Igår sände TV4 ett nyhetsinslag om barnhemmet i Orissa som jag nämnt tidigare, och jag noterar att jag har precis samma slags frågor och funderingar idag som när jag först läste om Lotusbarnen för nio månader sedan.

Från gamla bloggen Cecilia summerar

Det är viktigt att slå larm när saker inte går rätt till, men att det inte finns några enkla lösningar på larmet är inte samma sak som att man inte tar frågan på allvar. Bengt Magnusson hävdade i påan att ingen har lyssnat, men så är kanske hans uppdrag att göra svartvita nyheter av komplicerade tillstånd.

Också nu, nio månader senare, kan jag omöjligt se vilket slags snabbt ingripande vi skulle kunna göra från svenskt håll utan att riskera att situationen blir sämre för de här barnen. Jag förstår att det upplevs som flathet, och förstår upprördheten. Den påminner om det jag känner inför att ha varit sjuk utan diagnos i över två månader. Kan inte nån bara ordna det här? Men ibland är det så trist att snabbast möjliga quick-fix handlar om månader eller år av både kamp och väntan.

Lika värda. Olika villkor. (Bild från Stock)

Related Posts

4 thoughts on “Återanvända åsikter

  1. Nu är jag inte alls insatt i det här fallet som du skriver om, men jag minns att jag för flera år sedan läste om ett projekt som en dansk adoptivfar hade dragit igång, som gick ut på att man skickade personal runt om världen till olika barnhem och informerade om anknytning och om hur man bäst tar hand om barn på barnhem. Nånting sånt tycker jag kunde vara värt att satsa på, kanske våra länder mer borde satsa på förebyggande åtgärder för barn som far illa i såna länder? (jag tycker man ofta här i västvärlden upprör sig över enskilda fall, men sen inte är villig att ta konsekvenserna av det och göra nåt åt saken, nånting som kunde göra verklig nytta på lång sikt)
    Hoppas verkligen du blir frisk snart, kram!

  2. Självklart ska man jobba för att alla barn på barnhem ska ha det så bra som möjligt!
    Samtidigt tänker jag på hur olika kulturellt bundna värderingar och vanor påverkar hur man ser på barn och behandlar dem i olika delar av världen. Minns ett barnhem med handikappade barn (mestadels intellektuellt funktionshindrade) vi besökte i Landet. Oerhört välskött, med landets mått. Minns också en dam i den hängivna personalen som presenterade barnen för oss. “Den här pojken kan inte lära sig något”, sa hon och pekade på en tonårig pojke, som fortfarande inte kunde sköta sina toalettbesök själv. Minns hur leendet i pojkens ansikte slocknade vid de orden.
    Kanske en liten sak, men ändå litegrann visade på hur svårt det kan vara även på välskötta barnhem att ge barnen just det de behöver.

    Är inte så insatt i den är indiska historien, men nog är det mycket mer komplicerat, det går inte att se i svart eller vitt.

  3. Usch va hemskt när barn far illa. En dum fråga kanske, men när jag hör om barn som levt många år på barnhem innan de adopterats hit, varför har de inte adopterats långt tidigare? Det är ju så många som får vänta så väldigt länge på sitt barn, och samtidigt väntar barn så länge på att få ett par föräldrar?

  4. Tack så mycket Ninette! Jag tänker att det inte är helt lätt att vi från den kolonaliserande delen av världen kommer och berättar hur saker ska vara. Utbildning behövs förstås på många håll – men kanske inte alltid på det sätt som är vårt. Svårt är det…

    Hedda – jo, ett mycket tydligt exempel…. Det tar tid med omvälvande förändring. Vi tänker oss så långt framme men det är inte så länge sen som multihandikappade barn stängdes in och förnedrades på institutioner i Sverige. Jag har gått i skola med en person som hade det fruktansvärt på hemmet i Sthlm han placerades som barn.

    Halvbonden – rent krasst är det så att äldre barn har svårare att bli adopterade (åtminstone till Sverige), men det finns oerhört många barn som bor på barnhem utan att för den skull vara tillgängliga för adoption. Internationell adoption är sista steget. Före det försöker man placera barnet inom familjen och inom landet. Idag finns det fler som vill adoptera än det finns barn redo att adopteras iväg. Om det handlar om t ex gatubarn eller krigsoffer så är det oerhört svårt att säkerställa att det inte finns familjemedlemmar i livet. Och ett liv på barnhem blir enda möjligheten. Bättre eller sämre barnhem.

Lämna ett svar till Ninette Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *