Dagen började med en tur i en gammal dagbok. Min andra dagbok från det knappa halvår jag tillbringade i Zimbabwe som 19-åring. Jag läser om glädje och missmod, möten och längtan. Ett brett register, ganska snarlikt bloggdagboken från Kenya nitton år senare.
Några rader glimtar till extra.
Som ett samtal med en vis man, då missionär i Zimbabwe, som rekommenderade mig vilken folkhögskola jag skulle gå. Jag lydde det rådet, träffade mitt livs kärlek omedelbart och gifte mig med honom ett par år senare. Den som vigde oss var just den vise man som gav mig rådet.
En annan detalj väcker minnen till liv. ”Bar maten hela vägen hem på huvudet – utan händer!” Minnet påminner om promenaderna till och från de små butikerna i Masase. Några få affärer som sålde tvål i gröna stänger, Mazoe-saft, sylt och jordnötssmör. Vissa dagar fanns färsk mjölk och lacto (fil) när mejeribilen hade åkt förbi.
Och så denna dag, den 21 februari 1990, när vi besökte ett mästerverk. Ruinstaden Great Zimbabwe. Ett imponerande handelscentrum som började byggas på 400-talet och som fick kolonialisterna att (förstås) felaktigt förutsätta att det funnits andra vita i området tidigare…
Fyra år senare besökte jag landet och Great Zimbabwe nästa gång. Då var livskamraten med hela resan, och min mamma under några veckor. Vi bodde några härliga dagar hos min nu döda ”systers” familj. Det har nu gått nitton år sedan vi gjorde den resan. Mycket har förändrats i Zimbabwe och vi har inte varit där sen dess. Mugabe som var en förebild då är något helt annat nu. Jag läste nyss att han fyller år idag – många år efter att vår dotter undrade hur länge den elake mannen skulle leva…
Jag vill gärna resa tillbaka till Zimbabwe. Jag vill gärna resa överallt i hela världen bara jag blir frisk. Tills dess ska jag skrapa guld på min fina karta som väntar på mig i postutlämningen.
Åhhh….vilken resa. Vilken rikedom att ha fått göra en sådan resa! Så många fantastiska minnen du måste ha! Och vad roligt att du faktiskt skrev dagbok, så att du kan gå tillbaka och se hur du verkligen tänkte och upplevde det hela då, och inte bara se resan genom minnets filter. Jag kan tänka mig att de resan påverkat hela din familj, på många sätt.
Jag önskade att göra något sådant, att vara utomlands en tid, men livet blev inte så. Jag vill verkligen inte vara avundsjuk, men jag ska erkänna att en liten tagg sitter och skaver över det som aldrig blev, fastän jag försöker att bara helhjärtat glädjas med dig! I gengäld har jag säkert gjort någonting någon annan saknar. Alla har vi våra sorger, saknader och glädjeämnen 🙂
Ja, så är det. Den där resan påverkade livet på många plan. Tack för din medglädje. Och jag tror du har chanser kvar. Vi ska leva länge, eller hur? På barnhem runt om i världen arbetar sextioåriga volontärer varvat med semestrande 😉
Nu vet jag inte riktigt hur jag ska formulera mig. Men jag har sett alltför många människor runt mig gå bort innan de blev särskilt gamla, flera dessutom efter lång sjukdom. Så jag kan inte riktigt tänka så, fastän jag är fullt frisk just nu. Jag vågar inte tänka att jag blir en pigg sextioåring som kommer att kunna göra saker, även om jag förstås hoppas det. Jag försöker glädjas åt vad jag gjort och fått, och vad jag kan göra nu, och tänker aldrig längre än kanske max ett år framåt…… (Ibland blir folk väldigt arga när jag berättar hur jag tänker. Därav min inledande tvekan)
Åh, jag kan ana den rädslan i och med de erfarenheter du har… Tungt. Och samtidigt en utmaning att våga tro att det kan bli annorlunda för dig. Att våga drömma på sikt men verkställa drömmarna så fort det är möjligt.