Orkeslös mamma och studiedagsledigt barn. Då blir det för mycket teve. Skola och fritids är goda uppfinningar. Men spela spel går alltid hem. Idag blev det Mix Max. Inte särskilt gammal upplaga, men oj så gamla bilder. Bara män är brandmän och detektiver. Bara kvinnor lagar mat, dricker kaffe och klär upp sig. Trist. Och inte lätt att diskutera frågan med en sjuåring som trots att det är 2013 har en klar bild av att det är så här det ser ut. Uppdelat och inrutat.
Hälsomässigt en sämre dag, men innehållsmässigt en god. En liten utflykt blev det, när jag följde med dottern och hennes närmaste vänner till första gudstjänsten med konfirmandgruppen. Mitt barn är konfirmand! Innan hon föddes var jag själv konfirmandledare, och det är lätt att ha åsikter om hur det hela borde vara. Men dem håller jag inom mig och övar mig att släppa barnet. Ungdomen. Som jag sjöng flera av dagens psalmer med när hon var liten.
På eftermiddagen gick familjen ut i skogen i gyllenhösten. Jag hade förstås gärna velat följa med, men fick lyssna på kroppen nöja mig med att ta emot guldet de kom hem med. Trattkantareller och vanliga kantareller. Redan uppätet.
Och om vi har tur får vi konfirmandens makalösa cheesecake till efterrätt om en stund.
En ny epok har inträtt. Igår kväll höll jag mig vaken och pyamasfri längre än vanligt, för att hämta stora barnet och hennes vänner på kyrkans tonårsgrupp.
På väg till kyrkan var det P2 som gällde, på väg hem var det en reklamradiokanal. 😉
Hem och i säng, och på morgonkvisten väckt av katt som ville ut. Kämpakämpakämpaslappnaav och till sist somnade jag om. Och en sekund senare väcktes jag av yngre barnet som frågade om det var morgon.
Jag har utan tvivel precis den familj jag drömt om. Just de barn vi skulle ha. Lyckan är ofantlig, men ibland blir det uppenbart att det kan bli vajsing med synkningen när det är sju år mellan barnen. En som allt oftare somnar efter mig (vilket gör mig vaken längre och längre om kvällarna) och en som tycker att han måste väcka mamma när han vaknar. Och så en katt som tror att jag är den enda som har tillstånd att öppna dörren. 😉
Men i eftermiddag visade sig en av alla miljoner fördelar med att ha barn i olika åldrar. Den yngre blev bjuden på bio med kusiner och vips bestämde vi andra tre, föräldrar och stora barnet, att vi skulle gå på en film för stora. Monica Z. Jag älskar jazz, jag älskar de låtar hon sjöng, jag älskar att göra vuxensaker med man och stort barn. Och jag älskade filmen. Ingen dokumentär skildring, men en berättelse som berörde så pass att beröringen rann som tårar. Jag lät dem rinna medan låtarna sjöngs till slutet av fantastiska och porträttlika Edna Magnason. Halslinningen blev våt. Av tårar, beröring och jazzlycka.
Hur jag än funderar kan jag inte förstå vad min snippa har med affärslivet att göra. Jag trodde den hörde till underlivet. Men nähä, nu ska snipporna ut och handla igen. Lämna snopparna hemma, för nu är det dags för tjejkvällar.
Ladies night och tjejkvällar på butik. Det är nåt med hela konceptet som gör mig obekväm. Det har nåt att göra med att nån annan gör bedömningar av mig och mina preferenser utifrån denna enda detalj att jag är kvinna. Kanske kan vi kalla det fördomar. Och fördomsfester lockar mig inte. Jag uppskattar middagar med kvinnliga vänner, men jag kallar det inte tjejmiddag, utan middag med vänner.
När jag någon sällsynt gång bläddrar i en inredningstidning får jag en känsla av att de vill förmedla att bara man har fint omkring sig så bleknar alla livets bekymmer. Är du ledsen så ställ lite färska kryddor på köksbänken så ska du få se att allt känns bättre. Tänk så enkelt är det inte. Jag har färska kryddor på bänken och te i koppen (påste förvisso, det gör ju ingen temänniska glad) men är just nu inte munter.
Den här veckan för ett år sen var jag ledsen över att ha varit sjuk ett helt halvår, och över att missa det forum som givit mig obeskrivlig inspiration när det gäller skrivandet. Som har hjälpt mig att hoppas på författarskapet någon gång ska leda till en stor läsekrets. Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg. Idag börjar årets mässa och jag missar den igen eftersom jag är sjuk. Inte igen utan fortfarande. Det gör mig mer ledsen än jag tror någon kan förstå. Bokmässan blir en symbol för hur länge den här sjukdomen har varat, hur mycket jag har missat och hur lite jag, eller vi alla, vet om framtiden. Visst tycker jag mig ana att jag går mot ett friskare jag, men inget är säkert och det finns inte kraft alla dagar att vara optimistisk eller åtminstone tapper. Trots att jag har gränslöst mycket att vara tacksam för. Trots att jag orkar gå på en liten promenad i min vackraste årstid.
Igår kväll somnade jag med tungsinne. Med en känsla av att någon slängt igen en tung dörr framför ögonen på mig. Jag svor åt abbedissan i Sound of Music som påstår att Gud öppnar ett fönster när han stänger en dörr. Jag vill inte ha en Gud som stänger dörrar. Jag vill inte ha nåt fler fönster. Jag vill gå ut genom dörren och vara säker på att den här sjukdomstiden är över. Jag vill vara frisk, vältränad, obekymrad och en lovande stjärna på författarhimlen. Sånt ordnar inte Gud, men när jag läste dagens bibelord fanns där ett löfte om en dörr som inte ska stängas. Och en bekräftelse om att kraften ibland är så rysligt liten alldeles oavsett tron på en Gud som bär.
”Jag känner dina gärningar. Se, jag har ställt en dörr öppen för dig som ingen kan stänga. Din kraft är ringa, men du har bevarat mitt ord och inte förnekat mitt namn.” (Upp 3:8)
Det är inte lätt att lita på det löftet just idag, men att det fanns där just idag kanske ändå får betyda något. De här dagarna stänger jag dörrarna till det som påminner mig om att jag är på fel ställe. Jag tänker inte läsa Facebookstatusar från vänner som är Göteborg eller lyssna och se på mina favoritprogram Radiopsykologen, Spanarna och Babel. Alla befinner de sig där jag borde ha varit. Men min dörr är stängd just nu. Då spelar det mindre roll att Gud och alla andra som vill trösta lovar öppna dörrar längre fram. Det är nu som är nu. Ingen kan lova något säkert om framtiden. Ovissheten ingår i livsvillkoren. Det kan inga färska kryddor göra något åt.
Boken jag läste ut för några dagar sedan har stannat kvar i mig. Jag saknar huvudpersonerna, det som skedde och det som inte hände. Livet efter dig av Jojo Moyes.
En ung kvinna som bor hemma hos sina föräldrar, lever i ett oengagerat förhållande och oväntat blir arbetslös. En förlamad man som har tappat livsgnistan efter att ha förlorat det aktiva och framgångsrika liv han hade innan olyckan drabbade. De två möts, och i mötet sker något som stannar kvar. Också i mig. En prisbelönt och berörande bok, som gav nästa bok i högen rejäl motvind. Det är svårt för En man som heter Owe att mäta sig med detta.
När hoppet ger näring åt drömmar går resan till vårt andra land.
Landet som gjorde familjen hel.
Landet som gav oss vårt andra barn.
Kenya.
Vi bodde i staden, i bruset och närheten till det slags liv vi kände. I ett klimat och en doft som vi nu känner. Och längtar.
Fötterna minns den overkliga värmen i havet som vi till sist nådde. Kroppsvarmt. Som ett med huden. Kanske som att omslutas av fostervatten.
En gång bar min kropp ett barn. Som växte och blev till i mitt vatten. I min kärlek. I vår kärlek.
Sen en väntan på syskonet. Som växte i vår längtan. Våra hjärtan. Som samtidigt växte och blev till i ett annat vatten. Buren. Till vår kärlek.
Längtan tillbaka rymmer denna kärlek. Detta vatten. Och drömmarna väcks när jag läser om resor till det vattnet. Det kroppsvarma. Vid de vita stränderna. Där mina fötter ska gå. Till en säng att vila i, måltider att mötas över, horisont att hoppas på.
Det här blogginlägget inspirerades av en tävling hos Momondo, så det är klart jag länkar dit i hopp om att vinna min drömresa. Jag surfar runt i det kroppsvarma vattnet i Momondohavet och hittar flygresor och hotell att sätta upp på önskelistan. Momondo är en utmärkt sökmaskin för både drömmar och resor, och namnet låter som att det betyder min värld. Kenya är en del av min värld, min familj. Res dit om du har chansen. Låt dig inte skrämmas av dem som vill sprida skräck, som den senaste veckan gjort allt för att vattna människors rädsla. Sådana människor och organisationer finns på många håll i världen. De som vill att vi ska sluta drömma. Jag drömmer vidare.
Mombasa i minnen och drömmar
När någon har varit förkyld i en vecka är det hyfsat lätt att bedöma när det börjar bli bättre. Att tillfriskning pågår. För en som varit långvarigt sjuk är det betydligt svårare. Vissa dagar, de flesta dagarna, är det svårt att våga tro att det är på väg åt rätt håll. Andra dagar, som idag, vågar jag se att jag är på bättringsväg. Sakta och ostadigt går det, men ändå framåt. Det syns om blicken famnar några månader istället för några dagar.
Varje litet tecken på att tillfriskning pågår sparar jag i min hoppets kruka, och i ångorna av den krukan vaknar drömmar och fantasier om motion, resor, arbete och skrivande. Orealistiska drömmar, men jag låter dem vara. För när de dunstar droppar hoppet tillbaka ner i krukan.
Bara några dagar efter att jag skrev om Katitzi och missbruket av namnet Taikon dyker ett än mer skrämmande bruk av romska namn och människoliv upp. Den svenska polisen för register på romer. En kartläggning av människor, inte utifrån kriminalitet utan enbart utifrån ursprung och släktskap. Små barn registreras i ett polisregister för att de är av romskt ursprung. Tänk dig att din släkt i flera led skulle kartläggas hos polisen. Din släkt men ingen annan. Att ditt tvååriga barn skrivits in i ett polisregister av den enda anledningen att hon hör till en särskild folkgrupp. Din egen. Men det här handlar förstås inte om vi, om oss. Om att identifiera sig med andra människor oavsett ursprung. Det här handlar om att återigen misstänkliggöra någon annan.
Det är polisen som har det här registret. Inte ett rasistiskt källarnätverk. Polisen. Det gör mig ruskigt rädd för vart mitt land är på väg. Är det ett land där mina båda barn betraktas helt olika beroende på deras olika ursprung och hudfärg? Är det här ett land som jag trygg kan låta dem växa upp i?
Barnens händer på Nationaldagen.
Någon har googlat på orden ”stöd till barnlösa” och hamnat här. Om det vore en sanning skulle jag vara mycket glad. Att den här bloggen verkligen bjuder på stöd. Min roman Väntrum har gjort det till många fler barnlösa än jag kunnat hoppas på. Ändå hoppas jag på att den på något oväntat sätt ska nå många fler.
Glädjande sommarbrev…
Vår barnlöshet botades i Sverige, och vår andrabarnslängtan fick sitt svar i Kenya. I Nairobi. Där blev familjen komplett. Idag har andra familjer trasats sönder i Nairobi. Ett ofattbart terrordåd. De flesta människor vill stödja andra på ett eller annat sätt, men så finns det rörelser som mördar och på det sättet stöder sin sak. Jag förstår det inte.