Återrapport

Adoption är ett speciellt sätt att bli familj. Föräldrakärleken densamma som till vårt egenfödda barn, där finns ingen som helst skillnad. Blodsbanden är varken starkare eller av annan nyans än adoptionsbanden. Ändå finns det skillnader i föräldraskapet. Ingen ber oss rapportera hur det går för vår dotter, hur hon utvecklas och har det. Men för sonens välmående har Socialtjänsten särskilt ansvar till dess att han blir myndig, och dessutom skriver vi själva återrapporter som Adoptionscentrum skickar till Kenya. Den första tiden efter hemkomsten skulle vi skicka var tredje månad, och det var svårt att variera sig. Det sker liksom inga radikala förändringar på nån månad, med vikt, sömn och motorisk utveckling hos en treåring. Nu är det glesare mellan rapporterna. Imorse vaknade jag och mindes att det var dags (för ett tag sen 😉 ) så jag började leta bilder som skulle kunna passa att skicka med.

Den här valde jag bort eftersom jag inte vet att det tecken den lille coolingen gör med fingrarna är oskyldigt i alla delar av världen.

20120812-122751.jpg

Den här bilden fick följa med. Kramkalas med mormor passar bra för att understryka texten om att gossens relationer till släkt och vänner är alldeles utmärkta.

20120812-124602.jpg

Det kan kännas lite styltigt att svara på de där frågorna gång efter annan, men jag förstår att det behövs. Givarländerna behöver kunna vara säkra på att deras barn har det gott i sina nya familjer. Frågan är förstås hur mycket våra subjektiva omdömen egentligen säger om det. Men för oss som familj är de där rapporterna fina dokument som hjälp till minnet. Och varje gång en ny rapport skrivs upprepas orden: ”We are so grateful!”
Dagsens sanning. Alla dagar!

4 reaktioner på ”Återrapport”

  1. vilka härliga kärleksfulla bilder på er solstråle och även nummer ett. Tänker att de i Kenya måste se er kärleksfulla relation och glädjas.
    Roligt att höra att man lämnar rapporter hur det går,det har jag aldrig hört om förr, Tänker att även för en själv blir det uppenbart vad som händer undan för undan när man ser så påtagligt tillbaka, ngt många fler skulle behöva göra, o glädjas åt det man ser. Jag var rätt duktig på första barnet att skriva vad som hände men sen blev det så mkt sjukdomsrapporter då båda haft svår astma,allergier o hörelskadan så det blev så mkt neg som skulle rapporteras, att man nästan tappade bort det som gick framåt. Allt gott till dig/er kram

    1. Tack Kristina, för alla dina varma och värdefulla kommentarer <3
      Det är olika hur återrapporteringen ser ut till olika länder, och jag håller med om att det är positivt att "vara tvungen" att dokumentera glädje och utveckling.

  2. Vilka härliga bilder.
    Jag visste inte att man rapporterar som adoptivfamilj och jag visste inte att man hade kontakt med socialtjänsten efter adoptionen.
    Det där tecknet han gör med fingrarna tycker jag var bra oskyldigt.
    Våra kan mycket värre som absolut inte bör vara på bild.
    Så fin bild på mormor och din son när de kramas.
    Härligt!!!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *