Det händer inte så mycket här. Varken i bloggfält eller kommentarsfält. Det är nog så att den som ska blogga också bör läsa bloggar för att bygga upp nätverket. Det fanns ett sånt innan jag tog min långa skrivarpaus efter att ha insett hur mycket kraft viss sorts skrivande och läsande tar.
Kanske är det Instagram som är min favoritarena just nu. På Facebook började jag lägga ut mina dikter, men det ömsesidiga utbytet är bäst på Instagram. Personligare på något vis, och lättare att nå fram i flödet där än på Facebook där man egentligen behöver betala för att synas. Jag gillar att synas, men inte så att jag skulle betala för att visa mina gratisdikter.
Hellre vill jag ha betalt för dem för att kunna skänka pengarna till bra grejer.
När boken är slut lämnar den ett tomrum i mig. Som om en vän har givit sig iväg på obestämd tid. Det kan låta drastiskt att tala så om en roman, men när Sara Lövestam är författaren räcker inte orden till. Och orden tar slut alltför fort eftersom jag inte kan låta bli att sluka. Jag försöker lägga den nya boken åt sidan för att spara på glädjen, men de är som magneter de olästa Lövestam-romanerna.
Hela serien om Kouplan.
Luften är fri heter den senaste boken om den nu hemlöse Kouplan som löser andra människors gåtor i väntan på att dagarna ska gå tills dess att han ska kunna söka asyl igen. En väntan som är kamp. Som är tunga steg på skör is. Sara Lövestam ger mig perspektiv på egen väntan, som tycks vara ett huvudspår i det egna livet. Många är de väntrum som livet har placerat mig i. Emellanåt har de verkat outhärdliga, men i Kouplans närhet tycks de tryggare och mildare än jag annars sett dem.
Porträttet av Kouplan är varmt och färgstarkt målat, och ger mig inträde till världar jag inte har känt till men gärna vill förstå. Och när jag skriver det tänker jag på Kouplans mor och vill leva efter hennes devis i mötet med andra människor. Vilken devisen är? Läs böckerna så vet du. Sanning med modifikation, Önska kostar ingenting och Luften är fri. Utgivna av Piratförlaget, och prydnader för bokhyllan.
Förresten: vilka otroliga filmer de skulle kunna bli de här böckerna!
Som den enda i familjen som inte lämnar hemmet om vardagarna skulle jag kanske inte behöva väckarklocka. Men för säkerhets skull sjunger telefonen en godmorgonvisa varje dag. Den här årstiden är det Godmorgon höst. Göran Fristorp och Anna-Lotta Larsson sjunger i takt med att världen utanför fönstren blir alltmer gyllenfärgad. Det är så vackert.
Köksfönstervy, förmiddag och kväll.Skrivarstuga om hösten
Viskskrik av Kristina Emanuelsson har varit mitt sällskap den senaste veckan. En debutroman som ger mersmak. Språket är genuint. En personlig ton och formuleringar som får mig att haja till. Som får mig att dra på munnen eller dra fram minnen. Som filmflirten ”jag är verkligen ingen kaninkokerska” eller huvudpersonens önskan att bara få ligga och vara skivad rostbiff. Djupt allvar med glimtar av humor. Ett rop. En viskning.
Jag har fått följa Alice som barn och som vuxen, och fascineras av Kristina Emanuelssons förmåga att skriva ur det växande barnets perspektiv. Nu när jag givit mig på barnboksförfattandet är barnets blick mer närvarande, liksom tankarna kring hur den blicken bäst förmedlas. Det lyckas Kristina med. Avsnitten med den unga Alice och oron över faserna i hennes mor sjukdom är skrivna med driv och nerv. Jag blir stressad av att läsa dem. Men precis på det sätt som jag vill bli berörd av en bok. Jag vill slukas. Vill bli ett med den jag läser om. Och just det händer när jag läser Viskskrik.
Berättelsen tätnar ju mer jag läser och när jag närmade mig slutet kunde jag inte sluta läsa förrän jag nått sista bladet. Och då dök den där lilla sorgen upp, som bara riktigt bra böcker ger mig. Sorgen över att behöva släppa karaktärerna. Men jag släpper dem inte helt. De stannar kvar i mig och när jag hällde upp mitt morgonte kom jag på mig med att fundera över hur det sedan gick för Alice.
Boken är utgiven på Calidris förlag. Ett förlag som intresserar mig också som författare. Jag läser allt mindre från de största förlagen numera. Inte för att mina manus har refuserats av dem utan för att jag hittar så mycket kvalitetslitteratur på mindre förlag och bland egenutgivarna. Just det ger hopp och balans åt skevheten som refuseringsbreven orsakar inom mig som outgiven (men en gång egenutgiven) författare.
Viskskrik är en pärla som jag hoppas ska nå många. Omslaget ropar också. Det märktes när mitt äldsta barn hajade till över den vackra bilden. Den ropar och ber läsaren komma. För att lyssna på ett viskskrik som stannar kvar.
Diktbok ”Poesi i advent” för 225 kr
9 kylskåpsmagneter (7×7 cm) för 198 kr
27 stora kort (13×13 cm) för 225 kr
27 retrokort, med vit ram att skriva på, för 198 kr
9 dubbla kort (15×15 cm) med kuvert 198 kr
Överskottet går till Musikhjälpen och insamlingen för barn i krig.
Om du vill beställa sätter du in summan [Borttaget eftersom detta är inaktuellt.] Mer om dikterna kan du läsa på http://ekhemmanet.se/sjukstugepoesi.html
Det är som att tacksamheten över att bo nära naturen ökar med åren som sjuk. Så viktigt det är för mig att kunna se träd och vatten. När sjukdomen förvärras av varje utflykt tillbringas de flesta dagarna hemma, och då är det extra skönt att ha ett hemma att tycka om.
Mer än själva insidan av huset tycker jag om trädgården och utsikten över havsviken. Ögonen kan inte se sig mätta på just vattnet. ”Du tröttnar tydligen aldrig på den här utsikten!” sa vårt yngsta barn till mig en gång när jag återigen hisnade över hur vackert det är. Jag tröttnar verkligen på att vara hemma och sjuk hela tiden, men på utsikten tröttnar jag aldrig. Det stämmer.
Köksfönstervy en tidig septembermorgon, och gårdagens lässtund några meter från ytterdörren. Skrivarstugan syns bakom guldet, och boken heter ”Öppnas i händelse av min död”. Jag tyckte om den boken. Jag tycker om att orka läsa. Varken det eller att kunna vara utomhus är någon självklarhet. Många är de dagar då det inte fungerat. Så nu säger jag tack.
