Alla kvinnors dag?

20130308-095336.jpg

I hallen står tre par Converse. Ägarna, vår dotter och hennes vänner, sover efter en sen och varm filmkväll tillsammans. Tre vänner som känt varandra mer än halva livet och som sprider glädje omkring sig när de är tillsammans. Tre flickor ska ju inte kunna fungera ihop sägs det, och jag undrar varför. Är det inte ännu ett uttryck som förminskar kvinnan. En påstådd sanning lika verklighetsförankrad som den att man blir gravid av att slappna av. Så är det inte. De flesta blir med barn som önskad eller oönskad följd av sex. För allt fler av oss är det annat som behövs för att det ska bli barn. Laboratorium eller domstolar. Föga romantiskt, men frukterna desamma. De efterlängtade och högt älskade barnen.

Nyligen har Statens medicinsk-etiska råd kommit med en rapport där man tar ställning till assisterad befruktning. Av någon anledning, förmodligen nyhetsvärdet, så är det främst frågan om surrogatmödraskap som har lyfts i debatten. Diskussionerna pågår i kommentarsfälten till artiklar om detta, med lika mycket låsta positioner och påhopp som vanligt. Och grova förenklingar. Icke barnalängtande slår fast att barn inte är nån rättighet och att alla borde adoptera, barnlösa ser frågan genom sin längtan ofta utan det globala perspektivet. Jag är överens med SMER. Surrogatmödraskap är en svår fråga, men kan i vissa fall vara etiskt möjligt. Men när barn blir till i fattiga länder för att fylla rika människors längtan efter barn har det passerat min etiska gräns. Jag tänker på fjortonåringarna på övervåningen och anar att det finns kvinnor i världen som ser sina unga döttrar bli gravida, med alla risker det innebär, enbart för att de behöver pengarna. Därför uppskattar jag SMER:s formulering.

Samtliga i rådet anser att kommersiellt surrogatmoderskap inte är en etiskt godtagbar metod.
Kommersiella former av surrogatmoderskap riskerar att leda till exploatering av kvinnor och en kommersialisering av fortplantnings- processen och barnets tillblivelse. Det kan ifrågasättas om surrogatmödrar i kommersiell verksamhet handlar autonomt om de är i en ekonomiskt trängd situation.

Det finns kvinnor som på grund av fattigdom är beredda att låna ut sin kropp så att rika barnlösa ska kunna få barn. För mig är det inte en fråga som handlar om barnalängtan, utan om ekonomiska fördelningar och mänskliga rättigheter som skiljer sig åt beroende på var i världen du bor. Fattigdomens lösning kan inte vara att kvinnors kroppar på olika sätt används med syfte att tillfredsställa andras behov. Så länge det sker behövs Internationella kvinnodagen, och biståndsprojekt som stärker kvinnors och flickors ställning. Idag ger jag en SMS-gåva till Föräldralösa Barn, Adoptionscentrums insamlingsstiftelse. I arbetet med adoption har Adoptionscentrum fått unik kunskap och rika nätverk som har gjort att man de senaste decennierna har arbetat med att förbättra tillvaron för barnhemsbarn, givit stöd för att stimulera till inhemsk adoption och påverkat myndigheter och beslutsfattare om att barn på institutioner far illa. Tänk om alla de som kallar adoption för välgörenhet istället kunde ge en summa till det arbetet. Adoption är inte välgörenhet. Inget barn ska behöva växa upp och höra att föräldrarna var fina människor som räddade barnet från barnhemmet. Barn ska komma till föräldrar som längtar och älskar, och har kunnat släppa tanken på graviditet och blodsband. Då är adoption välgörande.

20130308-102947.jpg
Barnhem där barnen mår gott, och väntar på det godaste. En egen familj. Att få bli någons efterlängtade och egna barn.

En person kommenterade en artikel om surrogatmödraskap så här:

”Det finns ingen anledning till surrogatmödrar eller provrörsbarn. Världen är full av barn som behöver föräldrar. Det borde underlättas för folk att få adoptera. Varje familj borde ha åtminstone ett adoptivbarn”

Den personen menar alltså att vår dotter inte borde ha blivit till eftersom ägg och spermie fick hjälp att mötas. Den personen tror alltså att alla föräldralösa barn i världen kan adopteras. Den personen tycker alltså att det är bra för barn att hamna hos vilka föräldrar som helst, som hos rasister eller svårt sjuka.
Grova förenklingar och många gillande tummar på kommentaren. Vi människor gillar förenklingar. Men tillvaron är långtifrån enkel.

11 reaktioner på ”Alla kvinnors dag?”

  1. Jag märkte också i en ganska färsk debatt om homosexuellas adoptionsrätt att folk verkar tro att ju flera som får eller vill adoptera, desto flera barn skulle ”räddas” via adoption. Till och med riksdagsmän som är för adoptionsrätten uttalade sig så i tidningen, att vi skall göra allt för att rädda så många barn som möjligt. Helt otroligt tyckte jag att man inte ens på den nivån vet hur svårt det egentligen är att hitta barn tillgängliga för adoption.

    1. Ja, det är sorgligt och en smula pinsamt när de som debatterar har så lite på fötterna. Debatten springer så lätt fel då…

  2. Jag kan ändå bli en smula ledsen när jag tänker på hur många barn som faktiskt finns tillgängliga för adoption, men som de flesta adoptivföräldrar inte vill ha…… Det är som att de inte finns alls, barnen som blivit lite äldre. Jag ska erkänna att jag ibland undrar hur gärna man egentligen vill ha barn om man väntar och väntar på ett mycket litet barn istället för att adoptera ett lite äldre. (Förlåt Cecilia, jag brukar vara ganska snäll, men det här är något som gör mig en aning upprörd).

    Surrogatmödraskap är jag tveksam till, just av de anledningar du nämner. Det känns som att riskerna är alltför stora att det inte blir en schysst situation för surrogatmamman. Men provrörsbarn har jag svårt att förstå varför man skulle vara emot! Även om jag ibland kan tycka att det kanske vore klokt att tänka på adoption tidigare i processen. (Tänker på bekantas bekanta som gjort MÅNGA försök)

    1. Du behöver inte be om ursäkt! Det är en viktig fråga, men samtidigt så svår. Det är för så många en lång väg att gå innan man landar i beslutet om adoption (för oss tog det lång tid) och sen en lång bit till innan drömmen om de lilla barnet kan förändras och den mentala famnen vidgas. Hur skyndar man på den processen hos någon annan? Faktiskt tror jag det enda sättet är att det finns förebilder och att frågan diskuteras utan pekpinnar. Men det blir allt fler äldre barn som adopteras, och i och med tror jag fler och fler just kan förmå sig vidga famnen.

      Det verkar inte finnas mängder av äldre barn redo för adoption heller, men däremot barn med HIV. Där behöver mycket göras i fråga om attityd och rädslobearbetning för att dessa barn ska välkomnas till till ett friskt liv i kärlek.

      1. Tack! Jag menade inte att vara pekpinnig, men det är så svårt när man sett hur väldigt små sex-sjuåringar faktiskt är….och sådana finns det många, tex i vårt stora grannland i öst. Jag tror också på förebilder, positiva tidningsartiklar (där både det fina och det jobbiga får synas) och att frågan alls diskuteras. Det är nog som du säger svårt att skynda på processen,

        Ja, ifråga om HIV håller jag verkligen med dig! Helt ”vanliga” barn är det ju faktiskt, utan stora funktionshinder, som många annars backar för. Med dagens mediciner är det inte alls som förr. Här behövs mycket information!

        1. Jag menade inte att du var ute med pekpinnar, men att det är svårt att ta upp de frågorna utan att det upplevs just så. Som alltid när det handlar om vad andra borde fatta för beslut.
          Jag var så inställd på ett litet barn att det inte var förrän vi fick barnbesked (till världens mest fantastiska 2,5-åring) som jag kunde öppna den där mentala famnen. Då och nu vidöppen.

          Det är rätt sällan jag ser information om att det finns många äldre barn tillgängliga för adoption. Men kanske de är så i vissa länder. Annars kan ju en orsak till att barn blir kvar på barnhemmen vara att deras papper inte är klara, att det finns biologiska släktingar kvar som inte skriver på. Oavsett så är det för sorgligt att så många barn växer upp på institution….

  3. Jag önskar att det fanns fler internationella förhållningar och regler på en massa områden, och det här är ett av dom. Det känns hemskt att vi här i västvärlden kan på nåt sätt ställa oss moraliskt över vissa saker, och sen i praktiken outsourca det till fattiga länder. I Danmark hade dom ett etiskt råd som i 1995 kom med en massa rekommendationer, men det var nu bara så mycket tom luft. Ingen bryr sig ändå om dom där rekommendationerna.
    Det är verkligen ingen rättighet att få barn, men det borde få vara en rättighet att ha en familj tycker jag!

    1. Ja. Det är så skrämmande att vi inte ens ser hur skeva våra ställningstaganden är, och färgade av vår egen syn på världen.

      Jag kan redigera både egna och andras kommentarer om jag skulle vilja, men det kan nog inte andra som skriver 🙂

  4. (förhållningsregler skulle jag skriva! Gah, jag blir galen när jag skriver stavfel och märker det först när jag tryckt på skicka!)

  5. jag tycker också det är lite tveksamt med surrogatmödrar i fattiga länder, men förstår inte varför det varit förbjudet med icke-kommersiellt surrogatmödraskap. Nu kanske jag är färgad av min egen barnlöshet, men om den mirakulöst skulle ändras helt plötsligt, så att jag inte har problem längre, så skulle jag mer än gärna vara surrogatmamma till någon, efter att jag fått mitt andra barn om det går. För jag hade inga problem med själva graviditeten, så jag hade gärna gjort någon den tjänsten.

    Konstigt med den som sa där att hela världen är full av föräldralösa barn. Den personen kan inte ha läst på särskilt mycket om adoption och hur lång tid det tar att faktiskt få ett barn från en annan del av världen.
    Alla föräldralösa gaturbarn i Brasilien går ju inte att adoptera tex. Om det gick att göra det skulle väl väntan för att få ett adoptivbarn förkortas ganska mycket.

    1. Det är stort att det finns kvinnor som klarar av att vara surrogatmödrar. Jag inte för en sekund föreställa mig att jag skulle klara att lämna bort ett barn som jag burit.

      Det är nog så att folk föreställer sig att barn i krig, naturkatastrofer och på gator enkelt borde kunna adopteras bort eftersom det inte finns några vuxna som tar hand om dem. Men problemet är ju att det måste vara bortom alla tvivel att det inte finns någon förälder eller annan vårdnadshavare som kan ta hand om barnet innan nya familjeband kan knytas. Och det gör det ganska uppenbart att ett land som ska fungera som givarland måste ha en väl fungerande administration så inget barn för alltid skiljs från föräldrar som kanske letar efter det.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *