Jag fick statistiken från min blogg idag – och det var minsann en trist läsning. Jag har dalat både som bloggare och bloggläsare det här året, sedan jag insåg att det tar kraft också att läsa och skriva texter längre än kanske tio rader. Utom välskrivna, intressefångande och feelgoodiga böcker där texten flyter och skribenten har valt orden med omsorg. Såna författare orkar jag läsa, men andra skribenter lyckas sällan leverera långa texter som kostar lite kraft att förflytta sig i. Mina egna texter har blivit till korta dikter som kostar lite kraft att skriva på mobilen, och som kostar ingen peng och förhoppningsvis ingen ork att läsa. Dikten/bönen/önskan här hör till en av de mest lästa på Ekhemmanet under 2014.
Så den här bloggen för en tynande tillvaro. För er som eventuellt tittar in kan jag bjuda på en nyårskaramell av den sort jag tycker mycket om. En dryg timme in i Jazzradion kommer Lisa Nilsson och Norrbotten Big Band i en skön konsert. Jag är så glad att jag efter den vidriga huvudvärksveckan haft ganska lindriga huvudsymptom så jag har orkat lyssna oftare på musik. Som detta.
Här hemma är det julstämning på de viktigaste ställena.
När man ligger ner mesta tiden av dygnet gäller det att göra det mysigt omkring sig på de sätt som går.
Trots att huvudet fortsatte plåga mig så genomförde vi den lilla – men för mig stora – resan till Jämtland. Till den efterlängtade konserten med Sarah Dawn Finer. Kroppen, och i synnerhet huvudet, mådde inte bra men själen sprudlade som varje gång jag hör Sarah live. Jag vet inte vad det är hon gör, men hon lyckas beröra mitt hjärtas innersta som ingen annan artist kan. Dessutom fick vi träffa och vila ut hos kära vänner efteråt. Och med en dunderkur medicin och bön släppte sen den tunga huvudvärken jag haft hela veckan och som har tvingat mig till tyst blundvila. Så skönt. Nu ska jag försöka vara försiktig så att symptomen håller sig lindriga i jul. Så att jag kan njuta både ljus och ljud. Som att höra konserten igen. Och igen.
En timme ur konserten Vinterland med Sarah Dawn Finer:
Nu ljuder varningsklockorna. När synen börjar försvinna och huvudvärken blir till spikar som borras in i öronen och skruvstäd mot tinningarna. Då har jag gjort betydligt mer än vad den här förhatliga sjukdomen ger utrymme för. Som att skynda mig ut på gården för att fota en fantastisk himmel.
Det hade gått bra om jag inte redan hade passerat gränsen. Jag engagerade mig för mycket i att se och höra Musikhjälpen. Jag vill för mycket när det gäller den ideella förening jag håller på att lämna. Jag googlar för mycket julklappar och har alltför många obesvarade och kravpockande mejl, SMS och meddelanden i inkorgarna. Och i lördags kunde jag inte avstå från ett fantastiskt evenemang. Att, i rullstol, delta i Sundsvalls världsrekord när omkring 15.000 människor gick luciatåg över vår nya bro. Det var stort att kunna vara med, men trots rullstol så kostar det betydligt mer än jag har lust att betala. Idag kom den stora räkningen. Men jag vill mycket hellre höra bjällerklang än varningsklockor. Och njuta julmusik istället för tystnad.
Nu är min insamling till Musikhjälpen överlämnad, dels via min insättning på Radiohjälpens konto, dels via en vän som åkte till Uppsala och lämnade in mitt lilla guldpaket i buren där underbara och engagerade Kodjo, Linnea och Petter sitter tills på söndag kväll för att inspirera till insamlingen som ska stoppa spridningen av hiv.
Mina kylskåpsdikter, diktkort och böcker har inbringat hela 16.518 kronor till den kampen. Hisnande glädje över vad mina läsare har bidragit till! Så hisnande att jag inte riktigt känner efter hur mycket min sjukdom kräver att jag vilar från både rörelse och ljud. Högre feber ger det förstås, men nu förstår jag varför och tar försämringssmällen. Just nu.
Mitt gyllene paket lämnades in i fredags och glimtar förbi i bild då och då. Hoppas det öppnas, för där inuti ligger både varsin dikt till programledarna och summan vad poesi för Musikhjälpen har genererat.
Phu! Äntligen fick jag detta klart. Med trängre feberkeps är det trögt att tänka och skriva.
Äntligen har Musikhjälpen dragit igång! Som varje år en insamlingskampanj för att lyfta en humanitär katastrof i världen. I år handlar det om att stoppa spridningen av hiv, ett tema som står mig nära eftersom det drabbar så hårt i länder som står mig nära. Se här.
Jag längtar enormt efter att få berätta hur mycket pengar som har samlats in till Musikhjälpen genom mina sjukstugeskrivna dikter. Men jag håller på det lite tills en vän har lämnat den uppgiften till Musikhjälpenburen i Uppsala. Som jag önskar att jag kunde vara där. Istället följer jag sändningarna så mycket jag orkar (läs: mycket mer än jag orkar). För detta är så viktigt, och en gemenskap som jag får vara del i. Det är stort för en som tillbringar alla sina arbetslösa vardagar i en ensam sjuksoffa. Att vara del och att bidra. Så viktigt det är.
Om du vill bidra kan du lägga en peng i Ekhemmanets digitala Musikhjälpenbössa genom att skicka ett SMS till nr 72 999.
Du skänker 50 kronor om du skriver följande i meddelandet:
ok50 ekhemmanet
När jag publicerade den imorse fick den tillägnas mitt land. Ett Sverige som jag vill ska präglas av medmänsklighet, öppenhet och inkluderande. Ett land som jag vill ska vara lika välkomnande gentemot båda mina barn, som har olika hudfärg och ursprung men exakt samma självklara tillhörighet i familjen.
Som familjen är skulle jag vilja att mitt land vore. Men just idag känns det mörkt, och bilden på barnens händer blir aktuell igen. Den bild som jag delade med mig av ofta inför höstens val. Nu blir det ett nytt val, och det kommer behövas många ljus av hopp för att jag ska våga tro att det ska leda in på en väg där jag kan känna mig trygg att låta mina barn vandra på egen hand.
Tredje året jag är sjuk i advent. En förälder i horisontalläge eftersom allt som är i annat läge förvärrar symptomen i denna märkliga sjukdom. Också de största glädjorna. Det blir många timmar på soffan till att fundera över vad för slags fru och förälder jag är. Inte så sån som jag hade tänkt mig, men precis som alla andra saknar jag makt över vad som drabbar i livet. Sjukdomen är förfärlig. Febern, influensasymptomen och den ansträngningsutlösta försämringen stjäl så mycket av livet så som det var. Då gäller det att ta hand om det som finns. Som att njuta december.
Just nu med denna utsikt från febersoffan. Sarah Dawn sjunger och det doftar kanel.
Åttaåringen längtade att komma hem tidigt från fritids för att baka med mig. Så fick det bli. Kostar kraft men ger glädje. Och tydligare rötter. För receptet vi använde är min mormors. Hon som dog för över två decennier sen men ännu värmer mig. Just nu konkret värme om fötterna av raggsockorna hon stickade.
Häromveckan unnade jag mig en bakkväll med stora barnet när lilla sov. Hon knådade fram glutentrådarna och med vilopauser bakade vi fram många mästerkatter. De flesta till kyrkan som jag inte orkar besöka, men en del kvar i frysen än.
Ikväll ska jag unna mig mer än vad jag egentligen orkar. Julkonserten med dotterns otroliga kör. En kör som både Laleh och Sarah skulle kunna göra turné med. Tills dess lyssnar jag vidare på Vinterland och unnar mig små utflykter från livet som horisontalförälder och sofflockspoet. Under hösten har jag legat här på soffan och skrivit nya dikter som nu publiceras på Ekhemmanet som en diktjulkalender. Välkommen dit!
En ofattbar siffra. Idag är också världsaidsdagen när denna skrämmande sjukdom uppmärksammas. Musikhjälpen är Radiohjälpens, Sveriges Radios och SVT:s insamling där årets tema är just att stoppa spridningen av hiv.
Sedan i somras har jag (med hjälp av friskare krafter) sålt mina sjukstugedikter till förmån för Musikhjälpen och fått in en summa som ger mening åt mitt soffliggande. Vill du köpa nån av dikterna som kylskåpsmagnet eller kort, titta in på Ekhemmanet på Facebook eller Instagram. Om du vill bidra utan att behöva läsa poesi, kan du lägga en peng i Ekhemmanets digitala bössa genom att skicka ett SMS till nr 72 999.
Du skänker 50 kronor om du skriver följande i meddelandet: ok50 ekhemmanet
Som ung bodde jag ett tag i Zimbabwe, och fick en kär vän som blev som min syster. Hon dog i aids för att hon råkade födas i ett land där det är svårt att få rätt vård. Min egen sjukdom, ME/CFS, är en helt annan, och vi som drabbas av den har svårt att få vård oavsett var i världen vi bor. Det finns dock en stor skillnad. Sjukdomen är funktionsnedsättande och förfärlig men inte livshotande. ME har av människor som arbetat med båda patientgrupperna beskrivits som att leva med långt gången aids.
