Tack för det här året! Allt gott önskar jag dig!
Också att krigen ska vara över. Att vi som har kämpat extra hårt under 2013 ska hitta sätt att bli sams med de vägar livet har fört oss till. Att vi ska kunna vandra dem varsamt och våga tro att nya vägskäl och ljusa gläntor ska dyka upp.
…att få fina hälsningar från varma människor.
Tack för kommentarer och mejl och andra slags hälsningar!
…att lyckas somna om i soffan när man vaknat för tidigt.
Vi fastnade framför teven sent igår, jag och käre maken. Vi såg två filmer om Monica Zetterlund och fick sen se och sjunga med i en fin gudstjänst från Katarina kyrka. Gudstjänsten inleddes starkt av Petra Mede, och jag funderar på om detta är julen som hon kom ut som kristen. Eller om det bara var nu som jag förstod det. Det gläder mig hur som helst. Dels för att jag tror att alla människor behöver vara kristna, och att det behövs kända kristna förebilder, olika slags personligheter, i vårt land.
…att krydda det andra uppvaknandet med viskande småprat med sitt yngsta barn, och att påminnas om annan lycka.
Vi viskade om att gå och prata i sömnen, vilket fick mig att minnas och berätta om en natt för fem år sedan. Bara några veckor efter att vi fått varandra. Då hörde jag vår nyfådde 2,5-åring viska i sömnen. Det han sa var ”mamma”. Det grep så starkt tag i mig, att han också i sömnen frågade efter mig. Han som bara några veckor hade haft en person att kalla mamma. Jag.
I bloggen som vi skrev under den åtta månader långa adoptionsvistelsen i Kenya kunde vi inte visa sonens ansikte innan adoptionen var juridiskt. Därför blev det många innovativa bilder. 😉
Idag har jag gjort två ordentliga saker. Duschat och gjort guacamole. Det får mig att ligga extra trött och tungandad på soffan. Utanför köksfönstret passerar springande och raskpromenerande människor (ser jag när jag sitter upp). Ibland önskar jag dem all världens väg. För att de går där så friska och starka. De har säkert sitt att tampas med, men det ser inte jag. Jag ser bara att de är provocerande friska.
Idag har jag gjort något som tydligare ger mig etiketten sjuk. Jag bad maken ta upp duschstolen ur källaren. Den är hans och användes vid en bökig fotskada ett år innan jag blev sjuk. Sen har den stått i källaren, och först i somras, efter nästan 1,5 års sjukdom, när jag började orka duscha oftare igen, vågade jag tänka tanken att jag borde ha använt duschstolen förra vintern när jag lät bli att duscha hälften av gångerna för att det tog så på krafterna.
Nu är duschandet lika jobbigt igen, och nu vågade jag äntligen tänka tanken att använda det hjälpmedel vi faktiskt äger. Det tar emot att göra det. Jag vill fortfarande vara den starka person jag var för två år sen. Den jag troligen aldrig mer kommer bli. Duschstolen är ett erkännande. Ett tydligare sätt att erkänna att min sjukdom på ett sätt har makten över mig. Och fastän det var så mycket lindrigare att duscha idag så gör det ont på nåt sätt. Identitetsförändring tar på krafterna.
En annan ledsamhet är att den som brutit en fot kan få de hjälpmedel hen behöver nästan samma dag som skadan skett. Den som är sjuk på det sätt jag sannolikt är kan få strida enormt för att få de hjälpmedel och de läkemedel som hjälper till att lindra det sjuka och höja livskvaliteten. Jag har börjat läsa nya slags bloggar och känner igen mig så mycket att det nästan är skrattretande. Fast på gränsen till gråtretande.
Till guacamolegörandet använde jag ett annat hjälpmedel. Nu kommer familjen hem så vi kan fixa lite andra tillbehör och äta upp den gröna röran.
Om de två kända personer jag skrivit mest om i den här bloggen skulle gå på middag ihop så skulle det vara Tomas Sjödin och Sarah Dawn Finer som satt vid bordet tillsammans. Helst skulle jag ju sitta med förstås, och näst helst lyssna på dem. Exakt varför mina två kända favoritpersoner skulle träffas har jag inget bra svar på, men jag tror det skulle bli ett väldigt bra program om nån radio- eller tevemänniska vill ha ett uppslag. Om det vore radio kunde de absolut få träffas i mitt kök. (Jo, det är vårt kök förstås. Men den här kökssoffan är mitt daghem när familjen gör annat.)
Just nu träffar jag Sarah Dawn Finer här i köket, när jag ligger och lyssnar på Winterland och i natt hade vi en massa intressanta samtal, jag och Sarah. Ja, jag vet. När man börjar drömma om idoler om nätterna igen kanske den personliga utvecklingen går bakåt istället för framåt. Jag har inte drömt om favoritkändisar sen jag var Europefantast på 80-talet, men nu drömmer jag om Sarah. Men om jag som tonåring drömde om att krama Joey så drömmer jag nu om förtroliga samtal.
Tomas Sjödin har jag inte drömt om, men samtalat med i vaken tanke. Igår påminde en kär vän mig i en förtrolig SMS-växling att det var dags för hans Vinter i P1. Nog är P1-lyssnarna en klok skara människor som röstar fram Tomas Sjödin som vinterpratare igen. Hans förra hörde jag minst fem gånger. Ja, bara häromdagen formulerade jag vad jag uppskattar med honom, så jag behöver nog inte göra det igen. Men om du aldrig har hört honom tala kanske du behöver lyssna. Min eftermiddagsstund med Tomas blev en stund med tårade kinder och viktiga reflektioner. Jag ser fram emot att läsa hans senaste bok, som handlar om vilan. Jag fick den i present igår av de vänner som familjen besökte under en lång heldagsutflykt. Innan jag läser den behöver jag landa i någon slags förtröstan. Att det kan finnas mening också med en vila som är högst ofrivillig. Nu mår jag så pass dåligt igen att jag behöver ligga ner under dygnets mesta timmar. Vintern och kylan, som jag älskar, tycks göra mig så mycket sjukare. Så innan jag läser Tomas bok ska jag kanske öva mig att bli en sommarlängtare, en som gläds åt att dagarna blir längre (och vilan förhoppningsvis mindre ofrivillig). Sån har jag aldrig varit. Jag har alltid älskat mörker och kyla, och njutit så av julen. Detta år har jag njutit mindre och grubblat mer. Men Tomas Sjödins vinterprat var en njutning, fastän det gav bränsle åt ett nytt slags grubbel. Livsviktigt grubbel. Sånt som handlar om vad göra av känslorna kring av livet så som det blev.
Här ovan finns Sveriges Radios spelare med Tomas Sjödins vinterprat. Det syns på datorskärmen. Men i iPhone och iPad syns bara ett tomrum som vanligt. Teknikerna på SR verkar ha skippat att jobba med bättre ”bäddainkod” också detta år. De kanske också är sjuka…
Jag har just nu en paus från Facebook. Mitt privata konto är inaktiverat och bara författarsidan finns uppe. Det innebär att många av de människor som brukar stötta mig i min sjukdom inte syns till längre. Jag kan undra vad relationer är värda när de bygger på att man själv är aktiv och söker upp. De gånger jag kliver av Facebook är det få av dem som bara brukar följa mig där som söker upp mig på annat håll. Kanske är jag likadan. Det är rätt sorgligt.
Det finns just nu ingen glöd att skriva varken statusuppdateringar eller dikter. Jag har tänkt att jag skulle behöva att någon skriver dikter åt mig istället. Och så hände just det i förra inlägget. <3 Tack för det och för all annan omtanke. Den är allt annat än sorglig. En glädje.
I brist på inspiration att skriva nytt tittade jag på läsarstatistiken över det gångna årets alla dikter. Glädjande att så många ögon har nåtts, och att så många delar mina tankar om livet och i mångt och mycket mina åsikter. Men så upptäckte jag att en av Ekhemmanets små dikter mot rasism idag har delats på en sida som vädrar rasistiska åsikter. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Facebook verkar inte ha någon funktion där man kan ta tillbaka en delad bild, och om jag kommenterar på sidan så känns det som att det kan bli en debatt som jag inte vill vara med i. Jag har ingen ork att stå på några barrikader fastän det ger mig obehagsfrossa att min dikt delats i ett rasistiskt syfte. Kan man missförstå den så radikalt, eller är fördomsfulla människor helt enkelt dumma? (Om jag hade varit piggare skulle jag ha uttryckt det där lite finare, kanske nåt svamligt om att fördomar springer ur en oförmåga att betrakta medmänniskorna och världen med värme och objektivitet.)
Familjen (ni vet, mina älskade svarta och vita familjemedlemmar, alla tre likvärdiga svenska medborgare) är just nu på väg till de kära vänner vi skulle besöka i helgen. Men jag stannar hemma. Jag hade kunnat tänja på gränserna, och blir rätt ofta uppmuntrad när jag gör det. Men efter att ha läst mer och mer om den här sjukdomen förstår jag att det är ungefär det dummaste man kan göra. Näst efter att bli rasist.
…ska jag tindra.
…ska jag tro att jag vill skriva en enda dikt till.
…ska jag tro att människor som är friska nog att göra allt de vill, förstår minsta lilla av hur det är att vara sjuk. Jämt.
En annan dag. Inte idag när jag sörjer att jag återigen är sjukare. Att julförberedelserna, trots att de var så försiktiga och frivilliga, gjorde mig sämre. Att jag åter orkar gå bara ett par hundra meter. Inte idag när jag ligger hemma istället för att vara ute med familjen. Inte idag när jag läser en annan persons dagbok på nätet och känner igen mig totalt i hennes sjukdom. Den som sannolikt är min. Som ska stämplas på ett läkarintyg men ändå inte begripas av merparten av de läkare jag kommer möta.
En annan dag.
Årets julvärd i SVT är en person som jag så ofta hört människor tala illa om. Sucka över och säga att ”nä fy, henne kan jag inte alls med”. Och varje gång tar jag illa vid mig. Jag tycker inte det är OK att tala så, inte ens om kändisar. Särskilt efter att Petra Medes sommarprat sänts reagerade jag mot att så många hade så mycket märkliga känslor kring en person som jag upplevde varm och eftertänksam och med tuffa erfarenheter i bagaget. Vi satt bänkade framför teven igår 14:55, för här ser vi Kalle Anka, och redan då levde julvärden upp till min varma bild av henne.
Petra Mede berättade tidigt att hon skulle ha en gäst i studion, en av mina stora favoriter. En person som inte väjer för det mörka, som visar på hoppet mitt i sorgen, som talar friskt om tro i en värld full av tvivel och krångelandlighet – och som har ordets gåva. Tomas Sjödin.
Nu har jag hört samtalen, och tackar både Tomas och Petra. Första samtalet finns här, och andra samtalet finns här.
Ta dig tio fina minuter med dem.
Bild från SVT Play.
Till alla mina bloggläsare, som följer med här, som reflekterar tillsammans med mig och som delar liv, en tillönskan om en riktigt GOD JUL!
Tack till alla er som funnits med mig här under detta år, det andra som jag varit sjuk. Den här världen har varit oerhört viktigt när jag inte har haft möjlighet att vara ute så mycket i den vanliga världen. Och så finns det människor som påstår att bara fysiska möten och inte detta är ”real life”. Ni är verkliga för mig, ni som delar livsresan och då och då gör ett litet avtryck här. Ni som läser utan att kommentera eller höra av er på andra sätt är overkliga, eftersom jag inte vet vilka ni är. ”Syns inte. Finns inte.” som vildvittrorna skrek. När man är ständigt sjuk dyker det då och då upp vildvittror, tankar, som det är svårt att bli av med. Därför är alla goda tankar från er, trogna följeslagare, så välkomna. Tack för ert stöd! Tack ni som står ut med att läsa om det som är både allmänt och personligt, både ljust och mörkt. Jag tror på att dela alla nyanser av livet, och är så tacksam att det finns andra som också tror på det och delar och tar emot.
Nu är det julafton. Diktkalendern är avslutad och jag drar mig tillbaka från en del arenor. Också just nu har jag fått dra mig tillbaka och stanna hemma från gudstjänst kring julkrubban. När febernedsättande värktabletter inte gör någon skillnad, och viljan gjort att tempot varit högre än en sjuk kropp klarar är det dags att dra i handbromsen. Så nu ska jag ligga och blunda, och ibland snegla på ”bows of holly” som maken har ”deckat the hall” med.
GOD JUL!
Lucka 24
Ekhemmanets julkalender – ett stillsamt rum i decemberbruset.
Sista luckan är inte enbart en dikt utan också en novell. Tack till er som har följt med den här julkalendern, som kom som en tanke förra advent och nu blev verklighet. Jag önskar dig en jul i hopp, glädje och samvaro på just det sätt du önskar.
/Cecilia
Fler texter av Cecilia Ekhem hittar du på Ekhemmanet,
och romanen Väntrum finns både på bibliotek och i bokhandel.
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –
En novell av Cecilia Ekhem
Han såg henne första gången på julafton. Klockan var omkring tre och det var varmt för årstiden. Stranden var så gott som tom och ingen hade passerat honom tidigare fastän han hade suttit där i timmar och läst sin bok. På filten låg en plastlåda med gröna oliver, rullar av torkad skinka och bitar av lagrad ost. Termosen var nästan tömd och han var varm. Men så var han klädd i både underställ och yllekofta. Hon däremot var i princip naken. Baddräkten var röd, som var det en tanke, och förmodligen specialbeställd. Så stora storlekar hade han inte sett ens på avdelningen för storvuxna kvinnor. Tjocksidan brukade de vanvördigt kalla den, han och kollegorna, trots att butiken hade ett exklusivt franskt namn på avdelningen med större damstorlekar. Men inte så stora som den hon tycktes dra. En mössa hade hon, också röd, men i övrigt inget annat än baddräkten. Hon plöjde fram genom vattnet, ett tiotal meter från vattenbrynet. Långsamt och metodiskt promenerade hon genom det hav som för några månader sedan var fullt av badande. En bit ifrån honom vände hon och gick tillbaka. Nu med armarna raka och handflatorna framför sig som om hon ville hålla någon borta. Ingen fanns där, och hon lämnade stranden ensam nästan en timme senare.
När han satt vid teven om kvällen kom han på sig med att tänka på henne. Var hon också en ensam turist som valde bort julfirande? Eller hörde hon hemma här och gick hem till en stor familj efter sitt kyliga julbad? Han ville veta.
Inte förrän en bit in i januari fick sitt svar. Efter att ha besökt stranden varannan eftermiddag, och hunnit läsa ut en handfull böcker, bytte han till förmiddag. Han plockade med sig ett stort paraply och tog frukosten i ryggsäcken. Regnet hotade, men han gick ändå. Det var en promenad på några kilometer och han kände sig starkare i kroppen nu än när han kom en vecka före jul. Han hade alltid varit mager och inte behövt tänka på dieter eller träning, men promenaderna hade gjort något med honom. Han kände sig friskare och hade stuns i stegen. Det var inte för motionens utan för vilans skull han hade rest hit. Tagit tjänstledigt och hyrt en vinterledig lägenhet mot stress och sömnlöshet för att slippa sjukskrivning och piller. Barnen, som brukade bo med honom varannan helg, var med sin mamma på heltid nu, men skulle komma ner på sportlovet. Till dess borde sömnen hinna rätta till sig ytterligare.
Den här gången var hon på plats före honom. Hon gick på samma vis genom vattnet. Fram och tillbaka. På en filt i sanden låg en röd badrock i en storlek som föreföll vara hennes. Han parkerade sig en bit ifrån och dukade upp sin frukost på en rödrutig kökshandduk ovanpå filten. När han slätade till handduken och la ut bröd, frukt och ost insåg han att han gjorde sig till. Hans före detta fru hade beskyllt honom för att sakna romantisk ådra. Ändå satt han här och dukade upp en filmfrukost för att imponera på en lika okänd som fet kvinna. Vad nu hennes storlek hade med saken att göra. Han gav sig själv bakläxa för den tanken, men erkände samtidigt för sig själv att han aldrig hade sett med respekt på en kvinna som hon. Så varifrån kom detta väldiga intresse? Tanken avbröts när bilden förändrades. Hon hade slutat med sin ovanliga träning och börjat gå mot stranden. Den röda baddräkten hängde lösare om hennes kropp. Hon fick syn på honom där han satt bara några meter från hennes egen filt och stannade upp. Det borde han ha tänkt på. Han höll andan. Hur skulle han bevisa för henne att han inte var en galning? Han måste säga något. Men på vilket språk? Och vad?
– Hola! Hello! ropade han och vinkade lite med handen som höll juiceflaskan. Som om den vore en olivkvist.
– Oj vad du tränar. Får man fresta med lite frukost?
Hon gjorde inga tecken på att förstå hans engelska utan skyndade sig till sin filt och svepte om sig badrocken. Sen började hon ta på sig badtofflorna och verkade göra sig beredd att gå.
– Please stay.
Orden gick inte att hejda, och hans vädjande tonfall fick henne att vända sig om.
– Vad vill du mig?
Hon svarade honom på svenska, med en sträv röst. Ouppsjungen.
– Jag ville bara byta några ord.
– Tack, det var snällt, sa hon och lät som att hon menade något helt annat. Men jag vill gå hem nu. Jag trivs bäst ensam.
– Det gör jag med. Och just därför tror jag att vi skulle ha något att tala om.
Han började plocka med sin frukost och först när hon skrattade till såg han på henne igen. Leendet värmde mer än yllekoftan. Han kunde inte hindra sig från att le tillbaka.
Jag drömmer om en jul hemma. Så lyder översättningen av I’m dreaming of a white Christmas, och kanske är det fiffigt att göra som översättaren – drömma om det man själv kan påverka. En vackert vit jul blir det inte i år. Ösregn kan vara förödande för julkänslan, särskilt om man bor i en bygd som brukar bjuda snö. Inte varje jul, men ofta. Det finns bara gamla smutsiga småsnöhögar, så nu gäller det att hitta andra sätt att locka fram julkänslan. Men först drömmer jag lite till.
En annan vinter.
Återigen: tack för alla hälsningarna som gör mig så glad! God dan före dopparedan till dig, kära läsare!