Dagen börjar med Spanarna, mina kloka och humoristiska vänner i P1-etern. Jag har väl redan tidigare gjort klart att Jessika Gedin är min idol och den som får mig att ibland vilja bli twittrare. Då skulle jag kunna bli en stalker light och följa varje andetag hon pustar. Men tills dess följer jag Spanarna och Babel istället.

Som så ofta pratar Jessika om något som jag också har funderat på. Denna gång handlade det om risker vi väljer noga att akta oss för fastän vi suger i oss andra farligheter utan att blinka.

Just den frågan rör sig i mig när jag följer vad andra länkar till för slags artiklar på bloggar och Facebook. Det kommer varje dag upp flera notiser på flödet om hur LIVSFARLIG maten är och vad vi borde äta istället. Ren och rå mat förespråkas och kolhydrater och färdiglagat är bannlyst i den offentliga bilden av hälsosamma människan. På mig har det inte effekt, jag blir varken inspirerad eller skrämd till förändring. Jag blir bara trött när mat görs till den största orsaken till ohälsa och människor tar fram skämskuddar om de ser färdiglagad risgrynsgröt. Som jag ser det är huvuddragen i den här propagandan skrämsel och skuldbeläggande. Det kristendomen har beskyllts för tidigare har kostkyrkan nu tagit över. Korståg för kosten som ska rädda människan till evigt liv.

Igår gick jag loss och gjorde en avancerad fiskgryta till middag. Jag hade bara tänkt stoppa in ett paket fiskfilé i ugnen, men hamnade i en längtan efter matlagning och la ner det ena efter det andra i grytan. Morot, paprika, lök, potatis, chili och till och med citronzest på torskfilén innan jag la ner den sist i grytan. Jättetrevligt. Men jag är inte en bra människa för att jag lagade en tjusig fiskgryta istället för att bjuda barnen på våfflor gjorda på pulver. Jag blir snarare en (fysiskt) mer dålig människa om jag står och lagar avancerad mat när sjukdomen egentligen vill att jag ska ligga ner. Igår gick det bra, tack vare att fantastiska vänner kom och skottade på kvällen, och jag orkade både laga krångelmat och spela spel med lilleman. Men jag hade varit en lika bra förälder om jag hade serverat köpeköttbullar. Jag tror nämligen inte på att mat är gift. Det är självklart både gott och nyttigt och pedagogiskt att ge sina barn hemlagad mat, men jag tror att genomstressade föräldrar är betydligt mer riskfyllt än storkökstillverkad mat som kan hjälpa till att ge mat på bordet och lugn åt stressiga eller trötta dagar. Så mina barn kommer också fortsättningsvis att få både och. Hemlagat och bortalagat. Och kostkyrkan kommer inte kunna värva mig med sin skrämselmentalitet.

Rädslan är stor också på andra plan. Gravida och nyblivna föräldrar inordnar sitt liv med regler och kontroller och andningslarm för att inte riskera att förlora sina hett efterlängtade barn. Jag förstår den skräcken, och minns hur rädd jag var när jag, äntligen, äntligen blivit gravid. Och erkänner att jag fortfarande när barnen är så stora, ibland kan gå nära och kolla att de andas när de sover ljudlöst. Rädslan kan binda oss, och göra oss irrationella. Och när barnen kommit efter stor kamp och med många förluster på vägen kan rädslan att förlora bli ännu större. Därför blir jag sorgsen när jag läser nyheten att IVF-gravida löper större risk för blodpropp under graviditeten. En minimal risk, men dock ännu mer bränsle på skrämselbrasan som kanske redan är så stor att den förtar en del av lyckan.