Jag har just sett julkalendern tillsammans med barnen. En mammig filur i knät och en större intill. Skön återhämtning. Årets julkalender gillar jag. Första avsnittet var lite för mörkt och läskigt för minstingen, och barnhemmet som Dickensaktigt gestaltades gav också mig rysningar. Det är ledsamt att barnhem alltid beskrivs så schablonartat, men förutom det så gillar jag Tjuvarnas jul.

Det är många julkalendrar som har varit sköna att vara decemberslö till. Till exempel Kaspar i Nudådalen som visades för tio år sedan. Då hade vi ett barn och förundrades fortfarande över att vi hade fått bli föräldrar. Till en då knappt treårig tös som inte såg på Kaspar så mycket. Men det gjorde hennes mamma och pappa. Varje dag.