Innan gryningen

Det är domsöndag. Sista söndagen på kyrkoåret. Nästa söndag, första advent, börjar allt på nytt. Ljuset och hoppet blir synligt igen. Jag tror att just domen är det som får många att ta avstånd från religioner. Eftersom det i vår tid är så fjärran att ställas till svars. Men jag tror på domen. På att det finns rätt och fel eftersom människan är utrustad med en känsla för rätt och fel. Inte alltid korrekt kalibrerat, men instrumentet finns där. Inom oss.

Så jag tror på någon slags dom. Och jag tror på att förlåtelsen finns. För alla.
Hur människan ska tro, vara, göra för att förlåtelsen och himlen ska kunna tas emot är en fråga som engagerar många. För mig är det inte ett bekymmer. Jag tror att det med Jesus död och uppståndelse skedde något omvälvande som gäller alla människor, och jag tror att tron är viktig för att förlåtelsen ska bli verklighet. Men jag tror samtidigt att ingen människa kan avgöra vem som har tillgång till förlåtelsen och himmelriket. Vad som sker i och efter dödsögonblicket vet ingen. Kanske ett gudomligt möte där allt ställs tillrätta. Kanske inte. Men jag är glad att få leva i visshet om förlåtelse och liv redan här och nu.

Igår tändes all julbelysning upp i Sundsvalls stenstad, till tonerna av Stad i ljus. I år, det femte året som denna sagolika tradition ägde rum, sjöng fantastiska Helén Sjöholm när staden gick från mörk november till ljus advent. Vår familj kunde inte vara med på torget i år, men jag bär med mig rysningen från tre senaste åren när jag har stått där på torget och sett mörker bli till ljus. En symbol för min djupaste tro. Att ljuset segrar över mörker och död.

Vi var inte med vid ljusceremonin, men fick ändå uppleva ljus och värme av särskilt slag. Tillsammans med goda vänner, en kväll att minnas resten av livet. Det tog på mina begränsade krafter, och det känns i kroppen idag som smärta och tungt huvud. Men det gör inget just nu. För ljuset finns kvar inombords. Och tacksamheten över allt det jag har som inte behöver stå på någon önskelista. Familj, vänner, tro, hem, måltidsgemenskap. Ljus.

Jag sjöng med i en favoritpsalm under radiogudstjänsten. Den psalm som jag har sjungit många domsöndagar. Som solosång, vänkvartett och församlingssång. Innan gryningen. Just nu sjunger min vän den i datorn, på svenska. Men här finns en engelsk version som jag inte tidigare hade hört.

The silence of the dawn. Så vackert. Det är mörkt och tyst innan gryningen kommer. Men den kommer. Alltid. På något sätt.


Varning för hög volym på applåderna…

Innan gryningen (Psalm 717)

Text: Ylva Eggehorn
Musik: Benny Andersson

Så kom du då till sist, du var en främling, en mytgestalt som jag hört talas om.
Så många hade målat dina bilder men det var bortom bilderna du kom.
Vi trodde du var användbar till salu, vi skrev ditt namn på våra stridsbaner.
Vi byggde katedraler högt mot himlen men du gick hela tiden längre ner.

Du är ett barn som ligger på ett jordgolv, du fryser om vi inte griper in.
Du rör vid kroppar, hatar orättvisor, du bjuder älskande på moget vin.
Du stiger ut ur alla tomma gravar, du är en vind som säger: det blir vår.
Du kommer som en flykting över bergen, du följer oss dit ingen annan når.

Du är den sång om livet som jag glömde, den sanning jag förrådde dag för dag.
Jag svek mig själv; den spegel som jag gömde bär dina bråddjup, dina anletsdrag.
Kom närmare, bli kvar hos mig. Det mörknar och kanske ljusnar det på nytt igen.
Ditt liv ska bära mig; jag hör en koltrast, som sjunger timmen innan gryningen.

2 reaktioner på ”Innan gryningen”

  1. Vad härligt det lät med Sundsvalls traditionen, från mörker till ljus . Och vad fint du skriver om dom och nåd och förlåtelse.
    Jag lyssnade på tv gudstjänsten och det kändes som om prästen inte riktigt vågade stå för orden om domen och om att Jesu död gav oss möjlighet till förlåtese..
    Så vacker Innan gryningen är på engleska. Ord frossare som jag är.
    Den sången växer för varje gång jag hör den, första ggn gillade ajg den inte alls men det var nog för att den sjöngs som församlinggsång och det är inte lätt. Men som solosång blir den fantastisk.
    Hoppas dina krafter återkommer efter gardagens utflykt
    kram

    1. Jag håller med att den sången växer med tiden. Inte alla sånger gör sig bäst som församlingssång.
      Det är inte alltid det här med domen förmedlas på önskat sätt i predikningar. Det kan bli både för osande och för utslätat…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *