Om missfall och mörker på Facebook och ICA

I en träffsäker och berörande kolumn i Aftonbladet beskriver Carina Bergfeldt de bilder vi ger av oss själva, att det mörka inte ryms och att det främst är yta och välmåga som visas upp på Facebook. ”På Facebook får ju ingen missfall.”

Så är det. Men jag tror generellt att det är få som berättar om missfall, brustna drömmar eller tung sorg annat än för riktigt nära vänner. När vi stöter ihop med en bekant på ICA berättar vi sällan om missfall, dödångest eller uppgivenhet. Vi är ovana både att bjuda på och ta emot de berättelser som rör livets skuggsidor. Vi ler mot våra bekanta och säger ”Är det bra med dig?” istället för att lyssna in hur det verkligen är. Vi småpratar om semesterplaner men sällan om trasiga relationer eller livskriser. Oftast får bara de närmaste vännerna veta hur det verkligen är, ibland kanske ingen. Och inte alla har någon riktigt nära vän att gråta ut hos. Däremot har förhoppningsvis alla någon bekant, någon att ibland stöta ihop med och byta några ord med. Öga mot öga eller skärm mot skärm. Tänk om de mötena skulle kunna bli mer verklighetstrogna, mindre ytliga, mer nyanserade. Tänk om vi alla kunde bidra till att både det ljusa och det mörka delas med andra. Kolumnistens slutsats är att låta bli att skriva om det som är tungt för att skona mottagarna. Min slutsats är den motsatta. Jag tror vi gör andra en tjänst om vi talar också om sorgen, oron, smärtan. Inte enbart, för ett kompakt mörker är det få som orkar bära, men också. Glädjen och sorgen. Ytan och djupet. För den som själv gråter och tror att alla andra är lyckliga kan det vara en befrielse att inse att man inte är ensam om mörkret. Så jag ska fortsätta berätta om att livet inte är en dans mellan perfekta grillmiddagar, tjusiga latteglas och molnfria himlar.

Vi ska inte säga allt till alla, eller skriva ut precis allt på Facebook, bloggar eller andra öppna forum. Men vi skulle kunna hjälpas åt att nyansera bilden av livet. Att då och då säga eller skriva ”Idag är jag ledsen” eller ”Jag önskar att jag också fick snubbla över legobitar här hemma” eller ”Jag är rädd att jag inte ska bli frisk”. Många håller inne med känslorna för att de nån gång försökt men fått fel reaktioner tillbaka. Oönskade råd eller klämkäcka överslätningar. Den risken finns, är till och med stor, men jag tror på att övning ger färdighet också i detta. För att vi ska bli bättre på att ta emot andras tunga tankar krävs det att vi vågar glänta på dörren till vår egen smärta. Den som finns i alla människors liv. I olika faser och av olika karaktär, men smärtan finns där hos oss alla. Ingen går ett helt liv fri från sorg, sjukdom, oro, saknad. Så nog är det märkligt att vi efter miljoner år som människosläkte har så svårt att tala om det med varandra. Märkligt, men möjligt att förändra.

20130701-105607.jpg

4 reaktioner på ”Om missfall och mörker på Facebook och ICA”

  1. Ja det är synd eg att vi inte vågar öppna oss mer för varandra.
    Jag har ju sagt det mesta till folk, men bara vid vissa tillfällen, som när jag var tvungen att säga det därför att jag blev sjukskriven. Jag säger det ju inte när det sker, jag säger det gärna i efterhand. Det skulle kanske underlätta för oss alla om man vågade säga: nej, jag mår inte bra idag för jag är heldeppig för att jag fått fjärde missfallet.
    Jag berättar istället om det mer tekniskt, och nästan ursäktar mig med att jo, men det är ok, jag har ju det så bra i övrigt..

    1. Kanske är det ett sätt att skydda sig från pilar som gör så ont…att förekomma med att liksom själv förminska smärtan. Jag önskar du slapp ha de berättelserna att berätta eller hålla tyst om.

  2. Jodå, visst finns det sidor i facebook där man kan skriva om sin sorg över ett förlorat barn, ett missfall eller vid en födsel eller barn som är vuxna, de finns i alla åldrar, och de sidorna är slutna grupper. Där skriver många mammor om sin sorg och sina känslor. Bla finns sidan VSFB vilket betyder vi som förlorat barn, finns inga gränser där om hur, när och orsak man förlorade inte häller hur länge sedan det var.
    Kram Birgitta

    1. Så otroligt ledsen jag blir att läsa att du förlorat ett barn… Det svåraste som går att föreställa sig.

      Gott att det finns grupper, också på Facebook som ger stöd i så svåra situationer. Det speglar väl ganska bra den övriga sociala tillvaron; att de flesta har ett ansikte utåt och visar sorg och smärta för några få, eller dem som man tror kan ta emot.
      Ta hand om dig! <3

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *