Igår kväll sjöng trettonåringen på kyrkans musikcafé. Jag förstår att det för dem som längtar efter sitt första barn kan vara outhärdligt med föräldrars skrytande över sina barn, men jag kan berätta att det är fullständigt omöjligt att låta bli att vara stolt. Det är stort att se sitt barn övervinna nervositet och göra det hon vill och kan. Igår sjöng tösen en fantastisk sång ur Narnia, och hennes vän – lika stolt hon – menade att det var bättre än originalet. Kärlek. Men originalet med Regina Spektor är också bra, och ger smakprov på just det slags komp som vår flicka hade igår:
Det är fantastiskt att C.S. Lewis sagolika skildring av kristen tro har blivit så populär. Det är också inspirerande med en författare som skrivit så mycket uppbygglig litteratur för vuxna vid sidan av denna engagerande saga om gott och ont. Jag har läst Narniaböckerna som ung, men bara sett den första filmen. Det kan vara läge för en filmkväll med äldsta barnet. Hennes lillebror var också stolt över sin syster igår, och idag är det hans tur att stå på scen när dansskolan har vårshow. Och mamman går på paracetamol, ibuprofen och ruskigt mycket vilja.
Jag håller med dig att det är svårt att inte vara stolt mamma när våra barn gör ngt bra, när man vet att de kämpat mot en eller många svårigheter och tagit sig igenom. Jag brukar tänka att det är med stor tacksamhet man berättar, det behöver inte vara stora saker men sånt man blir så glad över. Sen måste man få glädjas även om inte alla kan vara glada, det får ju inte ta bort min glädje, då skulle vi aldrig kunna vara glad fullt ut för det finns alltid ngn som har det svårt. Men sen får vi dela sorgen med de som har det svårt. Tänker på Pauli ord om att glädjas med de som är glada och sörja med de sorgsna. Det är ett delande och tagande. Gläds att du orkade vara med om än med hjälpmedel
kramar
Tack Kristina för dina fina ord och all din omtanke som känns extra varm när jag vet den kommer ur en tuff situation hälsomässigt. Stor kram!