Jag ligger och läser en bok. Huvudpersonen söker sig in under huden på mig, och nu när jag har bara några sidor kvar så är det spännande att se hur allt ska sluta. Hur trådarna ska vävas ihop. Bara huvudvärken släpper lite ska slutet läsas. Det som jag borde kunna utantill. För det är min egen bok jag läser.

Det är förmodligen inte nyttigt att tycka för bra om sina egna alster. Men det gör jag ändå. Det går ju bra för Ranelid 😉

Det romanmanus jag nu läser är fortsättningen på Väntrum. Det blev klart första gången för flera år sen. Lite redigerat och ivägskickat till ett par förlag för ett år sen, och sen i vila. Precis som författaren. Jag kan inte skriva roman nu när jag är sjuk. Tyvärr. Jag längtar så efter att umgås med min tredje romanfigur. Ytterligare en kvinna som jag tycker så mycket om och undrar hur det ska gå för. Skrivandet är en så viktig del av mig att det är tungt att inte orka. Tack och lov så orkar jag både läsa böcker och skriva blogg och en och annan dikt. Annars skulle depressionen ha varit här för länge sen.

Vid genomläsningen av andra romanen väcks förstås funderingarna på vad det ska bli av med den. Det förlag där jag helst skulle vilja ge ut den svarade varmt och uppmuntrande trots att det var en refusering, och nu är det svårt att se vart jag ska skicka det härnäst. De flesta förlag vill fortfarande ha pappersmanus, så det krävs mer ansträngning än att ligga i soffan och bifoga en fil i ett mejl. Och så funderar jag på om jag ska bli frisk nog för att orka tanken, ansträngningen och kostnaden att ge ut också denna bok på egen hand.

Tänk om förlagen skulle ägna sig åt uppsökande verksamhet och ringa och fråga om de kan få den stora äran att ge ut mina böcker. Jag ligger här bredvid telefonen och väntar för säkerhets skull. Kanske ringer en doktor. Kanske en förläggare.

Kanske inte.