Även om det numera är avlägset med våld så tror jag det finns annat som vi skulle behöva lägga på hyllan tillsammans med stenen. Sånt som stör i föräldra/barnrelationen och hindrar oss från att nå våra barn. Jag vet inte just nu vad det skulle kunna vara, men jag vill fortsätta fundera för jag är alldeles säker på en sak: jag är inte fulländad som människa eller förälder.
”Och för dem, som nu så ivrigt ropar på hårdare tag och stramare tyglar, skulle jag vilja berätta vad en gammal dam en gång talade om för mig. Hon var ung mor på den tiden när man ännu trodde på det där, ”spar på riset och du fördärvar pilten”, det vill säga, hon trodde egentligen inte på det, men en gång hade hennes lille pojke gjort någonting, så att hon tyckte att han måste få en risbastu, den första i sitt liv. Hon sa åt honom att han själv skulle gå ut och ta reda på ris åt henne. Den lille pojken gick och var länge borta. Till sist kom han gråtande tillbaka och sa: ”Jag hittade inget ris, men här har du en sten som du kan kasta på mej.” Då började mamman också gråta, för hon såg plötsligt alltihop med barnets ögon. Barnet hade tänkt att ”min mor vill faktiskt göra mig illa, då går det väl lika bra med en sten”.
Hon slog armarna om honom, och de grät en stund tillsammans. Och sedan la hon stenen på en hylla i köket, och där fick den ligga kvar som en evig påminnelse om det löfte hon gav sig själv i den stunden: aldrig våld!”
(Astrid Lindgren 1978)
…som får hjärtat att svälla. I denna fantastiska kör sjunger vår 14-åring. Kanske är det sån här lycka hockeymorsor känner när barnen spelar match. I så fall kan jag ana en glimt av den där euforin jag annars inte förstår ett jota av. 😉
Solisterna hörde ni i förra inlägget, och hundraåringen som firades kommer här- Orkesterföreningen bjöd på Tjajkovskij och annan musik som fick SVT:s Maestro att kännas som en härlig förfest. Jag är så tacksam att de febernedsättande pillren tillsammans med egen beslutsamhet och andras bön har hjälpt mig genom helgen så att jag kunde vara med om detta och andra viktiga möten.
Efter en humör- och temphöjande dag avslutar jag med Aftonpsalm. Den har jag fått höra live idag. Med två av dessa fantastiska solister, Anna Stadling och Helén Sjöholm, (de två som kommer från vår sköna musikstad) på en scen där vår strålande dotter stod i kören och en massa stråkar och andra instrument gav rysningar ev det mest behagliga slaget.
Aftonpsalm
solen rodnar i nordväst
se dej om, du jordens gäst
invid almen som till sist
börjat falla kvist för kvist
gråt och glädje glimtar till
som ett solregn i april
att vi lever, att vi dör
kan vi knappast lastas för
sköra minnen kom och gick
i den lugna stund vi fick
innan larmen gick igång
och vi glömde jordens sång
gäckad kärlek, gammalt groll
spelar tids nog ut sin roll
men det stora sveket känns
tills vi nalkas tidens gräns
nattens oro, tidens krav
ger mej lust att kliva av
medan benen alltjämt bär
till en vän jag håller kär
låt oss hedra ljusets kraft
och den goda tid vi haft
men nu vitnar än en alm
och den får min aftonpsalm
Text och musik: Ola Magnell
En helkväll med Lena PH i tevesoffan. Tillsammans med en familj, en kopp te, en feber, ett par kuddar och en filt. Lena verkar liksom vi ha gott om silvertejp hemma.
DIY. Do it yourself, Lena. Som i din ungdom, och som Underbara Clara, som liksom jag har gjort mobilskal alldeles nyss. Ja, ni läste rätt. Jag. Har. Pysslat.
Imorse rasade nämligen ajfånen platt i golvet. Hela baksidan sprack så att huden på fingrarna blev perforerad av småskärvor.
Maken tipsade om mannens bäste vän. Silvertejp. Precis (?) som på Lenas första klänning ikväll. Så nu har jag också gjort mitt eget skal. Och kunde skriva detta utan att blodvite uppstod.
Tidigare i veckan hörde jag ett långt inslag på P4 Extra där man resonerade om vem som skulle kunna bli nästa påve. Det var ett intressant samtal som bl a berörde en kardinal från Ghana som tydligen finna med som ett aktuellt namn. Så tog det intressanta slut och en poppig låt började ljuda. Lena Philipsson direkt efter samtalen om katolska kyrkan och påveämbetet. Det kändes mycket märkligt. Ända tills jag kom på vilken låt det var. Kärleken är evig. Tre ord som på ett sätt sammanfattar kristen tro.