Vi har vilat några dygn i stugan som ibland är vår, och som varit en oas för mig sen jag var tonåring. Det är en oas också nu. Fastän jag får vara hemma från familjens långpromenader i det sköna höstrusket.

Men havet är nära, alldeles vid tomten, så också en ynklig människa kan orka fram till vattenbrynet. Idag är det extra livfullt och skönt att se på.

Idag är tid att tända ljus, och jag kommer tvinga mig att orka till pappas och mormor och morfars grav. Sen till kyrkan för att höra dottern sjunga.

Redan nu har jag tänt ljus. På en annan slags grav, där askan efter en saknad liten individ ligger i en kruka köpt i Zimbabwe för ett par decennier sedan.

Kattgraven. Vår gamla kisse, som blev 18,5 år, ligger här. Och unga kattfröken följde med för att tända ljus. 🙂

På andra sidan havet finns Sandra, som jag just nu möter i Wordfeud. Häromdagen spred flera av mina Facebookkamrater hennes blogginlägg vidare. Kamrater som inte känner Sandra men känner igen, uppskattar och gillar. Sånt gillande gillar jag. Det eftertänksamma. Det handlade om hur adoptivföräldrar vill bli bemötta. Läs gärna. Och lär – istället för att sätta på ”men-det-spelar-väl-ingen-roll-vad-man-säger-bara-man-vill-väl-glasögonen”. Såna glasögon dyker alltid upp i såna här sammanhang. Jag tycker inte om dem. Det är nämligen inte alltid tanken som räknas. Om tankarna inte märks i orden man väljer så är de osynliga. Och omöjliga att räkna.