Nog finns det mycket att sucka över när det gäller Facebook, och även när det gäller min oförmåga att koppla bort FB från vardagen (om jag inte tar bort min profil helt – då kan jag av nån anledning vara borta i månader när jag vet att jag inte går att hitta där.).

Men det finns mycket fantastiskt att hitta också.
Människor!
Just nu tänker jag på dem som har nappat på mina ”ropa-ut-i-luften-förfrågningar” och helt osjälviskt har velat hjälpa mig att laga de recept jag kokat ihop och läsa de texter jag har skrivit på det senaste året.

Håll i er provkök och lektörer – för det finns fullfjädrade proffs där ute som erbjuder sin hjälp utan att få mer än ett tack tillbaka.

Tack!

Snart är det dags att ge sig på förlagen igen. Och nu vidgar jag vyerna och letar även dem som är i receptbranschen. Men först tar jag hjälp med flaggviftningen och hurrar för mina matlagare och korrekturläsare. Hurra!

Igår var det första middagen med hela storfamiljen som blivit till genom att min mamma mötte sitt livs andra kärlek. Härligt att få nya trevliga familjemedlemmar. Julbordsmättnad och tidig kväll och sedan nio timmars sömn. Det är verkligen ovanligt att jag kan sova så länge, så idag känns det bra. Lilleman och jag vaknade först och tog i tu med vårt bakande omedelbums. Samma lussedeg som vanligt, och samma lussekatt som ivrig (men ovälkommen) medarbetare.

Nu är frukosten avklarad och degen jäser över alla breddar så det är dags att lyfta. Men julmusiken får fortsätta spela. Som den gör varje vaken köksstund den här tiden på året.

En kompis från förr (återfunnen via tangentbord och osynliga nätverk) skrev att hon ikväll ska börja läsa min och Maria Nordenmarks bok Vänta Lydia! med sina barn. Gott att veta! Det inspirerade mig att bjuda på första uppslaget i boken.
Första december.

Det är kväll och redan mörkt. Lydia och mamma är på väg hem från dagis. Idag är det fredag och båda är lite trötta. I sin ryggsäck har Lydia en ljusstake av trolldeg. Hon gjorde den för några veckor sedan och idag har barnen målat sina ljusstakar och fått fyra ljus med sig hem.
”Väntljusstake”, säger Lydia, ”fröken sa att det är en väntljusstake som jag har gjort.”
”Jaha, väntljus…”
Mamma funderar en stund och säger sedan:
”Fröken har rätt. Det är bra att tända ljus medan man väntar på något.”
Lydia vet att mamma väntar och längtar efter att få höra hur hennes bror, morbror Julius, mår. Han är i landet långt borta och mamma har väntat i ett år på att få höra hur han har det. När mamma tänker på morbror Julius ser hon så ledsen ut.
Lydia tar mammas hand och de går tysta och tittar på hur stjärnor lyser upp fönstren i huset där de bor. Det är vackert.

Nu ska jag skriva några verser till ett Luciatåg. Härligt beställningsjobb från härlig vän. Under tiden lyssnar jag på julmusik som Lydias båda skaparmammor gillar. Och som passar till den första bilden. Stilla natt. Och det doftar hyacint.

PS. Förlåt alla som arbetar inom förskolan. Jag säger aldrig dagis och knappt barnen heller. Men i barnbokstexten fick svensson-ordet för förskola användas….

När vi klev in i kyrkan tidigt i förmiddags kom några få flingor. När den sista adventssången klingat ut och vi så småningom klev ut, var hela världen vit. Snön kom på första advent. Idyll. Och när humör och relationer är jämna och fina så kan sån yttre idyll kliva in och göra harmoni. Jag är annars rätt oberoende av väder (förutom att för många soldagar kan göra mig stressad) men snö till advent och jul vill jag helst ha.

Hem en stund för mat och lek.

Sen åter till stan där maken övade sång som jag och barnen anslut till efter en titt på skyltsöndagen (inklusive härlig afrikansk trum- och eldshow). Lilleman hade planer på att göra en skylt till nåt fönster, men la ner den idén när pappan för andra gången förklarat vad skyltsöndag och skyltfönster är.

Sen avslutade vi med att lyssna på maken och 150 andra sångare som gav advent en fin start med svenska och sydamerikanska toner. Navidad nuestra. Vår jul.
Under betraktelsen sa prästen att vi vuxna kan behöva låna barnens blick och se världen som de ser den. Då tog min femårige bänkgranne (som uppenbarligen lyssnade mer än jag trodde) sig över ögat och viskade: ”-Mamma, här. Du får låna mitt ena öga!” 🙂

Snart är det advent. Då börjar jästsäsongen för min del. Jag bakar alltför lite annars, men lussebullar är min grej.

Barnen hakade på. De åt snabbmat, färdig risgrynsgröt, medan degen jäste och jag sparade mig åt bullarna 😉

Lokaltidningen har just nu en fototävling: Årets lussekatt. Den här katten kanske vet det, för hon ville vara med på många lussekattsbilder.

Tre satser lussebullar innebär att sysselsättningen för kvällen är klar. Dega, knåda, rulla, bulla, röja. Och så läsa Pettson och tomtemaskinen för den yngste bagaren medan mellanbagerskan kunde fresta sina Facebookkamrater med sina bullar. Sen en stund i soffan för mig, och ett viktigt samtal med en vän i luren. Mumsandes några tuggor bulle och sörplandes några klunkar te under tiden.

Nu ska (de flesta av) bullarna läggas i frysen och plockas fram på lördag när det är dags att servera fika på EFS-kyrkans missionsförsäljning. Där kan man köpa fika till bra pris och köpa en syltburk eller en limpa bröd på auktion för närmare 1000 kr. Inte särskilt hutlöst när det går till något bra.

Den här dagen skulle ha sett helt annorlunda ut, och trots inställda viktigheter är jag glad att den blev just som den blev. För nu kom ljuset som lyste upp förkylningsdunklet och gav hopp och glädje.

Först en blöt förmiddag då vi firade Adoptionernas dag med närmare ett 60-tal andra. Badglada barn, och jag själv kurandes i en varm fleecebadrock. Sen hem en vända innan vi och tusentals andra sundsvallsbor firade lyslördag, när alla stenstadens adventsljus tänds på samma gång. Vi har eldsjälar som Kate Almroth som lyckas samla folket till härliga, hoppfulla evenemang. Lyslördag är ett av dem. Den första hölls för tre år sedan. Då bodde vi i ett varmt Nairobi under adoptionsprocessen, och såg det hela på knastrig webbteve. Men de övriga åren har vi varit på plats på Stora torget när ljusen har tänts under sången Stad i ljus. Jag erkänner, fastän det är smått pinsamt, att jag blir tårögd varje gång. I år sjöngs sången av Göran Rudbo, kompad på trumpet av sin andra hälft i Triple & Touch, Ken Wennerholm. Ända sen jag första gången mötte Göran, på ett fjällhotell i samma lag i TP (ett sällskapsspel, kära barn, som man spelade mycket 1987. Då när internet och WordFeud inte fanns), har jag blivit glad av att se honom. Nu känner vi inte varandra, men jag minns många konsertglädjor från 90-talet. Fantastisk sångare och otrolig energi. Nu använder han och Ken sina gåvor till något stort, och det gör mig än mer glad. Med sin musik och sitt engagemang bidrar de, genom Star for life, till att ungdomar i Sydafrika hittar hopp och en väg bort från HIV och aids.

Efter att ljusen, lite långsammare än planerat, hade tänts gick jag och älskad dotter med i fackeltåg till konserten ”Marching for life”. Den sydafrikanska gruppen, triplarna, ett par kändisröster och en gigantisk sundsvallskör fyllde Sporthallen och ljuset fortsatte. Ända in. Och nu hände något annat. Mina tonår med kampen mot apartheid och alla sångerna på zulu kom tillbaka, liksom tiden i Zimbabwe (där ett av språken, ndebele, är i princip samma som zulu). När jag var där släpptes Nelson Mandela ur fängelset och en ny tid tog sin start. Den som så många kämpat för. Jag tänker för sällan på den kampen. 48 miljoner invånare. Där majoriteten under lång, lång tid var förtryckt av en minoritet.

Nu är apartheid ett minne, men orättvisorna finns kvar i hela vår värld. Ikväll blev jag inspirerad att återuppta mitt tredje romanmanus som handlar om just den kontinent och den problematik som berörde mig ikväll. Och nåt annat som berörde är tanken på hur livet har blivit. Den tonåring som sjöng och brann för södra Afrika har nu den kontinenten i min egen familj. I mitt eget blod.

Jag sitter högt över molnen och förundras över att kunna hitta nätet också här. Norwegian erbjuder WiFi. Det betyder att jag har kunnat följa upp ett lycko-SMS och läsa EVL:s blogg. Sjunde himlen är ett talande uttryck när det efterlängtade sker. Jag är SÅ glad. Över detta på alla sätt positiva test, och över de andra nu gravida bloggare i hembygden som har fått den efterlängtade resan till sjunde himlen.
Jag skulle bara önska att det var en säker resa. Att de skulle slippa skräcken för att störta. Jag minns den skräcken. För tretton år sen fanns den med i princip hela tiden. Men det gick bra. Trots några rejäla luftgropar som tog andan ur oss. Nu sitter hon här bredvid och läser. Snart tonåring. Och intill sitter han som jag inte känt mer än drygt halva hans liv. Och som också tagit mig till sjunde himlen. Liksom pappan nån meter bort. Jag har det gott. Fastän ledigheten är över så har jag det verkligen gott.

Några bilder från denna dag. Den första november, men snarlikt sommar.

En långpromenad efter frukost blev längre än väntat, och vätskekontrollen på en allhelgonadagsöppen pub gjorde gott. Bästa törstsläckaren.

Efter över en och halv timmes promenad i solgasset var det skönt med ännu mer vatten.

Omelettlunch på balkongen och sedan stranden. Semester är nästan en underdrift.

Så, nu finns denna dag på pränt och kan återvändas till nån dag när vardagen härjar och när orken tryter. Strax ska jag börja med matlagning. Försenad födelsedagsmiddag till mor och bonusfar (som är orsaken till att vi får fira höstlov på ett så härligt ställe). Krämig risotto, lyxsallad och stekt fiskfilé blir det. Och något spanskt.