Hjälp eller stjälp

Emilie och Anders som jag, och så många andra, mötte och berördes av i TV 3:s Drömmen om ett barn har beslutat att stänga sin blogg.

20120618-063456.jpg

Det förvånar inte, för bloggandet har nog tagit mycket ork av dem med tanke på debatter och pajkastningar som uppstått under en del inlägg. Och de har fått lägga tid tid och kraft på att förklara sig och bemöta en hel del trista kommentarer från människor som sett deras blogg som ett debattforum och inte en personlig arena. Där har de fått lägga kraft som nog hade behövts mer till att hantera deras orimligt långa väntan på sitt barn.

Och nu, när beslutet är fattat, kommer som väntat ännu fler av de andra rösterna fram. De stöttande. ”Jag har aldrig kommenterat förut, men…” skriver många. Hos Emilie och Anders, precis som hos många andra bloggare. Först när det bränner till eller är för sent ger man sig till känna. Jag fattar det inte, och vill fråga ”Varför?”. Varför har de varit tysta med sina varma kommentarer tidigare, och kommer först nu? När det är för sent?

Frågorna är besläktade med dem jag ställer mig kring Facebook. Varför människor gör som de gör? Trevliga människor som gör val jag inte förstår. Jag får stöd på Facebook i min, just nu så påfrestande, sjukdom av så många. Oväntat många och oväntat mycket stöd. Ändå så händer det då och då, att någon som ALDRIG har hört av sig med en kryapåhälsning eller kommenterat mina bedrövade sjukdomsinlägg, plötsligt gillar en status som inte är menad att gilla. Flera gånger har det hänt. Att jag formulerat mig kring min förtvivlan och så är det flera av mina kompisar som trycker tummen upp?! Om man gillar mitt sätt att formulera mig så hade jag önskat att man skrev det, och på nåt litet sätt visade empati. För att ge tummen upp till mer än tre månaders feber och grusade drömmar är inte empati för mig.

Jag kanske följer Emilie och Anders och stänger ner. Inte bloggen, som är långt ifrån lika välläst som deras, och som jag skulle befria från fula kommentarer om de kom. Inte ska jag stänga bloggen, men kanske mitt privata Facebook. Det har hänt förr. Men då för att jag bara har varit less. Inte less:en.

Jag somnade med tårar på kinderna och vaknade bedrövad. Det ska jag inte skriva på Facebook. Nån kanske gillar det.

12 reaktioner på ”Hjälp eller stjälp”

  1. Det är tydligen svårt att uttrycka empati och förstår inte hur folk kan ”gilla” vissa saker. Har dock märkt i efterhand att också jag ”gillat” saker jag inte gillar på riktigt, för att jag läser fb i mobilen och touchscreenen ibland reagerar fel på mina fingerdrag. Ibland har det blivit riktigt pinsamt! Jag hoppas innerligt du får hjälp med sjukdomen snart!

    1. Tack så mycket Sandra!
      Ja, det har hänt mig oxå att scrollfingret råkat gilla och att jag sett det direkt tack och lov. Men de som jag har vågat fråga varför de gillat en ledsam status har sagt just att det handlat om att de gillar formuleringen men inte det ledsamma. Vilket inte är så lätt att uttyda av den där frejdiga tummen.

      Hoppas ni har det gott!

  2. Och för ett isande ögonblick undrar jag om jag kan ha gjort just det… Fast om jag HAR gjort det så lovar jag att vi kan hänföra det till min fingerdyslexi. Det har nämligen hänt flera gånger att jag gillat en hel radda statusar utan att ha avsikten att göra det. Oftast har jag sett det och då fått ogilla alla statusar som man inte bör gilla. Då kan du se det på att notifieringen säger att jag gillat det – men sedan finns min ”gillning” inte där. Jag har bland annat lyckats gilla när en nära vän fick avliva sin fyrbening… Riktigt så sjuk i huvudet är jag faktiskt inte. Men fingerdyslektisk av dumma dumma karpaltunnelsyndromet. Förlåt i så fall…

    1. Du har inte gjort det hos mig! De som har det (en hel del faktiskt) brukar sällan eller aldrig kommentera varken blogg eller FB, därför förvånar de där plötsliga tummarna än mer.
      Men jag kan ana att det är besvärligt med ovilliga fingrar. Det borde gå att handikappanpassa FB, och osynliggöra gillaknappen på de inlägg som man för sitt välbefinnande inte vill ha en enda tumme på.
      Kram från ett väntrum

  3. Ja, det är så ledsamt alltihop. Både att Anders och Emilie känner att de vill stänga bloggen och konstiga gillningar på fb. Jag har tänkt ibland att för vissa kanske ett ”gilla” är lika med att man vill visa att man läst och noterat. Att man ändå har sett liksom. Men har ingen aning egentligen.
    Försöker själv hålla fb på armlängds avstånd, men det går inte alltid. Har också närt tankar att åtminstone hålla mig därifrån ett tag.
    Det blir så konstigt när ett personligt forum blir en arena för några att visa sig duktiga, att de har ”rätt” etc. Att argumentera mot någon annans känslor. Hur tänker man då?
    Ledsen att fb gör dig ledsen, Cecilia. Kram!

    1. Ja, det där att argumentera mot andras känslor är jag extra känslig(!) emot. Också det har hänt mig på sistone på FB. Så pass att jag raderat en del inlägg där människor (i välmening antar jag, men enligt mig dum välmening) har försökt tipsa mig om andra förhållningssätt men jag bara har blivit ledsen över att mitt inte duger. Att jag inte duger.
      Det här hänger ihop med ditt inlägg idag. Känsligheten…. Tack för det. Just idag.

  4. Jätte jättetråkigt att folk gillar på fel ställen.
    Jag är också alltid så rädd att jag kan ha gjort så för någon när jag chrollar på mobilen.
    Men mest ledsen är jag att din feber fortsätter.
    Förstår din besvikelse över att inte kunna fullfölja sommarplanerna.
    Önskar så att du får bli frisk snart.
    Det har varit så länge nu.
    Skulle vilja hitta bra ord till tröst…
    Jag hoppas du fortsätter blogga iallfall.
    För jag skulle sakna din blogg om du slutade.
    När jag läser om de två som fick stänga sin blogg blir jag så arg.
    Varför kommenterar man så att folk blir ledsna???
    Jag förstår inte…
    Kram <3

    1. Tack Tolmia för dina ord. Sin omsorg känns tydligt, så du behöver inte leta fler ord till tröst. Allt gott till dig!

  5. Även jag tänkte gå in för att skriva att tänk om de bara råkat gilla – för även jag har råkat göra det många gånger.
    Men nu har du ju förklarat att det inte var så.
    Sen tänker jag att just det där att man är rädd att skriva fel kan göra att man väljer att inte kommentera
    Man kanske menade att vara stöttande, och så uppfattas det som att man inte tar en persons känslor på allvar. Om man inte tänker så själv – eller inte har tänkt så mycket kring det så kan det ju hända att man hellre väljer att inte skriva något alls för att inte trampa i klaveret.
    Det skrivna ordet är olika lätt för olika personer att hantera och det är också lätt att misstolka varandra.

    Ha ha när jag skriver det här funderar jag på om jag inte ska radera det ändå eftersom det känns okänsligt att ”skriva emot dig” när du mår dåligt och är ledsen.
    Men jag tar risken och låter det stå kvar – och önskar att det snart ska ljusna för dig!!

    1. Bra att du inte raderade 🙂
      Ja, jag tror du har rätt där. För mig som kan formulera mig i sömnen går det inte riktigt att förstå att det kan vara så svårt för andra. Medan andra säkert undrar hur det kan vara så omöjligt för mig att hålla ordning i badrumsskåpet. ”Hur svårt kan det va´?” är lätt att tänka om det man själv har lätt för. Det är bra att påminna sig om det. Tack för att du gjorde!

  6. Så jag känner igen mig i dig, att inte kunna planera eller så gör man det och så går det ändå inte. I fem års tid har jeg lovat barnen att nästa sommar ska mamma vara klar med cancerbehandlingen och då ska vi göra ngt gemensamt. Och så kommer sommar efter sommar och det är bara nya behandlingar Snart är barnen så stora att det inte kommer ske.
    Det är mest jobbigt att göra andra lessna, att se deras sorg, eller makens uttröttbarhet att alla hans semestrar går till min behandling även om jag oxå gråter i min ensamhet
    Så jag lider med dig,dina är ju ännu så små så det kanske blir ännu svårare. men jag gläds åt din rara familj,er kärlek genomsyrar din blogg. Ber att ni ska kunna göra ngt litet som förändrar vardagen eller ger en liten guldkant, en omväxling att minnas. Men mest ber jag om helande i ande själ och kropp.
    Sen har jag liknande tankar om gilla knappen på fb. men ajg tror flera trycker för att visa att de varit där o vill visa att de tänker. Men många inlägg är ju lite för lessna för gillaknappen. Men jag är glad att du är på fb så jag kan snabbse hur det är. Sen så tråkigt med de som lägger ner sin bliogg, hade de inte spärr för inlägg de inte vill ha publicerade? Jag publicerar sällan såna. nej nu orkar mina armar inte mer skrivande kramar till dig

    1. Fem år, Kristina…. Det ger mig perspektiv. Gör mig inte mindre ledsen över det vi missar – men hjälper mig att minnas allt det som vi kunnat göra under de fem år du har varit sjuk. Jag hoppas innerligt att nästa sommar är frisk för dig!
      Tack för att du, trots tröttheten efter din tuffa dag, ägnade din tid åt mig. <3

Lämna ett svar till Sandra Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *