Jag ögnade just genom Sundsvalls tidning innan jag skulle ta tag i revideringen av Väntrum (min roman om ofrivillig barnlöshet you know 😉 ) inför nytrycket. På sidan 8 i tidningen fastnade jag och kom inte längre. En stor intervju med Lina Ullerstam som är ordförande för föreningen Barnlängtan. De har under de senaste veckorna drivit Norrlandsuppropet för bättre vård för Norrlands ofrivilligt barnlösa. Det finns skrämmande ojämnlika ställningstaganden om vilken vård ofrivilligt barnlösa ska få, eller inte få, och jag är glad att Barnlängtan driver kampen. Just när jag länkade till uppropet förändrades sidan och gav besked om kampen har lönat sig. I ett pressmeddelande skriver Västerbottens läns landsting att ”politikerna i arbetsutskottet vid Norrlandstingens regionförbund har i dag, torsdag, beslutat att avvakta Sveriges Kommuner och Landstings behandling av IVF-frågan innan man tar något beslut i ärendet”.
Under intervjun med Lina Ullerstam finns en kommentar av Håkan Lindström, överläkare och ansvarig för förslaget om regional vårdplan för infertilitet. Hans uttalande ger mig ont i magen. Om han är rätt citerad så menar han att ”om övriga landsting utreder frågan ytterligare skulle de hamna närmare norrlandstingens bedömningar. Han menar att det handlar om en stark patientgrupp och att det har inverkat i att andra landsting inte skurit ner i verksamheten.” Det där upprör mig så mycket att jag nästan blir för arg för att hitta ord att förklara varför. Men jag försöker:
- Som ansvarig för så stora frågor bör man ha både öppenhet och ödmjukhet men detta andas bara att ”Vi har rätt och alla andra landsting har fel.”
- Respekten för övriga beslutande saknas. Jag läser här in att ”enda orsaken till att de andra landstingen ger ofrivilligt barnlösa en annan vård är att de har tjatat till sig det” (underförstått att ledningen i andra landsting har lagt sig)
- Respekten för patientgruppen ofrivilligt barnlösa lyser med sin frånvaro. Både i de lagda förslagen och i uttalandet att det handlar om en stark patientgrupp (vilket jag tolkar anses som något negativt) visar på att man anser det här vara en lyxvård. Och även om denna grupp är frisk på många andra sätt så är det en patientgrupp där majoriteten lider i tysthet och inte vågar eller orkar slåss på några barrikader.
- Det är mycket kortsiktigt att slå fast att fertilitetsbehandlingar, både faktiska och förebyggande åtgärder som vid cancer, som något att spara på:
Föreningen Barnlängtan presenterade en rapport 2011 som beskriver hur tung den psykiska ohälsan är i gruppen ofrivilligt barnlösa. Hedda och jag skrev ett bloggupprop om det i somras, med fokus på psykologiskt stöd under processen. Det finns anledning att lyfta resultatet av den studien också nu, för att visa på att infertilitet är ett omfattande problem och något som orsakar mycket lidande. En bra vård under tiden behandlingarna pågår, och psykologiskt stöd som bidrar att man får hjälp att avsluta kampen när det är dags, skulle sannolikt minska på både utmattningsdepressioner och separationer i den här gruppen. Om nu landstingsbeslut ska bygga på långsiktighet.
Jag har för övrigt sedan länge försökt bli medlem i Barnlängtan utan att lyckas. Jag tror de behöver fler medlemmar som engagerar sig. Kanske du?
Själv lägger jag mentalt mycket engagemang på barnlöshetsfrågor, men praktiskt i styrelsearbete osv handlar det engagemanget om adoption. Och min egen lilla mission handlar om att föra ihop de här frågorna så att adoptiontankarna bearbetas i ett tidigt skede av barnalängtansprocessen. Det gjorde de inte hos oss, men kanske kan jag bidra till att tankarna gnuggas tidigare hos någon annan. Till exempel genom mitt skrivande. Nu tar jag och hälsar på Bea.
Bilden är lånad från Sundsvalls Tidning som tog den i samband med en artikel om en novellpublicering 2006, medan vår barnalängtan fortfarande fanns. Längtan efter det andra barnet. Nu har vi dem båda. Förundran!
Hej Cecilia! Och tack för ditt stöd! Jag håller med om det du skriver ang Håkan Lindström och hans kommentar till artikeln samt att adoptionstankar borde bearbetas tidigare i barnlängtansprocessen. Sen läste jag att du länge försökt bli medlem i Barnlängtan utan att lyckas – det lät inte alls bra. Vi har förbättrat hemsidan så att man lätt ska kunna bli medlem direkt genom att fylla i ett formulär där. Sen jobbar vi alla ideellt så ibland kan det dröja lite innan återkoppling. Om du vill så försök gärna igen, och lyckas du ändå inte så hör av dig till mig så ska jag fixa det! PS. Vi har en lokalförening i Sundsvall, du är också välkommen att kontakta dem på sundsvall@barnlangtan.com. DS.
Vänliga hälsningar
Lina ullerstam
Tack för hälsningen Lina! Jag använde formuläret två ggr i vår/sommar, mejlade och fick ett svar i höstas att det skulle komma hem inbet.kort. Det kom inget fastän jag har påmint. (jag mejlar dig så kanske det går att hitta varför det tappats bort). Hoppas det är ett undantag så inte fler potentiella medlemmar tappats bort. Det där med ideellt arbete känner jag igen 🙂 Jag har haft lite kontakt med sundsvallsavdelningen emellanåt.
Lycka till med allt!
Jag tackar för en kommentar jag har fått här, men väljer att inte publicera den. Den är skriven som kommentar till artikeln jag länkat till, och det handlar om att olika vårdinsatser jämförs med varandra. Hela den frågan är så komplex och jag vill inte ha den debatten på min blogg. Det går inte att ställa t ex barnlöshet och missbruksrelaterade skador och akuta skador mot varandra, det säger också kommentatorerna till ST-artikeln fastän det är just vad man gör när man nekar barnlösa att kämpa för bra och jämlik vård.
Hej! Har du fortfarande inte kunnat bli medlem? Jag minns ätt jag vidarebefordrade din önskan om det för länge sedan! Konstigt! Så krångligt ska det ju inte vara. Och alla medlemmar behövs.
Ja, Johanna – efter att du gjorde det fick jag det där mejlet i höstas. Har vb:at det till Lina så hoppas jag det kan ge någon vägledning om vad som hänt.
Mycket bra skrivet Cecilia! Du sätter fingret på hur retoriken fungerar.
Vad gäller Barnlängtan så upplever jag inte att det riktigt är en förening för mig. Det är en patientförening, för dem som tar medicinsk fertilitetshjälp. Det har jag aldrigt gjort, så jag passar inte i mallen. Icke-medicinska lösningar på problematiken, som adoption, känns inte som en del av det som är föreningens frågor. Men jag tror att föreningen gör ett viktigt arbete vad gäller möjligheten till vård.
Tack mamma H 🙂
Ang Barnlängtan. På den tiden det hette Iris – då när jag uppfann forumet Barnalängtan i Väntrum 🙂 – klev jag ur så fort jag inte orkade tänka på behandlingar… Jag tänker mig att ju fler som blir medlemmar från andra håll eller faser i barnlängtansprocessen, desto vidare kan begreppet hanteras i föreningen. Det blir nog naturligt så att fokus hamnar där de som är mest engagerade befinner sig. Från flera håll inom Barnlängtan har jag fått signaler att man vill närma sig adoptionsfrågan också. Det gläder mig!
Som alla föreningar fylls den med innehåll från de som engagerar sig. Under tiden jag satt i styrelsen pratade jag adoption med många politiker, bl.a. för att tydliggöra hur otroligt otillgänglig adoption är för många. Det är svårt att ha råd med 1-200 000, särskilt som många redan är skuldsatta efter ivf. Adoptionsbidraget är väldigt lågt och borde ökas kraftigt. En annan styrelseledamot drev rätt mycket arbete kring avgifter som kommunerna tar ut – bioföräldrar får gratis, frivillig föräldrautbildning men adoptivföräldrar får en tvingande och avgiftsbelagd. Frågan om inhemsk adoption var också uppe med politiker flera gånger.
Så adoptionsfrågan finns absolut. Däremot har föreningen problem med att få folk som engagerar sig, vilket gör att den går på knäna.
(För övrigt är jag en annan Johanna än hon som skrev om din medlemsansökan här ovan.)
Fina du. Och duktiga du. Säger det igen. Om och utifall att du inte förstått det. Allt som du gör för oss ofrivillgt barnlösa, allt engagemang, alla goda tankar, .allt skrivande, allt kämpande. Tänk att jag fick möjligheten att lära känna dig, och våra vägar kommer fortsättningsvis att korsas! Kram Kix
Oj så gott jag sov efter att ha läst det där! Tack kära Kix!
Nä nu har jag funderat vidare på det där som han sa… Håkan: ”det handlar om en stark patientgrupp och att det har inverkat i att andra landsting inte skurit ner i verksamheten”. Jag kan på något sätt inte tänka mig att vi ofrivillgt barnlösa är ett urval av starka individer (dvs att just vi är starkare än andra). Kanske borde Håkan tänka om och hellre försöka förstå hur pass stark längtan efter barn är, vilket bidrar extremt mycket till att vi faktiskt vill kämpa, hårdare än andra patientgrupper – kanske. Nä, jag blev också väldigt uppretad, uppenbarligen…. Kram Kix
Just det, Kix. Och jag tror det är svårt för många att förstå att längtan är SÅ stark och hur den påverkar livet.
Ditt tangentbord glöder Cissi – jag känner djup och innerlig passion! Förstår att du hjälper många! Kram!
Åh. Tack för härlig respons!
Han den där Håkan borde få känna av hur ont barnlängtan kan göra, men hans närstående kanske kunna ”skaffa” barn hur enkelt som helst. Du är ett fantastiskt språkrör för alla som måste kämpa som ni har gjort. Jag är så över de resultat er kamp har givit.
Varma långväga kramar från mor!!
Tack <3 mor!