Livets lärdomar och andras hjälp

Det är Valborgsmässoafton och många eldar brinner. Feber, musikeufori, vänskapsglädje, familjelycka och tomtebloss av minnen. Som längtansförälder har man ofta många sorger i bagaget, men också många stunder att fira i sitt hjärta. Både vid assisterad graviditet och adoption är det många datum att minnas och människor att tacka för hjälpen i att bli förälder. Valborg är en sån minnesdag för oss. En årsdag för när min livmoder, tack vare medicinsk hjälp, blev ett modersliv. Nu är det barnet så stor att hon kan hjälpa sin mamma att storhandla och bära tunga kassar. Och hennes bror, som vi mötte första gången flera år efter att hans liv grydde, är vår tack vare andra människors uppoffring och hjälp. Han är älskad med samma självklara kärlek. Som om vi också skulle ha varit tillsammans från den första celldelningen.

20130430-144246.jpg
Pannkaka med samma ingredienser som hemlagad, färdiglagad hjälp till trötta föräldrar.

Nu äter han mellanmålspannkaka och jag vilar darrig och svag efter handlingen. Pannkakan har en fabrik hjälpt oss att laga. Soffan jag ligger i dammsögs igår av en god vän som hörde min frustation över att varken ha en fungerande kropp eller en fungerande dammsugare. Så kom hon till min hjälp. Städade bort år av damm och gav värdefulla samtal om livets lärdomar. Det kan vara svårt både att få och att ta emot hjälp med det man inte själv klarar av, men när hjälpen är mottagen kan livet ibland bli så mycket bättre. Mer sol än pannkaka.

20130430-144518.jpg

Beröring på djupet

20130429-124548.jpg

Det var något magiskt redan att sitta längst fram och bli omsluten av dimröken från en vacker och lovande scen. Och den höll vad den lovade. En sån här konsertupplevelse har jag inte haft sen tonårens crusher för Niclas Wahlgren och Europe. Sarah Dawn Finer är en fulländad artist och jag är så tacksam att vi tog oss dit. Det kostade på. Min kropp gör ont idag och mitt tålamod med att vara instängd hemma är slut fastän det borde ha fått extra skjuts av en så otrolig konsert.

Det var den. Helt otrolig. Platserna längst fram är i lägsta laget, men att vara nära, nära det som händer på scen gör upplevelsen ännu tätare. När minspel och rörelser syns så tydligt. Fantastiska musiker, och en Sarah som får hjärtat och ögonen att flöda över. Närvaro, humor, beröring och en röst som fyller varje cell i kroppen.

20130429-124603.jpg

Dessutom en väldigt personlig upplevelse. Vid varje konsert har Sarah dedikerat ”Med dig vid min sida” till någon i publiken. Jag hade sett det och skickat in min nominering. Den vann, och det var vår fantastiska dotter som fick sången sjungen för sig. För att hon finns vid min sida, hon som en gång var en dröm. Jag önskar att jag hade sparat de textraderna. Uppenbarligen berörde de eftersom just den dedikationen blev vald. Men nu fick vi höra dem uttalas av Sarah och sedan tacka personligen, under en vimsig och kort stund vid signeringsbordet.

20130429-124835.jpg

Jag var också med på bilden, men bara stjärnorna får vara med här. En sliten och svullen febermänniska med stripigt hår fick klippas bort. Hårförlängning ska jag nog skriva upp på den världsliga delen av min önskelista. Den är lång nu. En till punkt kom med igår: att Sarah ska läsa och tycka om boken jag trots allt vågade ge henne. Kanske den punkten kommer som nummer två efter den viktigaste punkten – den som står skriven i blodrött bläck: Att få bli frisk.

Sarah kom ut ikväll, jag väntar…

Under tuffa tider är det så obeskrivligt stort att ha familj och vänner vid sin sida. Personer som finns kvar oavsett geografisk närhet, håller ut, håller i. Ändå – och det har jag nämnt tidigare – finns det en slags ensamhet i de mörkaste stunderna. Tankar och tårar som ingen annan får eller kan dela. Dem är det andra som får ta emot. Utan att själv veta om det. En av de personer som har givit mig andrum det senaste året är Sarah Dawn Finer. Hennes röst, hennes texter har talat så rätt in i min verklighet. Också när sångerna handlar om nåt helt annat än det jag går igenom så hittar jag textrader som kan bära mig ett litet stycke till. Som att Gud använder andras röster, i detta fall Sarahs sköna stämma, för att säga det som behöver sägas i exakt rätt stund.

Ikväll avslutar Sarah Dawn Finer sin turné i Sundsvall. Jag ville hela tiden gå, men tvekade länge eftersom det inte bara kostar pengar utan en stor portion kraft för en febrig kropp att gå på konsert. Men stolarna på Tonhallen är utmärkta, de ger stöd åt ett trött huvud och kommer göra det ikväll åt mitt efter en dag i horisontalläge. Med mig har jag vår tös. Hon som en gång var en stjärna utan namn. Nu är hon snart vuxen och kan dela både skor och artister med mig.

Sången ”Till dig” är en unik beskrivning av hur det är att längta efter det barn man inte vet om man nånsin ska få möta. Den som har någon i sin närhet som längtar barn, och som vill försöka förstå, borde höra den sången många gånger. Och ta del av hela grundkursen i barnalängtan som jag totade ihop en gång. Många längtar och de flesta möter både okunskap och oförståelse från sina närmaste. Det gör ont. Så jag önskar att fler tog tag i den där kursen, eller tog tag i tanken hur vi möter andra i deras smärta.

En annan av Sarahs sånger kan tala till oss som längtar – efter hälsa eller efter kärlek, efter barn, efter hopp. En önskan om att bli sedd i det som är, utan tomma löften som får hjärtat att värka än mer. När det gäller livets villkor går det inte att lova hur allt ska bli, och det gör ibland mer skada att säga ”det blir bra ska du se”. Bättre en famn som fångar mitt i det som är istället för händer som motar framåt mot det som ingen vet om det ska komma.

Lova mig inget du lovat förut,
Ingenting,
Ge inte mer än mitt hjärta klarar,
Fånga mig innan jag faller igen,
Lova mig ingenting, ingenting,

Tack Sarah! Jag vet inte om jag kommer våga och kunna säga det personligen, men tack!

Patient eller tålamod

Den egenskap jag har minst av är tålamod. Det var därför jag avskydde syslöjd och aldrig skulle få för mig att pyssla med pärlor, pussel eller virkning. Det är bristen på tålamod som gör att jag hela livet har haft stökiga garderober och hellre trycker in skiten och stänger dörren än ödsla värdefull tid på att hålla ordning. De svåra prövningarna i livet tycks vara så totalt kopplade till just tålamod. Min pappas skallskada, barnalängtansåren, utmattningen, kenyanska domstolsprocessen och nu denna sjukdom som snart pågått i 14 månader. Tålamodskrävande minst sagt. En människa med en annan slags livssyn och religion än jag skulle kanske påstå att mina olyckor sänds mig för att jag behöver öva just tålamod. Det tror jag inte. Jag tror inte på att bedrövelser läggs på oss. De bara kommer och vi kan inte göra annat än att försöka genomleva dem.

Men denna gång prövas tålamodet mer än någonsin. Kanske är det inte en slump att ordet för patient på engelska är detsamma som ordet för att ha tålamod.

20130427-143032.jpg

Identitetens trasmatta

Kära ni.. tack för ord som är som handplockade blommor i silkespapper. Jag gläds så åt allt det ni skriver. Om mina ord, om min blogg, om det orden och jag själv får betyda. Tack för att ni håller mitt hjärta så varsamt och delar med er av era tankar. Mitt bland alla dessa kommentarer ett hopp om ett barn hos en av läsarna. Att ett frö ska få bli till liv. Så innerligt jag önskar det. För er alla, att olika slags hoppets frön ska få slå rot och växa till blomning.

20130426-124753.jpg

Tankarna om bloggens vara eller inte vara handlar inte om att bara vilja skriva om det liv som är enkelt. Jag är en sån som talar och skriver om tårar, kamp och vrede också i offentliga rum, för att jag tror på att vi vinner på att tala om livets djup och skuggsidor – inte bara om yta och ljus. Tankarna om att sätta punkt eller inte handlar om min egen identitet. Den som är jag. Inte mamman, hustrun, vännen utan Cecilia. Min identitet och min livsuppgift.

Att hitta skrivandet och min arena var för mig ett sätt att hitta hem, hitta mitt jag och mitt syfte. Gudagivet. När nu tillfrisknandet är så helt utom räckhåll börjar det gå upp för mig att jag kanske är tvungen att orientera mig på nytt. Hitta en ny plattform och sluta inbilla mig att allt ska bli som förr, att jag inom kort ska återvända till ett arbete jag trivs med, kunna vässa pennan och fortsätta på de romaner jag har påbörjat. Det är ingen självklarhet att jag ska bli frisk. Fastän jag efter mer än ett år av sjukdom inte har nån kategori för sjukdom i bloggen så är ohälsa min verklighet. Och den tar ifrån mig delar av min identitet på ett sätt som får marken att gunga av annat än feberyrsel. Just nu kan jag inte tänka på det utan att gråta.

Igår kväll när vi bad aftonbön bad vår lille sexåring som vanligt den bön jag inte själv orkar be så ofta:
”Jag ber att mamma ska bli frisk.”
Sen en stund av tystnad innan han la till:
”Det är kul:t att hon finns i alla fall.”

Den bönen blev en sammanfattning av mina identitetsfunderingar. Även om jag inte blir frisk så finns jag. Jag lever. Inte alla gör det. Men jag lever och har så mycket av det som andra längtar sig tårögda efter. Ändå, mitt på tacksamhetens stadiga golvtiljor finns en trasmatta som just nu rycks undan under fötterna, och innan en ny matta är på plats är det svårt att stå stadigt.

Dags att sätta punkt?

Bloggen Cecilia summerar föddes när jag fick frågan om att börja blogga på Villhabarn. Det var en glädjande fråga, och jag började skriva i syfte att vara en röst och ett stöd i frågor som handlar om barnalängtan, adoption och livsfrågor. Och att få en naturlig arena för att sprida den roman jag skrivit och som jag trodde kunde göra skillnad för människor. Det tror jag fortfarande, och lyckan var stor när jag häromdagen fick ett läsarbrev med en bild på det barn som äntligen har kommit. En stor gåva, och att Väntrum nämns i samma mening som det sen länge efterlängtade barnet får mig i tårar.

Men numera känns det som att jag tjatar varje gång jag nämner min roman, som att jag vädjar om uppmärksamhet när det jag egentligen vill är att fler ska bli berörda och få stöd på samma sätt som denna fantastiskt generösa läsare. Efter ett drygt år av sjukdom och stor ovisshet om framtiden är det dessutom allt svårare att vara ett stöd för andra. Själva vardagen är en utmaning, att kliva upp och försöka vara en bra förälder fastän huvudet är bly och kroppen värker. Tårarna ligger för nära tillhands. Ibland flödar de för att doktorerna är så vilsna och för att ingen verkar förstå hur jag har det, och andra gånger för att en vän fångar de exakt rätta orden i ett brev eller ett SMS. Ord som visar att någon faktiskt förstår. Och som gör tydligt att jag just nu är mer i behov av stöd än vad jag kan stödja andra. Det ger en slags vilsenhet, en förlorad livsuppgift. Eller flera. Jag är för sjuk för att arbeta och för att orka skriva böcker, för uppslukad av feber och trötthet för att orka skriva blogginlägg om allt det som behöver skrivas, för skör för att försöka sprida en bok som inte själv orkar ta sig fram i motvind.

Så jag har börjat fundera på om det är dags att sätta punkt. Jag började inte blogga för att skriva om mig själv. Roas inte själv av att läsa texter som enbart handlar om ”det här gjorde jag idag och så här mår jag”, och vill heller inte ha en sån blogg. För mig rinner inte saker så ofta ut i sanden, så det kommer inte att bli glesare mellan inläggen och en tveksam tystnad. Antingen skriver jag eller så sätter jag punkt. Och just nu grubblar jag – inte utan tårar – på om det är dags att göra det. Att försöka acceptera att livet har blivit något annat än jag önskade och att det kanske är dags att sätta punkt. Och försöka hitta början på en ny mening.

20130425-101011.jpg

Kajsas kokbok (1935)

20130423-115326.jpg

På Världsbokdagen ligger jag och läser en gammal, god bok och lyssnar på god musik därtill. Det kan tyckas härligt, men det finns så mycket annat jag hellre skulle ha gjort. Arbetat exempelvis. Tänk att den som arbetar sig trött längtar så frenetiskt efter vila, medan den som är tvingad till vila kan längta lika frenetiskt efter en vanlig dag på jobbet.

Mitt yrkesverksamma liv inleddes med arbete på fritidshem, och hjälpte mig inse att det inte var med barn och pedagogisk verksamhet som just jag ska arbeta. Efter det blev det universitet och utbildning till kostekonom. Mitt nuvarande arbete (om jag får lov att kalla det arbetsliv som ligger drygt ett år bakom mig och okänd tid framför mig, för nu) handlar inte längre om måltidsplanering även om jag är kvar i en sån organisation. Jag trivs med arbetet och med att ha kunnat arbeta deltid för att förverkliga skrivardrömmen åtminstone bitvis. Men nu är både yrket och skrivandet långt borta, och det är en utmaning att hitta hopp i att det ska komma en vanlig vardag också för mig framöver.
Hur hamnade jag här? Jag skulle lägga in några bilder och ord om boken jag läser idag, och hade tänkt att både ni och jag skulle slippa läsa om min sjukdom nu. Men detta är mitt nu.

När den här boken, Kajsas kokbok, gavs ut första gången 1935 var det ett helt annat nu. Det var en lärobok i lanthushållsskolor och i den första upplagan fanns det, enligt förordet, med betydligt fler ”kristtidsbetonade” maträtter än i denna senare upplaga som gavs ut 1943. Innan andra världskriget var slut gavs denna bok ut. Ändå innehåller den tips och maträtter som är mycket lika dem vi lagar idag. Kryddsättning och tillbehör har ändrats, men det är ändå imponerande att se hur många av recepten som liknar dem som vi lagar idag. Plättar, parfait och krämig potatissoppa är några exempel.

20130423-122105.jpg

Det är inte Cajsa Wargs kokbok, men jag anar att namnet syftar lite till henne. Ni vet väl att Cajsa, som föddes redan i början av 1700-talet, aldrig någonsin skrev ”man tager vad man haver”? Det skulle inte vara särskilt föredömligt att skriva recept så. Varken idag eller för trehundra år sedan. Nej, hon sa ”man tager om man haver”. Det är skillnad det. Vår nya mästerkock Jennie Walldén använde förresten uttrycket att hon tager vad hon haver när hon lagar mat. Men jag anar att hon inte tar vad som helst, utan det som finns hemma och som passar i den aktuella rätten. Jag är så sugen att smaka koreansk mat efter att ha läst Gul utanpå och sett Sveriges Mästerkock och Jennies blogg. Om jag vore bättre på att läsa recept istället för att taga det jag haver så kanske det finns chans att jag får smaka något koreanskt här framöver. Jag anar nämligen att den maten innehåller den syra jag saknar i många av Kajsas recept från 1935. Jag gör nästan exakt sån potatissoppa, men aldrig, aldrig utan syrlighet. Och aldrig med vitpeppar och kryddpeppar.

20130423-122157.jpg

Ett recept för kristider finns i alla fall kvar i boken. Kanske jag ska koka mig en kopp rågkaffe.

20130423-124301.jpg

Längtan är kärlek

De senaste dagarna har jag omgivits av fraser som ”det är nu som livet är mitt” och ”låt mig få bära dig när du är svag”.

Det är vår fjortonåriga sångerska som har övat solosång till dagens gudstjänst. En sån dag går en stolt mor både på eufori och panodil, och det var svårt att hålla tårarna borta. Sångerna berör, liksom den unga tösen som jag får kalla min.

När vi kom hem sa gossen jag får kalla min, kanske inspirerad av Sarah-sången:
”Vet du mamma, jag har ALLTID älskat dig!”
När hjärtat hade blossat färdigt svarade jag att jag alltid har älskat honom, också innan vi kände varann…”…för då längtade jag efter dig, och kanske längtan är en form av kärlek?!”
”Så är det!” svarade han bestämt.
”Längtan är kärlek!”

20130421-155228.jpg
Tulpanerna som vännerna bar med sig fick ta plats på utemöbeln som barnen torkade i glädje över att få äta lunchen ute. Under en hoppfull himmel.

Lagen har ingen nöd

Efter att tekannan hade tippat för femtielfte gången var jag tvungen att trotsa min totalt opyssliga personlighet och försöka komma på en lösning. Annars kanske den här fina, vunna kannan snart är ett minne blott.

20130420-095502.jpg

En ny disktrasa och en sax var allt som behövdes. Eller, ärligt talat, två trasor eftersom den första visade sig bli mindre i fuktigt skick och trillade ner i tevärmaren. Men på andra försöket blev det perfekt. Inte särskilt snyggt, men med en fuktad trasrundel står tekannan stadigt på tevärmaren som är av fel modell för kannan (trots att båda är signerade Höganäs…). Lagom när kannan är tömd har trasan torkat och mister sin funktion, men då kan den få vila till nästa testund. Nöden har ingen lag. Ibland får den mest opyssliga ta fram saxen. Lagen har nog ingen nöd heller förresten. Det tänker jag ofta när jag läser om små barn och/eller deras föräldrar som förskjuts från Sverige…

Idag väntar vi på goda vänner. Såna som står så nära att varken dammråttor eller otvättat hår är i vägen. Det var inte heller i vägen igår, när vi äntligen gjorde slag i saken att beställa middag från vår favoritrestaurang i Sundsvall. Den fyller snart fem år. Strax innan vi firar fem år sedan barnbesked. Det firade vi där. På Dolcetto. Ett ställe värt många omvägar. Med mat som kan göra fest fastän det finns en del nöd att sucka över.

20130420-100503.jpg

Vi kunde snabbt få vår delikatessbricka, trots Pernillaeffekten 😉 och apropå det har jag ännu inte hittat nån kändisbloggare som skrivit om min roman. Ibland har jag dock skickat den till både kända och okända, både bloggare och icke-bloggare. Bara för att jag tror att jag genom Väntrum skulle kunna ge dem något. Just nu lyssnar jag på en fantastisk (obloggande 😉 ) sångerska som jag skulle vilja ge boken till. Vi får se om jag törs. För det finns väl ingen lag om att man inte får ge presenter till kända personer som man inte alls känner?