Yttrandefriheten kontra bilden av mitt barn

Igår kväll somnade min lille nära. Han ville ligga med huvudet i min hand och jag ville gråta. Hela dagen låg också tårarna nära, över den ändlösa sjukdomen men också över det som dyker upp i Tintin-debattens kölvatten. Munnar och bokstäver på teve och internet som säger att ”snart är allting förbjudet i det här landet”, upprörda röster som gör tydligt att det är viktigare att säkerställa alla barn måste ha rätten att läsa Tintin (och lära sig sånt som att svarta varken är eller ser smarta ut) än att föra en debatt om de helvita kolonialistiska glasögon de flesta av oss har på oss. Också jag. Det är mycket av rasism som går mig obemärkt förbi. Men inte detta. Inte att yttrandefriheten är så mycket viktigare än att föra en seriös debatt kring de bilder som sprids om människor med annat ursprung än Dalarna, midsommarstång och fräknig hy. De nidbilder som sprids om mitt barn.

För bilderna av lustiga, kolsvarta figurer med gigantiska läppar är inget modernt sätt att skildra svarta barn, hur varm och fin än den nylanserade filmen är eller hur uppskattade de gamla böckerna är. Varken modernt eller respektfullt. Och yttrandefrihet utan respekt är ingen yttrandefrihet värd att slåss för. Enligt mig. Och enligt bloggande tonårsmorsan Fatou som formulerade alla mina känslor runt gårdagens debatt på ett otroligt sätt. Läs hennes inlägg om Tintins intåg och uttåg och om Lilla hjärtat.

Jag hade inte kunnat formulera mig så bra, och är glad att någon annan kan. Men ledsen att orden inte når fram till dem som slåss för Tintins oredigerade människosyn, Muhammedkarikatyrer och bruket av ordet negerbollar hellre än att fundera hur vi alla bidra till att få en helad mänsklighet. Där inte alla är lika och tycker lika, men alla oavsett ursprung och hudfärg betraktas med samma respekt.

Idag har jag försökt bidra en smula. En affär som jag ganska ofta besöker har en uppenbar nidbild av svarta i entrén. Nästan som om det skulle vara en symbol för den här affären. Jag har reagerat förstås, men inte vetat hur man säger en sån sak till en butiksägare. Särskilt inte med andra kunder närvarande. Men i natt bestämde jag att jag skulle skriva ett brev och beskriva hur jag ser på den där dekorationen, och vad den säger om affären. I mina ögon ett försök att bidra till ett helande av den allmänna människosynen. I andras ögon ett sätt att inskränka yttrandefriheten.

Det finns för övrigt många sätt att teckna. Och en frihet att välja andra sätt än de som härstammar från en tidsålder som borde ha passerat.

”Jafta och hans familj” Hugh Lewin/Lisa Kopper (En bok för alla, 1982)

21 reaktioner på ”Yttrandefriheten kontra bilden av mitt barn”

  1. Hej!
    Ibland får vissa saker mig att vilja skrika högt, bara ställa mig på en klippa och göra som Ronja rövardotter när hon gjorde sitt vårskrik. Men Tintinskriket handlar inte om att välkomna våren utan att ge utlopp för sin frustration över att en sådan här debatt verkligen överhuvudtaget existerar. Alla borde tänka, självklart, det var på tiden. Vi kan inte sitta med våra barn och läsa böcker som ger en sådan föråldrad syn på medmänniskor.

    Jag älskar mångfald i alla dess skepnader.

    Hur mår du? Har inte varit ute på nätet på ett tag eftersom jag jobbat på min egen blogg för att någonsin bli klar. Har avslutat mina två gamla och börjar nu komma någonvart med den nya. Kika in om du vill. Har precis gjort den publik så jag har ingen trafik ännu och den är inte helt klar. Läs under Om så får du se förklaringen till det namn jag använder.

    1. Grattis till ny fin blogg! Den fyller verkligen ett hål här i bloggosfären. Tack för livsbönen en gång till!

      Jag mår. Lika. Suck och pust. Tack för omtanke!

  2. Nu har jag aldrig tyckt om Tintin alls, så de böckerna har inte kommit över tröskeln här, vilket känns bra eftersom den verkar vara ett lågvattenmärke. Men i fråga om andra böcker/saker kan jag ibland tycka att balansgången är svår mellan vad man ska censurera bort för att det bara är för fel med dagens mått mätt, och vad man kan behålla om man inkluderar ett samtal med barnen om ”så här – dumt och fel – tänkte man då”. Jag har tex mycket svårt för Pippi Långstrump, både text och illustrationer, och vårt gamla Den försvunna diamanten känns också i gränslandet. Jag vill göra rätt, men tycker att det är svårt.

    1. Jag tror det mesta funkar för den förälder som, precis som du säger, samtalar med barnen om det man läser. Jag har redigerat Pippi och förtydligat att Emils pappa inte visste att man inte får göra barn illa. Och diskuterat Karlssons tokiga idéer. Men ju äldre barnen blir desto mindre insyn i det som de insuper. Då är det bara att hoppas att de har fått med sig ett kritiskt öga som hjälper dem att värdera vad se läser…

  3. Håller med dig Christina. Gränsdragningar är många gånger svåra och det som är rätt för den ena, kanske känns fel för någon annan. Och vice versa.

    Tycker det ibland inte bara handlar en själv utan att det även handlar om respekt för andra. D v s vet jag att någon annan tar illa vid sig, så kan jag avstå från något. Dock finns även här en gränsdragningsproblematik eftersom man ändå till syvende och sist måste agera utifrån sitt eget hjärta, förstånd och samvete.

    Hade mycket svårt för Karlsson på taket som jag tycker är olustig liten pojke. Han kom inte in i vårt hus när barnen var små om man säger så. Sedan växer de små barnen upp och blir tonåringar och då sitter de vid datorspel där Karlsson på taket är en stilla susning i jämförelse.

    Det är inte lätt…:-)

  4. Jag tycker att det här är så svårt… Som barn läste jag pappas gamla pojkböcker. Bl a många indianäventyr – och jag tyckte det var såååå spännande! Jag levde i drömmarna i skogen, red på hästar som vinden, jagade bland träden och flydde från elaka skurkar. Jag lärde mig att livet och historian inte är rättvis, att vita hänsynslöst jagade och mördade indianerna, och att vänskaper/lojaliteter kan uppstå över gränser.

    Som vuxen tog jag upp en av de gamla favoriterna igen och läste om den vita hjälten (oftast var hjältarna f ö indianer, men i den här boken var publiken blandad) och hans vän, den frigivna svarta slaven ”som mår bäst när han behandlas med disciplin och en fast hand, för då vinner man hans lojalitet”. Som en hund. Jag höll på att trilla av stolen!! För det var inte en värdering jag över huvud taget uppfattat när jag läste dem som barn.

    Å ena sidan är det litteratur jag över huvud taget inte vill utsätta mina syskonbarn för. Å andra sidan är det en del av vår kulturhistoria – fantastiska historier utblandade med denna fenomenalt obehagliga människosyn som lever kvar från kolonialtiden. Man visste lixom inte bättre. (Om motsvarande texter dyker upp från nutida författare så får det helt andra proportioner, i mitt tycke.)

    Utifrån det perspektivet vill jag inte utrota vår kulturskatt, jag vill mycket hellre att barnen läser om Pippis äventyr än att titta på tecknade serier som är så våldsamma att jag inte _fattar_ att barn är målgruppen för. Men jag tror att det behöver göras med de glasögon ni talar om. Lite careful editing. Med förklaringen att förr fick man slå sina barn, men nuförtiden är det inte Ok. Förr i världen använde man ord som inte är Ok idag. För livets förutsättningar förändras.

    Samtidigt resonerar jag utifrån _mitt_ perspektiv. Jag har inte barn i hemmet som kan drabbas av medias framställning av människor. Jag förstår att det blir helt annorlunda för er.

    Med det sagt. Slut roman.
    kram

    1. Tack för roman och ödmjuka och intressanta funderingar. Jag skulle också vilja att det fanns utrymme för careful editing eller förord eller nåt annat som hjälper till att hålla reflektionerna och de kritiska sinnet igång. Hos både vuxna och barn.
      Kram!

  5. Jag förstår helt vad du menar och håller ju så klart inte med om den dåliga människosyn som finns i många äldre barn- och vuxenböcker, men jag tycker ändå det där är svårt, för som jag förstod det handlade det om att Tintinböckerna skulle tas bort från bibloteken, och då kan jag tycka att det är väldigt mycket annat som i så fall också ska tas bort. Men sen skulle man ju kunna göra så att Tintinböckerna tex inte får stå på barnhyllorna där barnen kan plocka själv och läsa, utan istället stå i något fack där man som vuxen kan förklara att det handlar om en dålig syn på mörkhyade människor som man hade förr.

    1. Som jag har förstått det var det just barnbiblioteket det handlade om. Inte att ta bort dem från biblioteket helt och hållet. Inte lätt, men sorgligt att debatten blir så snäv. Och vitögd.

  6. Tack Cecilia, för fint skrivet och bra länk. Jag blir både ledsen och arg över alla vita vuxna människor som tar så mycket plats i debatten och inte kan byta perspektiv. Råkade också ramla över ett inslag i SVTs ”Lilla Aktuellt” där de i sin enfald intervjuat tre vita elvaåringar som alla tyckte att den som vill läsa Tintin ska få göra det (jag hade kunnat säga detsamma när jag var elva.. såklart.. perspektivbyte tar tid att förstå) – undrar om någon tänkt tanken att intervjua barn som personligen berörs av nidbilder. Tyvärr är min upplevelse av att jobba med normkritik att de som sitter i priviligerad position kan inte byta perspektiv och fäktar för att försvara sin rätt till inskränkthet. Här är en fin text om du missat den:
    http://www.expressen.se/kultur/se-till-mig-som-liten-ar/
    Tack också för fina ”Väntrum” – nu äntligen på mitt nattduksbord och under läsning!
    Allt gott, Maya

    1. Tack för din hälsning här, Maya! Så ledsamt att höra om Lilla Aktuellt… Jag skulle vilja se det för att kunna konfrontera redaktionen, men vill samtidigt inte se….
      Tack för länken. Oj så bra. Och oj så ledsamt att alla de här debattinläggen ska behövas, och ändå verkar falla platt till marken när stora fanan med orden om yttrandefrihet hålls upp.
      Roligt att du läser. Hälsa till Bea att jag ofta tänker på henne 🙂

    1. Tack Fatou för dina ord! Tänk att du hittade detta gamla inlägg. Som påminner om att min feber och den feberfrustrerade debatten finns kvar….

  7. Sent men aktuell kommentar..2015
    ”Je NE suis Charlie!

    Visst är det så att yttrandefrihet är viktig. Men inte till vilket pris som helst.
    När det gäller gammelmodig färgad kolonaillitteratur får man som övriga kommentatorer säga ”redigerad till nutid” Att de kunde inte bättre än så förr.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *