Så rinner förtröstan och hoppet plötsligt ut och försvinner bland dammhögar och ogjorda sysslor. Sjukdomen suger gnistan ur vardagsglädjen som jag ändå lyckats hålla uppe för det mesta. Tårarna bränner bakom ögonen och modet sviker.

Fastan har börjat och jag vill tänka på min tro, betrakta lidandet inte genom min egen navel och feberblick, utan med en större och djupare blick. Vill men orkar inte.

Jag vill läsa alla de viktiga böcker jag har på bordet. Jag vill skriva reflekterande texter om P1:s programserie om vardagsrasism. Inspirera till eftertanke med texter om Frälsarkransen. Skriva om hur jag å ena sidan själv har mörka tankar om min samtid och å andra sidan hakar upp mig på Birros mörka ton mot människorna i sin samtid. Om det exklusiva men inkluderande med kristen tro. Om andligheten i Sverige som å ena sidan välkomnar österländsk tradition utan att se de religiösa aspekterna och samtidigt skräms av kristna uttryckssätt. Vill men orkar inte. Vill skriva klokskap om och verkligen gå in i den tid av reflektion som detta är, men saknar det jag nu valt att avstå. Alla snälla ord på Facebook, tankeflykter i Wordfeud och virtuella godisbitar, det goda vinet jag inte kommer dricka ikväll. Jag fortsätter avstå men det bär mig just idag mer till självömkan än djup. Så får det vara. Kanske det vänder, även om hoppet om att sjukdomen ska vända är helt bortblåst idag.

Nu när de avstådda aktiviteterna gör iPhonen onyttjad har jag åtminstone försökt hitta nya vanor med den. Jag lyssnade på morgonandakten i Sveriges Radios app och den talade så till mig att jag fick lyssna en gång till. Försöka lyssna mer närvarande. Försöka men brista. Andakten inleddes med några rader ur en psaltarpsalm. Det är mina ord just idag, fastän många tusen år gamla.

Herre, hör min bön, lyssna till mitt rop.
Modet sviker mig, hjärtat förlamas i bröstet.
Jag sträcker mina händer mot dig, öppnar mig som törstig jord.
Herre, skynda att svara mig, jag orkar inte mer.

Ur Psaltaren 143

Mitt i detta suckande ringde en god vän och gav glädje med sin omsorg. Så jag fortsätter med glädje, den som jag skulle ha bloggat om igår kväll om inte modet börjat sippra redan då. Mitt te började ta slut och allahjärtansgåvan från maken var fyra hekto av favoritsorterna. Burkarna minner om mormor och vännen som jag firar 25-årsjubileum med. Dottern är hemma med mig och blir strax mitt frukostsällskap. Vi tänder ljus om kvällarna och sonen gjorde själv ett fotokollage med hoppfullt ljustema. Ja, det finns glädje i överflöd i mitt liv. Men ändå når hopplösheten igenom somliga dagar. Jag vill bli frisk. Herre, skynda att svara mig, jag orkar inte mer.

Det är Fastlagssöndagen. Kommande vecka inleds fastetiden i den lutherska kyrka jag tillhör. Fastan har en viktig plats i makens och mitt kyrkoår. Vi har genom åren pratat mycket om vad fastan ska få innebära. Och jag vill leva med i fastan. Inte så att jag avstår från att äta (även om det vore en bra idé, men inget som skulle hjälpa mig andligen) utan för att jag inför varje fasta väljer att avstå från något som tar tid och uppmärksamhet och försöka ta till mig annat som förhoppningsvis bygger upp och fördjupar. Facebook släcks ner och vinet får vila och jag försöker läsa mer bibliska texter och annat som jag tror är bra för mig. Just detta år läser jag redan Bibeln ovanligt regelbundet eftersom jag talar in vår kyrkas ”Dagens bibelord” på en telefonsvarare, inrättad i en tid då webben inte fanns och förmodligen främst avlyssnad av dem som inte huserar på Internet. Men oavsett hur få som lyssnar så är det uppbyggligt för mig som läser.

Den här söndagens tema i kyrkorna är ”Kärlekens väg”. I torsdags, efter det uppmärksammade teveprogrammet om näthat lydde dagens bibelord: ”Hat vållar fejd, kärlek skyler alla fel.” Denna veckas alla fina initiativ, artiklar, blogginlägg och samtal har kunnat ge bilden av att kärlekens väg är ett nytt påfund. En ny upptäckt om hur vi ska bemöta hatet. Ändå är det en gammal väg.

Löna inte ont med ont eller skymf med skymf. Tvärtom skall ni välsigna, eftersom ni är kallade att ärva välsignelse. Ty den som älskar livet och vill se goda dagar skall avhålla sin tunga från det som är ont och sina läppar från att tala svek.
(1 Petrusbrevet 3:9,10)

Orden från Ordspråksboken om hat som vållar fejd är närmare tre tusen år gamla, och liknande ord finns förmodligen i de flesta religioner. Gammal, självklar kunskap och ändå så oerhört svår att leva efter. Det är som att kärlekens väg växer igen av snabbväxande sly som behöver rensas bort igen och igen. Kanske genom en daglig överlåtelse till Kärlekens väg. För det är inte bara nättroll som missar Kärlekens väg. Vi gör det alla. När vi tänker illa om andra, när vi skapar gemenskap genom skitsnack, när vi ser ner på oss själva, när vi inte tar ansvar för relationer, när vi hatar, när vi dömer och värderar människor, när vi låter bli att berätta att vi älskar. Vi gör det alla. Vi behöver alla hitta den igenväxta Kärlekens väg. Min väg leder till och med Jesus, och jag vill göra vägen mer synlig under fastan. Jag tror jag börjar med Överlåtelsebönen.

Du som ville mitt liv
och har skapat mig efter din vilja,
allt i mig känner du och omsluter med ömhet,
det svaga likaväl som det starka,
det sjuka likaväl som det friska.
Därför överlämnar jag mig åt dig
utan fruktan och förbehåll.
Fyll mig med ditt goda,
så att jag blir till välsignelse.
Jag prisar din vishet, du som tar till dig det skadade och lägger din skatt i bräckliga lerkärl.
Amen.

Det är söndag. Familjen är i kyrkan och jag i soffan. Som så ofta det senaste året. Jag har varit glad över de gudstjänster jag har orkat delta i det senaste året, men jag saknar egentligen inte kyrkobesöken mer än jag saknar resten av det friska livet. Min tro tar inte skada av att jag inte är i kyrkan, inte heller tar den skada av att jag ibland svär åt Gud och vill spotta på alla obesvarade böner. Gud klarar sånt, och genom livets prövningar har jag förstått att min tro också gör det. Den hämtar sig.

Jag tror att Gud klarar mer än vad någon människa gör. Till människor kan jag inte skrika ”du förstår ingenting av hur jag har det” fastän det ibland känns så. Jag sörjer utebliven omsorg, gläds över all omtanke, men kan ändå bli så frustrerad över omsorgsfulla formuleringar som landar fel och påminner om att ingen annan kan förstå. Bara jag vet hur jag har det. Och knappt jag. Det ligger en ensamhet i det. Och det ligger tårar på lut. Då finns det musik som når ända in i den där mörka, bittra ensamheten. Som inte är bestående, men som finns vissa stunder. Och just nu.

När livet inte blir som vi har tänkt oss
Text: Ylva Eggehorn
Musik: Ingemar Wendschlag
Sång: Irma Schultz Keller

När livet inte blir som vi har tänkt oss
vad gör vi med vår bitterhet o skam
Om hoppets Gud får bära oss igenom
kan trots allt nåt nytt få växa fram
Vi ska springa fram mot nya möten
och bli lurade minst en gång till
Men tilliten som Kristus vunnit åt oss
är större än all makt och ondska vill

På blodig jord ska träden lövas åter
utan försyn för våldets grymma grin
Men när tyrannerna sitt slut begråter
står skogen kvar i höstens guld och vin
Vi ska springa fram mot nya möten
och bli lurade minst en gång till
Men tilliten som Kristus vunnit åt oss
är större än all makt och ondska vill

Det finns ett hopp som aldrig ska gå över
trots alla ärr av bitterhet och sorg
Ett hopp som ej de mäktiga behöver
men barnen hemma på sitt eget torg
De ska springa fram mot nya möten
och bli lurade minst en gång till
Men tilliten som Gud har skapat i dem
är större än all makt och ondska vill

Det svämmar över av änglar så här i juletid. Som granprydnader, i ljusstakar, på paket, i snön och i sångerna förstås. De avbildade änglarna ser ofta ut som ariska barn. Det talas också om änglar i annan gestalt. Om barn som inte fått leva. Om människor som är extra snälla. Om olyckshändelser som slutar lyckligt där till och med tidningsrubrikerna talar om änglavakt. Det är fint förstås, men inte något som jag självklart kopplar till religion.

Jag tror på änglar som de andeväsen som Bibeln beskriver dem som. Guds budbärare, och inte högre i rang än människorna. Jag är mycket hellre människa än ängel, och tycker egentligen inte om att bli kallad ängel om jag gör något vänligt. Många gör det, men ängel är något helt annat för mig. Jag tror absolut på att Gud sänder människor som sina budbärare, och ibland änglar som öppnar upp människohjärtan för andras behov, men brukar ändå inte kalla människor för änglar.

Om jag hade förlorat ett barn skulle jag inte kalla det för ängel eller mig själv för änglamamma. För jag tror inte att människor blir änglar när de dör. En liten ängel som log och vände om. Visst är det vackert formulerat, men för mig mer symbolisk saga än tro. Så vitt jag vet finns inget bibliskt stöd för att människor är änglar varken levande eller döda, men det här sättet att tala verkar som sagt inte alltid ha någon koppling till religion. Snarare kan det handla om symbolik och existentiella funderingar . Så jag kan absolut förstå andras behov av att tala ”ängelska” i de här termerna, även om jag inte talar så själv. Ibland är den här symboliken en hjälp till andliga samtal med dem som har annan tro än jag. Men ibland tror jag det gulliga änglapratet och de söta änglabilderna liksom det gulliga jesusbarnajollret, urvattnar samtalen om en tro som är mer än så. Ändå kan de flesta av oss förenas i att det händer oförklarliga änglalika händelser, som vid urnsättningen av min pappas aska som hade kopplingar till vår sons dop.

Också hemma hos oss bor de gulliga änglarna, och jag tycker om dem. På samma sätt som fina hjärtan och julkulor. Men ängeln i tyg har förstås en speciell plats i hjärtat och minnet.

Som elvaåring skrev jag också om änglar, och som av en händelse har en så gammal dikt just idag lyfts fram av många tummar.