Kategoriarkiv: Tro

Författarpseudonym: Tomas Tvivlaren

Det är söndag, och jag lyssnar på en massa psalmfavoriter och vilar upp mig inför kyrbesök som kommer göra mig trött men ge mig annan slags kraft. Vilodagen har sannerligen pågått länge. Jag har vilat mig sedan snön låg tung, och snart hoppas jag den kommer tillbaka och ger en skjuts åt adventsstämningen.

Och så kollar jag bokförsäljningsstatistik och ser att det inte är lättare att sälja roman fastän den nu borde vara extremt lättillgänglig, fastän den har fått så otroliga vitsord, fastän så många snälla kamrater har hjälpt mig att sprida länkarna om Väntrum – en aktuell roman och julklappstipsarsidan Julstämning på väg. Andra klickar hundra tummar upp och jag skryter ohejdat, men det hjälper föga. Uppenbarligen krävs något annat för att nå ut med en bok som inte har ett förlag eller något som hjälper den att nå fram i bruset. Det känns som en kamp som jag inte har varken muskler eller redskap att kämpa. Kanske jag får bara försöka släppa tanken om att Väntrum ska bli läst av många, och bara be för att just de som behöver läsa den når den – eller får den.

Och häromdagen, mitt under smärtsamma undersökningar på stora sjukhuset, trillade det in ännu ett refuseringsbrev. Den dag jag kramades av och lyssnade till vännen som sjunger It´s not in vain så att hela själen tror på det. Men när det gäller skrivandet så känns en hel del av kampen förgäves. Uj, nu blir jag både tårögd och tvivlande. Skrivandet är ju min livsnerv, min uppgift och det som jag har upplevt som min gudagivna gåva. Tänk om den kampen är ”in vain”. Om den inte kommer leda till att orden jag tror behöver läsas nånsin kommer läsas. Tänk om det är förgäves.

 

En te- och författarstund 2011

Alla själars dag

Idag skulle jag vara i min egen kyrka och servera kyrkfika tillsammans med kamraterna i min serveringsgrupp. Det är jag inte. Förstås. Rygglägesfeber. Jag ber en bön att det går bra för dem och gläds att åtminstone ha kunnat bidra med några snabba kladdkakor som jag och barnen rörde ihop häromdagen.

Telefonbild från SVT-play

Istället har jag firat gudstjänst i Klara kyrka i Stockholm. Via iPhonen i sängen. En fin möjlighet och en fin gudstjänst som gav många tankar:

– Det hoppfulla bibelordet om trädet vars blad ska ge läkedom till alla sjuka.
– Leende och livfullt brokiga människor som varit trasiga men blivit helade.
– Jesusorden ”Var inte rädda!”
– Glädje över att jag får ingå, om än sjuk just nu, i en kyrka som också möter de mest utsatta.
– Tankar på flera av mina bloggläsare som gärna vill kunna tro och glädjen över mannen i tevegudstjänsten som berättar att det går. Varje dag bad han en kort bön morgon och kväll som handlade om att han ville välkomna Gud i sitt hjärta. Och plötsligt händer det.

Telefonbild från SVT Play

Carl-Erik Sahlberg predikar sin sista söndag efter många betydelsefulla år i Klara kyrka (eller S:ta Clara, jag vet inte vad kyrkan egentligen heter). En inspirerande artikel om honom fanns i Dagen i veckan.

Den här allhelgonahelgen har jag lyssnat mycket på Alla helgons dag av favoriten Ingmar Johánsson. En låt från en 80-talsskiva som också innehöll en sång med texten ”Jag gick in i Klara kyrka för att få kontakt med Gud, mitt för altaret stod prästen i en medeltida skrud”.​ Om jag minns den nu osökbara texten rätt, så handlar låten om att Gud inte behöver sökas på särskilda platser. Så sant. På en sjuksäng med en smart telefon i handen är också en väg.

Alla helgons dag finns på Youtube i åttiotalsversionen, och på Spotify i en nyinspelning med delvis ny text. För att tiderna förändras.

Uppenbarelse

Ett leende vill inte lämna mina läppar. Något stort har blivit uppenbart för mig idag.

Ni vet den där romanen jag har skrivit? Den som för mig själv blev en bea:rbetning av den smärtsamma längtan efter graviditet och ännu ett nyfött barn. Det skrivande som på ett gudagivet sätt också har fått åtskilliga läsare att hitta både tro, hopp och en ny väg. Ni vet den romanen? Väntrum.
Idag började jag fundera på när jag egentligen skrev de första orden på den berättelsen. Jag letade i gamla dokument bland mejlen till mina skrivarkamrater och hittade det:

Jag började skriva min förlösande barnalängtansroman precis NIO MÅNADER innan vår son föddes!

Medan orden, karaktärerna och berättelsen växte i mig, växte vårt andra barn i en annan kvinnas livmoder. Just då var varken jag eller min man redo för adoption. Skrivandet hjälpte mig på vägen och beslutet landade sen, tveklöst och självklart, i oss båda under adoptionskursen. Den som vi gick senare under tiden som vår son växte i sitt första modersliv.

Det här är stort. Och som om det inte skulle räcka hittade jag också idag en gammal lapp i min kalender från 2005. Vår flicka, som för övrigt var den första i familjen att fatta sitt beslut om adoption, hade på en gudstjänst den sommaren gått med mig till bönekorgen och skrivit en lapp. En egen bön som jag sen antecknade och bar med mig. Vår sexåriga dotters bön lydde:
”FÖR AT VI SKA FÅ EN LILLEBROR”
Några månader senare blev han till. Hennes lillebror.

20121002-123248.jpg

I söndags fick jag tillsammans med en bön ett bibelord.

”Vi vet att för dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa”
Romarbrevet 8:28

Det är just det som jag har fått bekräftat idag. Ett budskap som hjälper mig att hanka mig fram som sjuk med stärkt hopp. Fastän jag, trots åtskilliga böner, fortfarande är oförklarligt febrig så hjälper den här sjukdomstiden mig att landa i min tro än mer. Jag blir allt mer viss om var mina gränser går. De naturläkemedel och alternativmediciner som i stor kärlek och omtanke erbjuds mig mot febern, säger jag nej till när de innehåller andliga perspektiv som konkurrerar med min kristna tro. För hur mycket hälsan än är värd så är den inte värd att offra min tro för. En fantastisk upptäckt som jag aldrig har ställts inför tidigare. Bara i teorin. Aldrig i skarpt läge. Idag blev skärpan än mer uppenbar. Fastän det kommer fortsätta att vara svårt och krångligt att leva vissa dagar så samverkar allt till det bästa. Jag tror det. Och fortsätter be för dig som inte kan än, men vill tro. Tack till er, flera av mina trogna läsare, som bett mig just om det. Det betyder så oerhört mycket att på nåt vis få vara ett verktyg för den Gud som jag vill leva nära men inte alltid ser hur.

20121002-124300.jpg

Förr eller senare visar det sig hur allt hänger ihop. Hur dagar och år vävs ihop till liv. Vi kan kalla det Gud eller slump eller tur eller mening. Det spelar ingen roll vad nån annan kallar det. Idag stärker det mig med tillit, tro och uthållighet.

Helgglimtar

Vila i soffan efter utflykt till kyrkan. Den första på länge. Gott. Påfyllnad och möten. Jesusmöten och människomöten. Det sistnämnda tar också kraft rent fysiskt, men ger mycket annat. Tempen har varit aningen rimligare (vilket ändå inte känns ett dugg friskare) ett par dagar, vilket gjorde att jag bestämde mig för att ta den hälsodipp som en sån utflykt ger. Dippen är här och soffan är min. Liksom frukterna av utflykten.

20120930-133336.jpg

Helgen har hittills bjudit på höststunder av olika slag. Bilder och filmer från när barnen var yngre. Trädgårdspromenader, helgmåltider och tända ljus. En del teve och podcaster från bokmässan som har fått mig att toklängta till den fantastiskt inspirerande miljön. Största vinsten med att ha blivit godkänd medlem i Sveriges författarförbund är (hittills) de förmåner man får i samband med Bok- och biblioteksmässan. Och glädjen att ha bedömts duga för att få kallas författare. En krasslig och just nu ickeproducerande, men dock författare. Idag särskilt tacksam över vänner som hjälper till så att jag snart får romanen beställningbar i ny upplaga.

Men en dikt kom till idag åtminstone. Den som följer Ekhemmanet på Facebook har kanske läst den.

20120930-133412.jpg

Tösen bjöd oss på fantastisk lördagsdessert. Panna cotta med en äppelkompott som topping.

20120930-133501.jpg

Lillebror dekorerade och tände ljus och tyckte själv att resultatet blev ljuvligt.

20120930-133536.jpg

När han placerade Michael Jackson-hattarna intill uppnåddes allra bästa effekten 😉

20120930-133605.jpg

Åttioårig tröst lyser vidare

Söndag.
När jag skulle lägga gossebarnet igår och han (som så ofta) sa att ”jag kommer inte somna” svarade jag att om jag sjunger fyra långa sånger så sover du innan jag är färdig. ”Ja, fyra jättelånga” svarade han glatt och borrade ner sig i täcket. Han somnade, trots spralliga ben, redan efter 2,5 sång.

Det finns många utantillsånger att plocka av, och jag funderade lite på vad den som inte har en självklar tro sjunger för sina barn? Berätta gärna. Jag noterade att jag kan bara psalmer och kristna sånger. Men dem tycker jag förstås om att sjunga. Den första jag valde igår var en mycket älskad psalm, och återigen en slags trosbekännelse.

Gud för dig är allting klart
Text: Elis Malmeström
(Psalm 217 i de flesta kyrkors psalmböcker)

Gud, för dig är allting klart,
allt det dolda uppenbart.
Mörkret är ej mörkt för dig
och i dunklet ser du mig.

Läk mitt öga, att jag ser
hur du är i det som sker.
Där jag bäst behöver dig
är du allra närmast mig.

Och om jag ej mer förmår
gå i tro den väg du går,
Led mig vid din fasta hand
steg för steg mot livets land.

När min tanke tvivelstrött,
obetvingligt motstånd mött
och ej mera mäktar strid-
inneslut den i din frid.

All din nåd är öppen famn
och ditt namn en ljuvlig hamn
Vad du vill är helighet,
men du är barmhärtighet.

Elis Malmeström var författaren till denna psalm och kallade den ”Bön om ljus” när han skrev den 1936. Han var själv 41 år och hans 37-åriga hustru plötsligt hade blivit sjuk och dött. Malmeström blev ensam med fem barn och skrev texten i sorgen efter hustrun. Nuvarande inledningsstrof var den andra i originalet.

Den här psalmen har både i glädje och sorg betytt så mycket för mig. Vi hade den bland annat som solosång på vår vigsel.

20120728-211752.jpg
Glädjens dag i juli 1992

Det är 20 år sedan vi gifte oss, och fastän så mycket har hänt så är det samma ord som har betydelse för mig. Det är snart 80 år sedan psalmen skrevs, av en annan 41-åring, och de orden ger ännu tröst, och godnattvila, till människor som lever idag.

Där satt Elis, kanske om natten, och sörjde sin älskade. Fem barn att ta hand om vid sidan av arbetet som kyrkoherde. Fem barn som saknade sin mamma. Det märks i texten att han visste vad det är att tvivla, att vara så ledsen att det inte går att tänka annat än mörka tankar. Varje dag finns det människor som känner just så. Kanske några av dem idag hittar hopp i Elis bön om ljus. Och ljuset sprids vidare framåt. Mot evigheten.

20120729-081536.jpg

Var inte rädd

Mild morgonsol i Spanien

När bloggandet var nytt och vi bodde i Kenya kom söndagstexterna att handla om tro. Kanske tar jag upp den tråden. Förra söndagen blev det så, och jag gläds åt den fina responsen jag fick på det inlägget. Tack! Bönerna för er har fortsatt.

Den som vill läsa fler texter om kristen tro kan titta in på Carolas blogg. I sina Sunday talk bjuder hon in olika gästbloggare som talar om tro.

Idag lyssnar jag på ännu en sång av Ingmar Johánson. Som så ofta blir hans ord till min trosbekännelse. Jag tror att det går att hitta mening och glädje utan att vara kristen, men jag vill inte leta någon annanstans. För det jag hittar i budskapet om Jesus hittar jag ingen annanstans.

En personlig Gud vars kännetecken är
nåd – inte perfektion
försoning – inte skuld
förväntan – inte krav
tro – inte prestation
förlåtelse – inte dom
uppståndelse – inte död

Det är inte alltid som vi kristna lever upp till de kännetecknen, och därför är det sorgligt om den som söker tron sätter likhetstecken mellan kyrka eller kristna människor och Gud. Vi förblir så lätt rädda och avståndstagande när något har skrämt oss. Idag är det ett år sedan ondskan tog ett grepp om Utøya. På ett sätt som sker dagligen i vår värld, men som kom oss så nära när det skedde i Norge. Rädsla och avståndstagande och galenskap ledde till att så många unga människor förlorade livet. Och ändå. I gemenskapen efter tragedin lever tron och hoppet vidare. Som på änglavingar.

Det finns en fras i sången som upprepas gång på gång i Bibeln. När en ängel närmar sig en människa säger ängeln alltid detsamma:

”Var inte rädd.”

GENOM ETT BRUSTET HJÄRTA
Ingmar Johánson

Det finns en blick som ser din börda
när du inte orkar mer
En sårmärkt hand som bryter udden
av den sorg som livet ger.

Det finns ett namn som kan förvandla
nederlag till ödmjukhet
Ett leende som kan förändra bitterhet till tacksamhet.

En dag skall du åter få älska
bortom rädsla, skuld och skam
Helt genomlyst – underbar ljusström
som förlöser bryter fram.

Ja, när du nått din egen botten
och du faller ännu mer
när räddningen gått helt förlorad
det är då som undret sker.

För hur skulle Kristus komma
hur skulle Kristus
om inte på detta omvälvande sätt
Genom ett brustet hjärta,
genom ditt hjärta.
Älskade, var inte rädd!
Var inte rädd!

Finner själen ro

Min sommarhimmel

Det är söndag och jag lyssnar på psalmer som gör mig gott och ber böner för människor som jag önskar gott. I veckan fick jag en fråga här om att be för en av mina bloggkamrater. Det var en fråga som betydde mycket för mig.

Under fastan skrev jag mycket om min kristna tro, men annars är det ingen direkt regelbundenhet i det skrivandet. Ändå är tron närvarande varje dag. Det önskar jag att den ska få bli för fler. Livet blir inte befriat från smärta och tristess för den som tror, men den frid och den vila som tilliten till Gud kan ge mig tror jag inte att jag skulle kunna hitta någon annanstans. Och att jag litar på att Jesus har besegrat död och smärta en gång för alla ger mig hopp att ljuset ska vinna i alla livets brottningskamper. Till sist. Kanske inte så att jag alltid ser det, men jag tror.

En annan bloggkamrat och jag hade ett spännande mejlsamtal om tro för ett tag sedan. Hon beskrev hur gärna hon vill tro men inte visste hur hon skulle kunna, och min fundering tillbaka blev det kanske märkliga rådet att sluta försöka. För jag får för mig att tro inte kan kämpas fram med viljan. Men om sinnet och hjärtat öppnas tror jag det kan hända när vi minst anar det. ”Gud, jag vill tro” är en bön som räcker långt. Och även psalmen nedan är en bön att sjunga med i för den som vill.

Jag vet vilka tankar jag har för er, säger Herren, nämligen fridens tankar och inte ofärdens för att ge er en framtid och ett hopp.
Ni skall kalla på mig och komma och be till mig, och jag skall höra er.
Ni skall söka mig, och ni skall också finna mig om ni söker mig av hela ert hjärta.
Jeremia 29:11-13

Gud i dina händer vilar jag i tro, vilar i din värme och din ro.
Varje brustet hjärta, varje skadad själ famnar du i nåd och gör den hel.
Nära vill jag leva, nära dig min Gud, i din omsorg finner själen ro.
Nära vill jag leva, nära dig, min Gud, i din kärlek kan min kärlek gro.

Gud i dina händer vilar jag i bön, växer glädjens tro och hoppets frön.
Du har oss försonat: Jesu Kristi död räddar oss till liv i överflöd.
Nära vill jag leva, nära dig min Gud, i din omsorg finner själen ro.
Nära vill jag leva, nära dig, min Gud, i din kärlek kan min kärlek gro.

Gud i dina händer får jag gråta ut, gråten delar du tills den tar slut.
Gud, du känner ondskan i din egen kropp. Att du delar smärtan ger mig hopp.
Nära vill jag leva, nära dig min Gud, i din omsorg finner själen ro.
Nära vill jag leva, nära dig, min Gud, i din kärlek kan min kärlek gro.

Gud i dina händer lägger jag mig ned. När jag går till vila är du med.
Dina händer bär mig genom rum och tid. Jag förblir i ljuset i din frid.
Nära vill jag leva, nära dig min Gud, i din omsorg finner själen ro.
Nära vill jag leva, nära dig, min Gud, i din kärlek kan min kärlek gro.

Sv Ps 769
Text: Anna-Mari Kaskinen/Per Harling