Dagens sommarpratare klev som väntat in under huden med sin närvaro, sin kamp och sina starka formuleringar. Kristian Gidlund, som tvingas ta farväl av livet outhärdligt tidigt, och som gör det smärtsamt vackert genom bloggen I kroppen min. Där låter han läsarna dela kampen och insikterna, och det som har fastnat djupast i mig är texten till barnet som Kristian aldrig kommer att få, men skriver till om sina drömmar.
Just nu lyssnar jag på Kristians sång. Den som ska påminna familj och vänner om honom när han är borta. Frank Sinatras Cycles. Jag lyssnar och försöker föreställa mig hur det skulle vara att säga farväl till livet. Det är omöjligt. Så istället gläds jag åt att kroppen min, idag känts starkare. Som att en återhämtning pågår. Det är stort. Särskilt när jag begrundar motsatsen. Men oavsett kropparnas kraft eller kraftlöshet så kan själen stundtals flyga. Genom etern. Genom tiden.
There isn’t much that I have learned
Through all my foolish years
Except that life keeps runnin’ in cycles
First there’s laughter, then those tears
…
You know it’s almost funny
But things can’t get worse than now
So I’ll keep on tryin’ to sing
But please, just don’t ask me how