Ibland uppstår oväntade möten på oväntade platser. Några minuter med en person som inte är en nära vän, men blir det för ett ögonblick. För att själar möts och förståelse föds i frågor som berör båda parter. En sån stund fick jag imorse. Som balsam för en kropp som inte tycks orka jobba med att tillfriskna just nu. Som bränsle till tanke och dikt.
När jag hämtade barnet från hans nya skola, min gamla, tog jag honom med på andra sidan vägen från parkeringen. Till en liten stig som mina fötter vandrade fram och tillbaka under tre barndomsår. Vi gick där och jag berättade:
”En gång i tiden gick här en flicka intill de här träden. De var mindre då, och flickan var sju år.
Nu är den flickan vuxen och går på samma stig med sitt andra barn, sin pojke. Nu är han den som är sju år och går i samma skola. Den flickan hade aldrig kunnat föreställa sig att hon skulle bli mamma och gå här med sitt eget barn. Nu gör hon det.”
– ”Mamma, det där lät som Astrid Lindgren. Det lät som en saga.”
– ”Men det är alldeles sant!”
En vän som rensar ur sitt barndomshem gav mig en fyrtioårig läsning. Femina från 1973.
En artikel om adoption som gör det tydligt att vissa saker inte förändras. Skillnaden är bara att när någon idag vill låta påskina att adopterade barn inte är egna barn så gör de det utan citationstecken. Som om det vore sant.
På jämställdhetsfronten har det dock hänt en del på fyrtio år.
Och idag förstår de flesta att det varken är sanningsenligt, respektfullt eller underhållande att framställa svarta människor från okända kulturer som kannibaler. De flesta? Jag hoppas det. Senast igår blev jag varse om en modern barnbok ”för de yngsta” som beskriver färgen svart med en bild på en svart person som dammsuger. Och en bildtext om svart arbetsskratt. Är det tänkt att (de vita) föräldrarna ska fnissa åt ”skämtet” över (det vita) barnets huvud? Eller att barnet ska få en bild av svarta människor som några som arbetar utanför systemet?
Plötsligt var köket fullt av sensommartecken av det oaptitliga slaget: röda fruktflugor. Som om de hade chartrat ett flyg med destination Ekhemmanet Kitchen Beach och landat alla samtidigt.
Fram med ett par små glas och en flaska gammal fruktvinäger som borde ha slängts förr, men nu istället fick nyttjas tillsammans med en skvätt diskmedel.
Och nu är det dags för äckelmagade att blunda. Eller förresten. Inte blunda, då kanske man kan råka ta sig en klunk. Men det kanske är så gott att man vill drunkna i det. Eller kan tusen flugor ha fel?
Igår fick jag höra en utmärkt solist sjunga den, och för en vecka sedan sjöng Sarah Dawn Finer den tillsammans med Kungliga Filharmonikerna. Med dig vid min sida. Sången som jag lyssnat på med tårar i ögonen så många gånger det senaste året. Särskilt när min dotter fick den dedikerad till sig på Sarahs turnéavslutning i Sundsvall i våras. Idag dagdrömslyssnar jag på den igen. Från vinterns Musikhjälpen som fick mig att byta från P2 till P3 under flera veckor.
Vad jag dagdrömmer om?
Att bli mirakelfrisk över en natt.
Att få höra denna sång lajv igen och att få tala om livet med sångerskan.
Att kunna börja jobba och känna att det håller.
Att våga och kunna boka resor till familjens drömresmål.
Att någon ska höra av sig och vilja göra film av Väntrum.
Att jag ska orka och kunna besöka bokmässan i september.
…
Massor av vidlyftiga drömmar som kanske inte kommer bli verklighet. Men ibland får dagdrömmar vara ett sätt att klä ut både tron och hoppet i glittriga kläder. Så jag låter mig hållas.
Igår var en dag av författarfröjd. I inspirerande författarcoachen Ann Ljungbergs veckobrev var jag veckans gästförfattare. På sin blogg berättade Miss Mary om (varför olika kategorier av människor borde läsa) min roman Väntrum. Hos Mamma Z kunde man läsa om hur mina dikter i form av hoppdroppar ger hopp just när det behövs.
Häromdagen fick jag mejl om att en av mina dikter ska användas på ett dop hos en av mina läsare idag. Ett dop av ett mycket efterlängtat barn. Så hedrande.
Jag hittade en blogg där ett alltför sorgligt inlägg bestod av ord lånade från Väntrum, och en annan blogg där skribenten läst mängder av böcker i sommar och givit full poäng åt två: Jonas Gardells prisbelönta och viktiga Torka aldrig tårar utan handskar (som jag nyss läst ut) och Väntrum av Cecilia Ekhem.
Tänk. Här faller massor av fröjder över en febrig författare i en utsliten soffa. Fröjder som tillsammans med medikamenter får mig att lämna soffan idag. Och fira livet.
Hösten är min. Den årstid då jag är närmast mig själv. Njuter som mest av tidens gång. Bilden snart två år gammal, med skuggan av mitt friska jag. Det som jag längtar efter mer än hösten. Smakbitar av det friska livet har portionerats till mig i små munsbitar under sommaren. Små smulor, eller droppar, som tillsammans räcker för att ge näring åt hoppet. Precis som morgonluften idag, och det omslutande, vänliga mörkret om kvällarna. En aning av något som ska komma.
Och om det så blir högre temperatur i flera dagar så kommer hösten så småningom. Jag påminner mig om det när min egen dygnstemperatur stiger igen, och drömmer om höst.
Medan jag skriver listor över hur pass mycket bättre jag mår nu än för några månader sen, väljer mitt tillfrisknande att backa för en febercomeback. Tempens siffror lyser mig i ögonen som en ovänlig diva. Jag kan förstås inte veta om det är en kort och tillfällig diva …svacka … jag kan bara hoppas. Och lägga mig ner i tevesoffan för att tvinga mig till ohejdad tråkvila. Till sällskap har jag en annan diva. En serie jag upptäckte på Netflix och inte kan sluta titta på. ”Drop dead diva”.
När jag ser den här trailern inser jag att om jag hade sett trailern först så hade jag inte valt att börja titta på serien. Den verkar ju alldeles ytlig och rätt trist. But I love it! Frågor om sorg, utseende och livsvägar förpackade i ett amerikanskt omslag. Jag har aldrig varit i Amerika, och vill så gärna dit. Men eftersom det friska livet tycks dröja och lotterivinsten inte gjort entré får jag väl resa dit på andra sätt så länge. Och påminnas om att jag är jag och jag lever.
Mognadspoäng till mig som lät bli att promenera fastän jag längtade mig tokig efter det. När febern gör en ny liten comeback är det vila sin behövs för att vänta ut att den sjunker några pinnhål. Så pass mycket har jag förstått. (Det jag inte förstår är när den ska sjunka till det pinnhål som betyder helt frisk…)
Mogna är också hallonen och vinbären, och snart slut på buskarna. Morgonpromenaden blev av den korta sorten. En tur runt buskarna för att samla ihop bär till morgonens frukost. En långsam vandring tillsammans med tankar om vad som bär oss genom livet. Hopp är nog det mest väsentliga. Och de gånger de egna hoppet sviker kan i bästa fall någon annan hoppas åt oss. Det är den tanken som göder mina hoppdroppar.
Sista skoldagen…
För drygt två månader sedan ringde terminen ut i skolan vi ser från vårt köksfönster. Den sista terminen i en sekellång historia. Hoppet är att skolan på något vis ska kunna öppna på nytt, men än ser det ovisst ut. Så när klockan ringde in idag, var det i en annan skola vår gosse började första klass. Samma skola där jag själv började ettan för 36 år sen. Då var jag sjuåringen. Nu är jag mor till en fjortonåring, och till en sjuåring som leker i samma skog som jag gjorde då. Det svindlar.