Ur romanen Väntrum – Julafton

För Ekhemmanet-läsare och bloggläsare bjuder jag idag på ett avsnitt ur romanen Väntrum. Jag blev bjuden på risgrynsgröt idag och fick två mandlar. Inget bröllopsförebådande, men väl halvdanna grötrim och intensiva önskningar. När jag bet i den andra mandeln tänkte jag på min Bea. Här får ni möta henne.

”När hon kom ut drog hon på sig den röda fleecemorgonrocken. Förra julens morgonpresent. Så mycket lättare att ta emot. Raggsockor på fötterna. Blåmelerade och fram tills idag oanvända. De hade legat femton år i Karins byrålåda med den lilla röda garnbiten som höll dem samman.
– Ta dem du. Jag tror att du är den som lever närmast Agnes.
Hon blundade och såg henne. Kände strykningen över kinden och en kittlig puss på halsen. Mormor värmde henne fortfarande. Från fötterna och upp. Kärleken och julmusiken trängde undan vingslagen. Juldofter. Hyacinter och kanel. Hon måste älska honom. Han hade lagt på en röd duk och ställt de utslagna blommorna mitt på bordet. Hon gick fram och stack näsan i dem. Drog in doften som den Ferdinand de skulle slumra framför senare under dagen. Anders var egentligen allt annat än pysslig. Han ansträngde sig för att forcera hennes rustning. Hon lät den falla och gick fram till honom. På diskbänken stod Höganässkålarna fyllda av varm risgrynsgröt. Färdiglagad från butiken. Hon slog armarna om honom där han stod med mjölktetra och sockerburk i vardera handen. Lät händerna vandra till hans kinder. En kyss med smak av mint.
– Tack för att du har ordnat det så fint. Jag förtjänar det inte.
Hon tog skålarna och de satte sig. När hon tog den första skeden gröt krasade det mellan tänderna. Mandlar. Flera stycken i samma tugga. Hon måste skratta. Kände magen fyllas av glädjen.
– När du äntligen friar så gör du det rejält!
De hade julafton helt för sig själva och tog en lång promenad i den tillfälliga vintern. När de passerade bänken där de hade suttit för några månader sedan stannade han till. En ensam barnvante hängde på en buske och han kände lätt på den.
– Tror du att det nånsin blir barn för oss?
Hon hade effektivt tryckt undan barnalängtan den senaste tiden men nu rörde han vid den på samma sätt som han rörde den lilla tumvanten. Hon såg en sorg i hans ögon, en framtid utan riktning, utan mönster.”

20121227-210100.jpg

En varsam gestaltning av Bea.
Design: Liselotte Svelander. Foto: Peter Nykvist

Den som vill lära känna mer av Bea kan hitta henne t ex på Adlibris eller Bokus eller via bloggens webbshop.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *