Torsdag och slut på arbetsveckan. Hämtning av femårig mini-Michael från förskola till dansskola och sedan dans för egen del. Eller träning på Friskis & Svettis, men att det är Dans Afro som är mitt favoritpass alla kategorier är egentligen förvånande eftersom jag är nån slags dansanalfabet. Men jag älskar den där träningen. Fantastisk ledare, härliga rytmer och snällt mot krånglande knän. Och så en aning från vår andra kontinent. Jag har inga flashiga gympakläder, utan gläds åt F&S fria stil och har träningsbyxor men vanlig T-shirt. När jag tänker efter har jag alltid afrikanska tröjor. ALLTID!

Oftast den här kenyanska, inköpt på den fantastiska återresan för snart ett år sen:

Men idag hade jag en 22 år gammal T-shirt från Zimbabwe. Jag gillar att 19-åriga Cecilia är med när 41-åringen tränar.

När jag satte mig i bilen var det Radiopsykologen. Förra veckan grät jag (faktiskt) över att det var Malin Edlunds och Anna Ivemarks sista program. Denna vecka grät jag över hur den nya programledaren redan i första programmet tog upp mina viktigaste frågor. Allan Linnér visade sig vara en ny röst jag med glädje kommer att följa. Han har, tror jag, andra sätt att närma sig frågorna än Malin, men hjälper dem som ringer på samma sätt. Samma varma ton och samma fokus på vad känslorna berättar för oss. Och så slutminuterna: ett brev från en lyssnare som drabbats av två missfall, det sista mycket smärtsamt rent fysiskt. Det sätt som Allan svarade på det fick mig att vilja skicka blommor också till honom. Han nämnde bl a det problematiska med uttrycket ”skaffa barn”.

Dagens lunch med bloggarvänner som lever mitt i längtan kanske bidrog till tårarna som kom just då. Tårar av minnen, medkänsla och tacksamhet för att denna, min hjärtefråga, fick utrymme i mitt hjärteprogram.