Onsdagkvällens tevehäng blev en timme framför TV3 med man och dotter. (Och detta inlägg skrivet som godnattsaga via blogg-appen. Testar fördröjd publicering via den nu.)

Höstens fantastiska serie, Drömmen om ett barn, fick en del fördomar på skam. Nu vet jag att trean och Renée Nyberg verkligen kan det här med livsfrågor. Nu såg vi Livet blir bättre med Peter Jöback, i en repris från förra våren.

Hela programidén stämmer bra med den pärla som kommer näst i tur i Frälsarkransen. Det handlar om HOPP. Att våga tro på att det blir bra. På det godas seger över ondskan. Livets definitiva seger över döden. Det som kan stavas Jesus. För mig gör det just det. Jag tror på en Gud som inte är en diffus, högre makt, utan personlig och intresserad av varje människa. Som väljer att ta plats i människors verklighet och uppleva den från insidan. Och ta med sig all smärta in i döden, och befrielsen och försoningen ut i ljuset sen.

Jag talar sällan om tron här i bloggeni så konkreta ordalag, men det vore svårt att tala om Uppståndelsen på annat sätt än att nämna Jesus. Påskens budskap. Fastans mål. Att våga tro på att livet vinner. Och blir bättre också efter mörkaste mörker. Jag tror och önskar att så gott som allt mitt skrivande bär en ton av just det. Det som gör ont går inte att blunda för, men det finns hopp.

Frälsarkransens app talar om Uppståndelsepärlan men inte om Jesus. Jag kan förstå det på ett vis. Kransen blir kanske möjlig för fler att ta till sig då. Men jag skulle önska att det inte behövde vara så, att det känns kontroversiellt att nämna den som är, ska vara, centrum i kristen tro. Frälsaren. Räddaren i nöden.
Som Peter sjöng.

Frälsarkransen är upphovsrättsskyddad av Verbum Förlag