Några av de saker jag önskar förmedla till mina barn är att söka det som ger dem kraft och att hitta engagemang för det som ligger utanför dem själva. Den kristna tron och kyrkan är förstås en väg till båda delar, och en del av det som jag innerligt önskar dem. Men jag önskar dem också andra vägar. Ett sätt att hitta sin inte kraft är att öppna sig för och ta emot nära vänskap, och att skapa stunder där vänskapen får landa, mogna, blomstra.

Som att välkomna sin efterlängtade vän med en kopp soppa, koftor, raggsockor och ljuslyktor. Och så havet framför ögonen och stjärnorna ovanför.

Som att sitta i timmar framför en brasa och tala om livet, vänskapen, hoppet, tron, kärleken.

Vänskap är en glädje bland många. Livet är min glädje. Nu är jag så pass pigg att jag orkar sitta i flera timmar, orkar förbereda en måltid och ha kraft kvar till mötet. För inte så länge sen var jag mestadels soffliggande. Hela tiden. Nu orkar jag mer, men får fortfarande räkna med att jag behöver vila ikapp efteråt. Särskilt nu, när en förkylning klivit in och bromsat (den redan snigelsega) tillfriskningstakten. Men när det finns hopp om att jag går mot ett friskare liv så går det att uthärda svackorna mycket lättare. Hoppet bär.

Och idag får både hoppet och viljan bära mig när jag gör min sjuåring sällskap med insamlingsbössan för Världens Barn. Vi har pratat mycket om insamlingen han och jag, och det jag har berättat har han sugit åt sig som en svamp. Han kan berätta vad pengarna går till och har på eget initiativ bett i aftonbönen för barnen som behöver rent vatten, mediciner och skola. Modershjärtat svämmar över. Och jag följer med förstås, trots krasslighet och svaga ben, och skramlar bössa en stund idag på den stora insamlingsdagen för Världens Barn. Tillsammans med dessa vackra ögon. Vars ägare ovanligt nog godkände offentlig publicering. 😉