Kategoriarkiv: Föräldraskap

Kvinnors kamp och sjukvårdsfeminism

Vi talar könsroller, rasism och jämlikhet härhemma. Alla dessa år som jag längtade efter att bli förälder, nånstans där i bakgrunden fanns det där en dröm om att diskutera viktigheter med mina vuxna barn. Nu när stora barnet snart är myndig är det verkligen så. Tillsammans med henne såg jag Sufragette, en film vi båda längtat efter att se. Den handlar som de flesta förhoppningsvis vet om kampen för kvinnlig rösträtt, och mina tårar rann i tacksamhet över dessa som gått före. Som riskerat sina liv för det som vi idag tar för självklart. Sara Lövestams bok Tillbaka till henne ger mig samma känsla. Därför återvänder jag så ofta till den.

Det är mindre än hundra år sedan, i mänsklighetens långa historia, som svenska kvinnor fick rätt att göra sina röster hörda i beslut som gäller dem själva. Och det finns mycket kvar att kämpa för. Kvinnor och män har inte samma förutsättningar. Så länge det är så behövs feminismen. Det tycks också behövas en sjukvårdsfeminism. Sjukdomar som drabbar i huvudsak kvinnor betraktas ofta styvfaderligt när det gäller både status och forskningsmedel. Menscykelns påverkan på kvinnokroppen och dess eventuella sjukdomar är förvånansvärt outforskad fortfarande.

Superhjälte för ME-forskning

I en debattartikel i The guardian skrev Nathalie Wright om hur ojämlikheten påverkat synen på ME/CFS, den sjukdom som över en natt förändrade mitt liv för 4,5 år sedan. Fritt översatt:

”ME påverkar fyra gånger så många kvinnor som män, vilket jag tror i hög grad har påverkat hur man har sett på sjukdomen. Två psykiatriker försökte på 1970-talet byta namn från ME till Encephalomyletis Nervosa. Eftersom det i huvudsak drabbar kvinnor, trodde de att det måste vara en form av hysteri. Den här attityden mot kvinnliga patienter existerar fortfarande. Sexism är en del av orsaken till att diagnossättningen fortfarande är usel och utsikterna för behandling ligger åratal bort.”

I filmen Sufragette och bland verklighetens kvinnorättskämpar lästes boken Dreams av Olive Schreiner som levde 1855-1920, samtida med Florence Nightingale som också låg så här år efter år med influensasymptom och av åtskilliga män – också efter sin död – har diagnostiserats som psykiskt sjuk och att hon inbillade sig alla de fysiska symptom hon led av.

Så kampen för kvinnors rättigheter är inte över. Den sjukdom jag lider av har varit känd sedan 50-talet men har forskare har fortfarande mycket svårare att få medel till denna forskning jämfört med andra sjukdomar. Det är generellt svårare att få finansiering till sjukdomar som i huvudsak drabbar kvinnor.

Vi behöver trampa vidare. Kliva bortom gränser som inte borde finnas. Jag läser också orden av Olive Schreiner och försöker komma på hur jag kan vara en del i det arbetet. Kanske genom att delta i aktioner som Millions missing. Kanske genom att aldrig sluta skriva. Och aldrig sluta tala med barnen.

And she stood far off on the bank of the river. And she said, “For what do I go to this far land which no one has ever reached? Oh, I am alone! I am utterly alone!”
And Reason, that old man, said to her, “Silence! what do you hear?”
And she listened intently, and she said, “I hear a sound of feet, a thousand times ten thousand and thousands of thousands, and they beat this way!”
He said, “They are the feet of those that shall follow you. Lead on! make a track to the water’s edge! Where you stand now, the ground will be beaten flat by ten thousand times ten thousand feet.”
Olive Schreiner

Längtansminnen

Någon annans reaktion på ett inlägg på Facebook ledde mig till en blogg som gav ett känsloeko inom mig. Minnen av den förtvivlade barnlängtanstiden då kroppen slet och själen brast. 

Fastän jag nu varit sjuk i 4,5 år i en sjukdom som begränsar livet och är tung att bära så mår jag psykiskt betydligt bättre än då. Få kan ana hur smärtsamt det är att längta barn, att kämpa och försöka utan att komma någon vart. 

Ur den känslan skrev jag min roman Väntrum, och lät min huvudperson Bea må väldigt dåligt men hitta hoppet igen. Ibland får jag läsarbrev från trasiga längtare som berättar att min bok har hjälpt dem att hitta hoppet, och börja läka igen. Det är svårt att tänka sig något finare omdöme. 

Numera lever jag och min livskamrat med längtansbarn istället för barnlängtan. Det går inte en dag utan att jag gläds åt att de finns hos oss. En född av mig och en född av någon annan. Båda älskade med samma självklara kärlek, och lika nära som om jag hade burit dem båda. 

Efter år av trasig längtan blev familjen komplett. Jag önskar alla längtare just det. 

Väntrum finns på Bokus och Adlibris och på en hel del bibliotek. Efterföljaren blev klar innan jag blev sjuk, men är inte utgiven. 

Bära varandra

Det är söndag, och jag har varit i kyrkan. Det som förr hände nästan varje vecka sker nu väldigt sällan. Eftersom det finns med så många delar som alla kostar försämring: fysisk, social och emotionell aktivitet. Det triggar försämring i en kropp med evighetsinfluensa och oförmåga att bygga ny energi.

Men det triggar också kärlek, hopp och tro att vara i kyrkan. Och när ens barn sjunger solo väcks mycket annat. Tacksamhet över att ha fått bli förälder, och över att det finns musik i våra liv. Idag sjöng hon bl a en sång av Frances, som du kanske hörde i Allsång på Skansen i sommar. Låt oss bära varandra, och då och då släppa vårt eget till förmån för andra. Då och då, men inte jämt.

Berörs du också av sången och hur den gestaltas i videon? Jag berörs av många anledningar.

Gudsvinden bär än

Idag återanvänder jag ord och toner. Jag har skrivit om denna favoritpsalm förut, och gör det igen. Under flera år lyssnade jag på den här sången nästan varje dag och idag, på minsta barnets dopdag ljuder den inom mig. Vi sjöng den på dopet och många gånger under de åtta månader då vi bodde i Kenya under adoptionsprocessen 2008-2009.

Jag minns särskilt en gång när jag var ute på promenad och hade med mig MP3-spelaren med denna sång i lurarna. Just då var det tungt eftersom vår tid i domstol hade strukits och vi inget visste om när adoptionen skulle bli klar så att vi skulle kunna komma hem. Då gick jag och dagdrömde om att vi skulle sjunga den här psalmen på vår sons dop. Så blev det. En del dagdrömmar blir till verklighet.

Den enda versionen som tidigare fanns på Youtube av den här psalmen var en skrikig rockvariant. Så jag frågade kompositören och fick lov att lägga ut hans egen version med (nästan enbart 😉 ) egna bilder. Med tanke på att jag aldrig hade gjort nåt sånt här bildspel förut är jag rätt nöjd. Nu sjunger vi.

Text och musik: Ingmar Johánsson, Genom ett brustet hjärta (2000)
Bildpel: Cecilia Ekhem
Foto: Cecilia & Mattias Ekhem, några bilder av Mikaela Lindholm (www.mikaelalindholm.se) och några bilder från stock.xchng (www.sxc.hu)

Se hur gudsvinden bär
Text & Musik: Ingmar Johansson

Friheten sträcker ut sin hand
nej, kärleken tvingar ingen till sig
Du är nu fri att säga ja eller nej till detta
något som kallar på dig
Se hur gudsvinden bär
hur den lyfter just här
Du får komma precis som du är

Vägen den börjar där du står
så är det att vara född av Anden
Glädjen du känner är en gåva
en hälsning från en okänd som ville ditt liv
Se hur gudsvinden bär
hur allt vänder just här
Du är älskad precis som du är

Inget är här förutbestämt
nej, livet har lagts i dina händer
myndigförklarad allt är möjligt
i Andens rike finns inga hopplösa fall
Se hur gudsvinden bär
hur allt stiger just här
du får komma precis som du är

Kommer du tidigt eller sent
till nåden finns inga åldersgränser
döden är till och med besegrad
ja, även där finns tillitens famn, om du vill
Se hur gudsvinden bär
hur den värmer just här
du får komma precis som du är

Vad som än händer på din färd
så vandrar uppståndelsen emot dig
inget kan skilja dig, nej ingen kan röva bort
den kärlek som åtrår ditt ”Ja”
Se hur gudsvinden bär
hur allt händer just här
du är älskad precis som du är

Kallelsen gäller även dig
till staden där Gud blir allt i alla
gator av genomskinligt guld;
ingen lever övergiven där finns ingen slum
Se hur gudsvinden bär
hur den sjunger dig kär
du är väntad precis som du är

image

Stillsamma sommarlovsaktiviteter

Jag är nog inte den enda kroniskt sjuka föräldern som då och då tänker ”snälla sommarlov, ta slut nån gång!”

När sjukdomen kräver ett stort mått av vila för att inte förvärras, och ens livskamrat inte har tio veckors semester, är det bökigt en del dagar att ständigt ha sällskap.

Hur det är för enastående föräldrar som lider av sjukdom går knappt att föreställa sig. För vi vill ju vara bra föräldrar. Med ork till samtal, lek, aktiviteter och samvaro. Dagar som dessa, då feber och värk ökar, är det inte helt lätt. De stora aktiviteterna går helt bort sen jag insjuknade: cykelturer, skogsutflykter, shopping, bad. Nån enstaka gång varje sommar gör vi familjeutflykter till extra efterlängtade ställen där jag vet att jag kan hitta viloplatser.

Hemma får vi istället ägna oss stillsamma aktiviteter. Spela spel, läsa böcker, husvagnsmysa, bli friserad. Och ha en generös förhållning till skärmtid.

Kan du svaren på frågorna i Astridspelet?

Bättre dagar

För några dagar sedan sjöng Anna Stadling och hennes Pecka på Svartviks Herrgård alldeles nära där vi bor. En längtanskonsert fem minuter från sjukstugan, vilken gåva! En extra gåva att få sin önskelåt spelad. En låt som burit mig på ett särskilt sätt dessa år som sjuk. Mot slutet sjöng Anna sin uppskattade låt Bättre dagar.

Jag har bättre dagar.

Det är min femte sommar som sjuk. De två första åren hade jag tydligt bättre dagar under sommaren när värmen hjälpte kroppen till att tro sig vara på väg att bli frisk emellanåt. Då kände jag inte till ME/CFS utan medicinerade mot en annan sjukdom. Så när de bättre dagarna kom aktiverade jag mig utifrån just den dagens mående och förstod inte varför jag blev så mycket sjukare efteråt. Den tredje sommaren som sjuk visste jag mer, men var också tydligt sämre än tidigare. Så också förra sommaren. Det var sämre dagar. Men nu är jag åter i ett sånt läge att det verkar vara möjligt att få glädjas åt viss värmeförbättring. Ungefär lika sjuk, men med något lindrigare symptom och med mer utrymme att göra avsteg från vilan. Efter aktiviteter som konsert och vänträff blir jag försämrad och känner av alla vanliga vintersymptom, men om jag då tråkvilar i mörkt sovrum och härdar ut en dag så verkar det lätta en smula så att jag åter orka sitta uppe lite mer, laga mer mat och skriva lite mer.

I detta med skrivandet bor mer glädje än jag kan förklara. Kanske kan jag beskriva det lättare med dessa ord: jag har skrivit en barnbok! Trots evighetsfeber, sjukdomsmatthet och huvudvärk har det gått. Trots att skrivprojekten från den friska tiden vilar stilla under sjukdomsbördan och vägrar låta sig bli skrivna. Det började med några peppande rader från författaren Åsa Larsson som lydde ungefär: ”Skriv! Barnböcker är utmärkta att skriva när orken tryter!”. Sen bakades det ihop till en inspirerande tanke tillsammans med sonens bokslukande period, Astrid Lindgren och en del andra kryddor: ”Tänk om det skulle gå…”

Och det gick! Det finns skrivande som är möjligt trots sjukdom. Som jag har saknat detta skrivande då karaktärer blir till liv och tar sina egna vägar. Det som sker i romanförfattande men absolut inte i sjukstugepoesi. Barnböcker är en helt ny arena, bortsett från ett experiment för väldigt länge sen. Och Åsa Larsson hade rätt. Den sortens skrivande fungerar – i korta stunder i tag – också när hjärnan är stukad. Med mer effektivt medicinintag, lindrande sommarvärme och minskat läsande och slöskärmtittande har det blivit ork för ganska många barnboksrader om dagen de senaste månaderna.

Liggande. Långsamt. Lyckligt. För jag är mycket mer jag när jag skriver.

Jag och Astrid(biografin).
Jag och Astrid(biografin).

Och undrar om inte det finaste är att jag har gjort ”en Astrid”. Det har väl inte undgått någon att jag lever och andas med Astrid Lindgren framför ögonen. Och nu har jag i sanning gjort en Astrid. Jag gav ett barnboksmanus i present till mitt andra barn på tioårsdagen. Precis som Astrid. Det är förstås ingen Pippi jag har nedtecknat, och berättelsen var inte färdig vid tioårsdagen, men nu är den det. Och den uppskattades mycket av sonen. Vad det ska bli av det får vi se. Glädjen i att det trots sjukdom gått att skriva detta är så stor att jag just nu inte ägnar tankarna åt några refuseringsbrev.

Jag och manuset. Skriva, blunda, tänka, vila. Skriva, blunda, tänka, vila.
Jag och manuset. Skriva, blunda, tänka, vila. Skriva, blunda, tänka, vila.

Jag har skrivit liggande och sakta med feber och huvudvärk, men ändå med ork att tänka lite längre stunder än vad som förr varit möjligt. Det har aldrig funnits en allvarlig längtan efter att skriva barnböcker trots att antalet hittepåsagor barnen har fått genom åren är stort. Men det är sant att barnboksförfattandet – till skillnad från romanskrivandet – fungerar fastän hälsan och orken är begränsad. Inte för att barnlitteratur är enklare, men för att målet är närmare och berättelsen mer koncentrerad. Och kortare.

Det är en fröjd att ha lite bättre dagar, och att kunna fylla timmarna i sängen med mer mening. Någon minut i taget kan verka lite när det gäller skrivande, men trots att många blundstunder behövs för att slutföra ett kapitel så är det tydligt att långsamt leder också framåt. Så även med ett blogginlägg som detta.

Brev till dig som längtar efter att bli mor

Vi känner inte varandra du och jag, men jag känner din längtan så väl. Jag ser hur du lägger handen på magen och undrar om det nånsin ska få bli ett modersliv av din tomma livmoder. Lika tom som din famn. Den som saknar så att det värker i kroppen. Saknar den som du aldrig har mött men ständigt ser framför dig.

Jag ser hur du dömer dig själv för att du inte orkar glädjas med dem som fått det som du är rädd att du aldrig nånsin ska få uppleva. Din största dröm. Det som skulle vara en självklarhet men som tycks rinna dig genom fingrarna. Som sanden i timglaset som mäter din tid. Den begränsade. Den som flåsar dig i nacken och hånler när den hör hur andra pratar. Hur de lovar att allt ska gå bra fastän de inget kan veta. Hur de kommer med förslag som du inte har bett om. Hur de tycker att du ska sluta tänka på det som är din enda dröm. De ser dig inte och du känner dig så ensam. Så ensam och så fast i förtvivlan och längtan.

Du är inte ensam.
Det ska komma en annan tid.

imageFastän det just nu tycks omöjligt så kommer det en tid bortom detta. Hur den kommer att bli vet vi inte just nu. Hur du kommer att bli. Men den här tiden kommer att påverka dig, ge dig en blick som andra saknar, leda dina steg åt håll du inte hade väntat dig. Andra kan inte styra dem. Du måste gå dem själv. Välja dina vägskäl där det finns val att göra. Fatta beslut om hur länge du orkar gå vidare på en väg som ibland tar så mycket av din ork att den tycks ta slut. Det är du själv som kommer att samla kraft och lyfta blicken för att se vilka andra vägar som finns. De finns där, fastän just nu dolda bakom sorgens och förtvivlans snår. Ingen annan kan styra den blicken, de valen. Men där finns kanske någon vid din sida som kan lyfta dig och hjälpa dig att se. Där finns andra som redan har gjort den vandring du nu gör. Fäst blicken på dem. Låt dem få hjälpa dig att längta. En längtan kryddad med hoppet att en ny dag ska komma. En mors dag.

Varma hälsningar på Ofrivilligt barnlösas dag
från Cecilia – en gång en längtare, nu en mor

 

Varsamma råd till dig som längtar

  • VILA: Unna dig dagar eller stunder i stillhet med dig själv. Slut ögonen eller fäst blicken på naturen. Pausa Internet och alla planer för en stund och landa med dig själv.
  • MINNS: Påminn dig om att du är hel och fullkomlig i dig själv fastän en viktig pusselbit saknas i livet. Detta är ingens fel. Du är inte fel. Du är en hel människa. Hel men trasig och i behov av mjuka händer.
  • LÄS: Hitta igenkänning hos dem som är där du är nu och hopp hos dem som kommit vidare. Romanen Väntrum var frukten av en sån tid som du nu går igenom. Smärtan finns där, men också hoppet. Kanske kan Bea ta dig vid handen och hjälpa dig framåt.
  • LYSSNA: Välj musik som ger dig vila och kraft, eller igenkänning. Sarah Dawn Finers låt Till dig spelades in med längtans röst och kan ge många lyssnare speglingens tröst.
  • UPPTÄCK: Även om du just nu inte kan tänka dig annat än barn genom graviditet, våga ta reda på mer om andra vägar för din skull – inte för att andra säger ”det är väl bara att adoptera”. Det är inget ”bara” med att adoptera, men du kan hjälpa dig själv genom att ta reda på mer i ett tidigt skede. Bredda världen på samma sätt som vi kan läsa om resmål utan att veta om vi nånsin ska åka dit. Hjälp dig själv att bearbeta längtan och rädslan för framtiden genom att läsa om adoption, om att leva utan barn, om att bli förälder till ett äldre barn. image
  • KRAMA: Om ingen tycks förstå, inte ens de som står dig närmast, låt orden vila och ta till dig den närhet du och ni mår bra av. En kram, en tyst nick, en handtryckning.
  • SKAPA: Skriv, måla, pyssla eller använd andra sätt för att kanalisera dina känslor.
  • SAMLA: Fånga upp hur din längtan känns och föreställ dig att du försöker beskriva den för ditt barn i framtiden.
  • FÖRLÅT: Försök förlåta dig själv för det du inte orkar och andra för det som de inte förmår. Vi brister ibland, men det kommer nya dagar.
  • TALA: Berätta om din längtan, om inte alla så för någon. I slutenhet växer smärtan. I öppenhet kan vi bli hjälpta. Ta professionell hjälp om det känns som att du inte kommer att klara det här. Du har mer kraft än du anar, men ibland kan någon behöva hjälpa till att hitta den kraften.

 

Dikterna finns på Ekhemmanet. Det här är en återanvändning av ett gammalt blogginlägg. Lika aktuellt idag. Du som inte själv är en längtare, men har läst ända hit. Tack!  Här finns mer tips på vad som finns att läsa, lyssna och se om barnalängtan: http://cecilia.ekhemmanet.se/langtans-steg-och-vantans-rum-skrivet-sjunget-och-sagt-om-barnalangtan/

image

Arv och miljö

När mitt lilla barn blivit så stor att han kan använda ett plagg som jag själv hade som barn – och dessutom gör det i den miljö där både hans syster och jag själv en gång gjorde det – då faller en liten pusselbit på plats. 



Det hör till ovanligheterna att jag får tillstånd att lägga ut en bild, så håll till godo. Morgonrocken som min mamma sydde till mig som barn är världens skönaste. Nu nattsärk åt någon som tack och lov kan sova ordentligt. Det skulle jag också behöva. Två veckor med värk som hindrar mig från att få nån slags sammanhängande sömn. Det kunde få lätta nu. 



Ljus över Sverige

Dagens dikt i min diktjulkalender var denna.

IMG_0005.JPG

När jag publicerade den imorse fick den tillägnas mitt land. Ett Sverige som jag vill ska präglas av medmänsklighet, öppenhet och inkluderande. Ett land som jag vill ska vara lika välkomnande gentemot båda mina barn, som har olika hudfärg och ursprung men exakt samma självklara tillhörighet i familjen.

Som familjen är skulle jag vilja att mitt land vore. Men just idag känns det mörkt, och bilden på barnens händer blir aktuell igen. Den bild som jag delade med mig av ofta inför höstens val. Nu blir det ett nytt val, och det kommer behövas många ljus av hopp för att jag ska våga tro att det ska leda in på en väg där jag kan känna mig trygg att låta mina barn vandra på egen hand.

IMG_4536.JPG

Horisontalförälder

Tredje året jag är sjuk i advent. En förälder i horisontalläge eftersom allt som är i annat läge förvärrar symptomen i denna märkliga sjukdom. Också de största glädjorna. Det blir många timmar på soffan till att fundera över vad för slags fru och förälder jag är. Inte så sån som jag hade tänkt mig, men precis som alla andra saknar jag makt över vad som drabbar i livet. Sjukdomen är förfärlig. Febern, influensasymptomen och den ansträngningsutlösta försämringen stjäl så mycket av livet så som det var. Då gäller det att ta hand om det som finns. Som att njuta december.

IMG_0272.JPG

Just nu med denna utsikt från febersoffan. Sarah Dawn sjunger och det doftar kanel.

Åttaåringen längtade att komma hem tidigt från fritids för att baka med mig. Så fick det bli. Kostar kraft men ger glädje. Och tydligare rötter. För receptet vi använde är min mormors. Hon som dog för över två decennier sen men ännu värmer mig. Just nu konkret värme om fötterna av raggsockorna hon stickade.

IMG_0273.JPG

Häromveckan unnade jag mig en bakkväll med stora barnet när lilla sov. Hon knådade fram glutentrådarna och med vilopauser bakade vi fram många mästerkatter. De flesta till kyrkan som jag inte orkar besöka, men en del kvar i frysen än.

IMG_0274.JPG

Ikväll ska jag unna mig mer än vad jag egentligen orkar. Julkonserten med dotterns otroliga kör. En kör som både Laleh och Sarah skulle kunna göra turné med. Tills dess lyssnar jag vidare på Vinterland och unnar mig små utflykter från livet som horisontalförälder och sofflockspoet. Under hösten har jag legat här på soffan och skrivit nya dikter som nu publiceras på Ekhemmanet som en diktjulkalender. Välkommen dit!

IMG_0138.JPG