Idag är det Tages namnsdag. Tage. Min pappa. Min store bullriga levnadsglade far, som genom en olycka förändrades helt. En skallskada som gjorde honom beroende av andra människors hjälp. Dygnet runt. I de elva år han levde efter olyckan på isen den där vackra januaridagen 1998. Nästan exakt ett år innan han blev morfar för första gången.Ytterligare flera år senare var jag med om ett stort ögonblick när han kunde både läsa och uttala mitt smeknamn där jag skrivit det på ett papper som ännu finns kvar.

Minne från ett stort litet ögonblick

Jag bläddrar i en bok, från hjärnskadeförbundet Hjärnkraft, om traumatisk hjärnskada. “Se människan bakom” heter den, och tänker att det är just det som är så svårt.

En skrift från Hjärnkraft

Vi ser ögonblicksbilder av varandra, och skapar föreställningar om andra utifrån lösryckta beteenden och ord. Som ger en bild och i bästa fall delar av en helhet. Men för den som har berövats sin förmåga att kommunicera och själv göra sig synlig krävs det att andra hjälper till att synliggöra. Utan att förminska. Utan att frånta personen värdigheten och med respekten för individen i behåll. Det är lätt att säga att alla människor är lika mycket värda, men ändå rangordnar vi så ofta varandra i tanken. Bedömer. Värderar. Höjer. Sänker. Dissar. Hissar. Det är nog tur att det finns så få tankeläsare. Men ibland hade jag önskat vara just det. Som när jag talade med min pappa det sista decenniet i hans liv.

Cecilia och pappa Tage

Related Posts

8 thoughts on “Tagedagen

  1. Åh, jag blir så berörd av detta. Träffade många med förvärvade hjärnskador när jag själv låg på sjukhus och fick en helt annan förståelse för vad det kan innebära. Frustrationen och sorgen hos både den drabbade själv och hens familj. Det kan lätt bli så att man bara ser en person med en skada och inte en människa med en historia, många gärningar bakom sig, som är älskad. Glad att du skrev om detta och samtidigt ledsen att din pappa och din familj skulle råka ut för detta. Kram

    1. Tack Hedda! Ja, jag förstår att det berör just dig. Livet leder oss till kunskaper som vi inte visste att vi skulle få, och kanske inte hade valt…. Kram till dig

  2. Vilken glädje att ha minena av din pappa som han var innan hjärnskadan.
    Men också när han kunde läsa ditt smeknamn. Det blev jag mycket berörd av.
    Jag hoppas fler ska ta del av din lärdom att se bakom hjärnskadan.
    Att se personen..
    Kram och tröstekram för det som varit svårt och jobbigt också.

  3. Tacksam att du orkade dela och förstår delvis hur svårt det måste ha varit för er alla. När personer förändras är det svårt att hantera känslor och veta hur den andre upplever sin situation. När jag jobbade som arbetsterapeut så mötte jag många i den situationen,både patienter och anhöriga och det var en obegriplig sorg. Så svårt så svårt att se älskade barn eller makar bli ngt annat än de varit och att kunna se glädjeämnena som ofta krävde så mkt inlevelse och vilja att se ngt positivt. Rördes så detta med ditt namn. Kramar om dig

    1. Tack <3
      Ja, det verkar inte helt ovanligt att familjen inte orkar vara nära. Så många som arbetade nära pappa den första tiden berättade just det. Och vi kunde inte förstå hur vi annars skulle ha kunnat hantera den tiden. Annat än att vara där. Även om det ibland var svårt att se vad närvaron betydde.

Lämna ett svar till Kristina Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *