Avdelningen för goda nyheter fortsätter: Kix blogg andas hopp efter alltför mycket smärta, våra pilotvänner har nu fått sitt andra barnbesked från Kenya, och Tea deltar i tävlingen med ett så fint inlägg att jag nästan rodnar.

Och så har sånt här kommit till användning.

Passande träningskläder för afrogympa

Lätt och snabb mat efter jobb och hämtning, och sen drog jag och barnen till Friskis & Svettis, detta kravlösa, välkomnande ställe. Storasyster och jag tränade Dans Afro inne i salen och lillebror gjorde en hel del av rörelserna 🙂 utanför salens glasväggar där han väntade.

För två år sedan var det inte tänkbart att han tryggt och utan problem skulle roa sig själv en hel timme. Nu är han trygg. Det är skönt att veta det när nätterna ibland signalerar annat. Nattskräck. Det vet jag nu att det är, och vill skriva lite om det eftersom jag inte visste något alls om det tidigare, och jag blev lättad av att läsa om det. Det är annars lätt att koppla nattlig otrygghet till adoptionen eller livet före adoptionen, men nu vet jag att det drabbar många barn. Kanske var det nattskräck jag själv hade som barn, och inte mardrömmar. Hos vår lille kom det ofta i treårsåldern, och fortfarande vissa nätter. Senast häromnatten. Man kan tro att han är vaken, men det går inte att få kontakt – och fysisk beröring är inte möjligt. Det gör bara kroppen mer spänd och den förtvivlade gråten värre. Och så upphör det plötsligt och sömnen blir som sömn ska vara. Som adoptivförälder är det lätt att koppla alla svårigheter till adoptionen. Därför är jag glad att från rätt många bioföräldrar ha fått höra om deras barns nattskräck. Och att ha läst att det är mycket vanligt och inte alls tyder på att något kring anknytningen skulle vara bekymmersamt.

Men inatt hoppas jag det fortsätter vara god sömn. Jag tror det blir det för mig. Nyduschad i rena lakan. Och där vaknade gossen. Godnatt allihopa!

Related Posts

4 thoughts on “Dagfriskus och nattskräck

  1. Vad ledsamt och tråkigt att din son har nattskräck! Jag hade det också som barn och har tydliga minnen från det själv (även om det sägs att barnen inte minns något från episoderna, men ibland gjorde jag det). Jag bearbetade det genom att teckna och måla. Jag tror jag var i 5-6-årsåldern när det hände ett antal gånger. Det är inte farligt, men läskigt. Kram!

    1. Otäckt att minnas. Man kan ju fundera på det där att sömnforskarna är SÅ säkra på att barnen inte minns och påverkas av det. Hur vet de det….? Nu är det som sagt mkt sällan som tur är. Men det är jobbigt att det inte funkar med beröring när det enda som spontant känns ska funka och det enda man (jag) som förälder vill är att kramas…
      Kram på dig – förälder i vardande.

  2. V år dottern hade det i flera år som barn och just det du säger att de är helt okontaktbara med vidöppna ögon. Om jag minns rätt så var det värre n-är det var fullmåne-. Förstår att det var lätt koppla till att adoptionen men skönt att du nu vet att det är vanligt förekommande. Kram

    1. En del saker vet man inte om att de är vanliga förrän man själv berättar om det som något ovanligt man råkat ut för 🙂

Lämna ett svar till Cecilia Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *