Det är Valborgsmässoafton och många eldar brinner. Feber, musikeufori, vänskapsglädje, familjelycka och tomtebloss av minnen. Som längtansförälder har man ofta många sorger i bagaget, men också många stunder att fira i sitt hjärta. Både vid assisterad graviditet och adoption är det många datum att minnas och människor att tacka för hjälpen i att bli förälder. Valborg är en sån minnesdag för oss. En årsdag för när min livmoder, tack vare medicinsk hjälp, blev ett modersliv. Nu är det barnet så stor att hon kan hjälpa sin mamma att storhandla och bära tunga kassar. Och hennes bror, som vi mötte första gången flera år efter att hans liv grydde, är vår tack vare andra människors uppoffring och hjälp. Han är älskad med samma självklara kärlek. Som om vi också skulle ha varit tillsammans från den första celldelningen.
Pannkaka med samma ingredienser som hemlagad, färdiglagad hjälp till trötta föräldrar.
Nu äter han mellanmålspannkaka och jag vilar darrig och svag efter handlingen. Pannkakan har en fabrik hjälpt oss att laga. Soffan jag ligger i dammsögs igår av en god vän som hörde min frustation över att varken ha en fungerande kropp eller en fungerande dammsugare. Så kom hon till min hjälp. Städade bort år av damm och gav värdefulla samtal om livets lärdomar. Det kan vara svårt både att få och att ta emot hjälp med det man inte själv klarar av, men när hjälpen är mottagen kan livet ibland bli så mycket bättre. Mer sol än pannkaka.