Det vita perspektivet hos Sune

20130209-173848.jpg

Sexåringen, katten och jag lekte bokhylleleken idag och hittade en del av storasysters avlagda böcker. Så började vi läsa Sune i Grekland till bådas glädje. Tre kapitel hann vi innan mitt sällskap kom på att han behövde göra något annat. Jag läste vidare själv, barnsligt förtjust, men hann inte så långt innan det tog stopp. Inför resan Grekland vill Sunes mamma bli brun. För att beskriva det säger Olsson/Jacobsson att hon vill bli brun som en bajskorv.

Språkbruket är förstås populärt bland målgruppen, annars skulle varken Sean Banan eller Markoolio ha fått en så stor publik, och för min del får man gärna skriva om bajs. Men inte i när det handlar om hudfärg. Jag vill inte läsa för mitt barn att man jämför hans hud med avföring. Visst förstår jag att författarparet bara har velat vara roliga och inte har tänkt på att det skulle kunna uppfattas nedvärderande och stötande. Men det är det jag blir så ledsen över. Att man inte har tänkt. Att det vita perspektivet skymmer sikten så totalt. Inte bara hos författare. Jag tror många skulle ha skrattat åt det där och inte tänkt på vad bilden säger i förlängningen. Om Sunes mamma, enligt Sune, vill bli brun som en bajskorv betyder det att det är de associationerna barnbokshjälten har när han ser svarta personer. Om han ser någon. Jag vet inte om det förekommer annat än lintottar eller greker i boken. Vi får se när vi läser vidare. Om vi gör det kommer jag, precis som med Pippi, läsa något annat än det står.

20130209-175836.jpg

9 reaktioner på ”Det vita perspektivet hos Sune”

  1. Jag blir så fruktansvärd beklämd när jag läser att författarparet använt ordet bajskorv för att beskriva den hudfärg som barnboksmamman vill uppnå. Jag tycker det överhuvudtaget är otroligt osmakligt att använda avföring som beskrivning av en färg, . ”Å vilken fin bajsbrun tröja du har!” ”Åh, vad vackert bajsbrun du är!”
    Det låter ju positivt, eller…? Inte i mina öron. Inte den positivaste klang på rösten i världen kan få mig att tycka att det att låter vackert. Inte ens roligt.
    Jag tillhör iofs inte den målgrupp som författarparet vänder sig till, men jag skulle inte uppskatta, vilja eller faktiskt inte ens tillåta mina barn att ha det språkbruket.
    Prutthumor kan jag ha och sjunger pruttsånger med barnen på förskolan, men någonstans måste det finnas en gräns. Och den tycker jag har passerats med råge då man beskriver en hudfärg som bajsbrun.

  2. Nu tar jag i. Men jag tycker helt ärligt att de böckerna är lågkvalitativa. Usla. I Sune-böckerna är det bajs, i Bert sex och synen på flickor. Blä. Jag styr mina barn bort från dem. Det finns så mycket annat att läsa, så slipper man hoppa över ord eller lusläsa i förväg åt den som läser själv……….

  3. Det var ju nån kontrovers då nåt tag om att en av författarna hade skrivit nåt rasistiskt på sin blogg. Minns tyvärr inte vad det riktigt handlade om, men bra att du skriver om den här boken så kan åtminstone vi undvika den. Ingen av ungarna har hittills velat läsa varken bert eller sune, men jag har levt i villfarelsen att dom var totalt ofarliga böcker – har bara varma minnen av sunes jul nämligen!

  4. Fast riktigt så enkelt är det inte att författarna kan klassuficeras digitalt som dåliga för barn ut detta perspektiv. Min son fullkomligt älskar de böcker där lillebror Håkan Bråkan är huvudpersonen och identiferar sig starkt med både hans kärlek till potatis och sin mamma (i den ordningen). I denna serien finns bland annat en riktigt bra och varm skildring av den utländska grannfamiljen som bjuder in till kräftskiva. Det är inkluderande skrivet och väldigt självklart att man kan ha grannar med annat ursprung och att det dom står för också är bra!
    Generellt känns det som författarparet mognat lite steg fär steg efter hand som dom betat av sina olika figurer från Bert som är rätt tramsigt och omoget och den ena ytterligheten, till Håkanböcker som den andra, mer trygga läsningen ur nidbildsynpunkt.

  5. Tack för era reflektioner. Jo, jag tycker om Suneböckerna och karaktärerna och har flera av dotterns signerade ex i den där bokhyllan. (Har varken läst Bert eller Håkan med barnen än – och tyckt mest om Sune som filmatiserad) Och visst mognar vi alla med tiden, också författare. Därför skulle jag önska att man läste om och reviderade sina böcker istället för att läsaren ska göra det. För jag tror de flesta inte gör det. Den här läsaren gjorde det när vi fortsatte igår efter Sean Banan-festivalen. Och inte ett skvatt gick förlorat för att jag inte läste om bajsbrun hud. Men mycket vanns.

  6. Håller med Cecilia. Om inte annat kan man tycka att det skulle kännas lite pinsamt i efterhand om man som författare har mognat…? Men visst, jag roade mig med att läsa Petter Lidbecks Linnea från… härom veckan och fick lätt andnöd när han diskuterar sin syn på färgade barn. I slutet av boken fanns en eftertext där han förklarade att han själv i efterhand hade känt likadant övercdet han uttryckte i boken. Han skrev att han trots allt hade valt att lämna texten intakt för att skildra hur och den han få var, och istället valt att be om ursäkt i eftertexten. Kanske ett annat läge och annan typ av bok samt inte nåt man läser för barnen med det var ändå en blandning av intressant tankemässigt men ändå inte helt ok i magen

    1. Oj, det måste ha varit speciellt…. En bok om adoption (eller hur?) där författaren senare får syn på sina förändrade insikter om hudfärg. Vi gör förvisso insikter hela tiden (i bästa fall 😉 ) men det måste kännas svårt att ha gamla omogna ståndpunkter svart på vitt i en storsäljande bok.

      Jag kan ana dina dubbla känslor, Karin, jag får nåt liknande gällande den boken. Vill jag läsa den eller inte?

      Roligt att du tittar in och gör avtryck här och hjälper mig reflektera!

  7. Oj, vill du läsa den eller inte? Den frågan är mer komplicerad för mig är vad den borde vara.. Hade jag läst den för första gången idag så kanske jag skulle säga att jag läst bättre adoptionberättelser, även om tårarna strömmade denna gången också när han beskriver första mötet med sin dotter.
    Men jag är inte neutral just när det gället den boken eftersom den är en viktig pusselbit på vägen till mina barn. Hur vi besökte familjerätten som berättade att dom ville att vi skulle gå adoptionsstudiecirkel och borde läsa några av böckerna på deras lista över rekommenderade böcker. Vi gick till biblioteket och hittade denna boken, skrattade, läste och kände igen sådant som var viktig för oss i att ta steget vidare mot adoption. Jag inser att jag i dessa första självande steg mot adoption, inte reagerade som nu på det som nu fick mig att dra efter andan nu och kanske, kanske tom det just i det läget var” bra” att författaren inte skydde att exponera dessa tankar…??!!
    Boken finns på MIA:s hemsida för nedladdning så dem anses väl därmed som bra läsning. Det skulle absolut vara intressant att höra dina reflektioner, men om du läser, börja med efterorden!!

    1. Jo, jag vill läsa den. Har redan börjat. Och eftersom efterordet var så fint formulerat vill jag gärna läsa resten. Tack för tipset om MIA!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *