Det har inte hänt bara en gång att en språkpolis (inga namn nämnda, men ni känner henne) har svarat uttrycket ”Vi syns imorrn” med något i stil med ”Jaha, det är då vi slutar vara osynliga?”. Varken kul eller särskilt trevligt, men är man ordnörd så är man.
Men nu funderar jag mycket på det där med att synas – och inte om att ses. Jag vill synas när det gäller mitt författande, för att synas är nödvändigt för att bli läst. (Om man inte gör en Kepler förstås). Jag tycker också det är helt OK att synas i fråga om t ex barnlöshets- och adoptionsfrågor. Ämnen som jag brinner för och vill sprida information om. Sen finns det andra frågor där jag inte tycker att jag behöver synas offentligt. Jag har varit med två gånger om att skvallerkvällspressen ringt mig och bett mig ringa upp. En gång Aftonbladet och en gång Expressen. Båda gångerna har jag tänkt (och det erkänner jag utan att rodna) ”Ja! Nu händer det. Nu har de upptäckt min roman och kommer göra den känd för en stor publik!” Men, nää… Båda gångerna har de googlat sig fram via nån detalj på min blogg och velat ha med nån pytte verklighetsförankring i nåt udda ämne.
Så finns andra sätt att synas i media som inte känns riktigt lika bekväma. Dels i somras när jag fick pryda (?) en halvsida i stora lokaltidningen angående svälten på Afrikas horn. De hittade i semestertider ingen som jobbade på riktigt för de drabbade, så de tog en tjockis som bara bloggat om svälten. Och så nu när jag tveksamt sa ja till en artikel om att avstå och reflektera under fastan. Det blev en välskriven och välfotad, men obekvämt STOR artikel och jag brottas med alltför många tankar om vad människor tycker om det där rätt så udda som jag berättar om. Några få har skickat iväg en särskild hälsning till mig efter att ha läst, något som jag själv brukar göra, och därför uppskattar mycket. En hel del bekanta, som jag inte alls hade väntat mig, har i förbifarten bekräftat att de sett artikeln och har haft några ord att säga. (”Linslus” t ex. Jag väljer att tolka det som ett helt neutralt ord 🙂 ) Men hos alla tidningsläsare jag känner väl som inte nämnt något alls lägger jag orden i munnen. Att jag tar för mycket plats, att det verkar märkligt eller att det var en aning intressant. Förmodligen slutade de tänka på mig så fort de hade sett och kanske läst artikeln. För sannolikt ägnar inte andra lika mycket tid som jag åt att tänka på just mig 🙂 Jag vill ägna mindre tid åt att tänka på om jag duger eller suger i andras ögon. Det borde inte vara så viktigt, men blir oftare det under stressiga perioder. Fastan är en extra bra tid för att öva på andra fokus, och att avstå sånt som ger för mycket bryderier. Så nästa fasta ska jag se till att inte ta plats på offentliga arenor i ärenden där jag inte känner mig helt bekväm. Eller. Jag tror jag börjar nu.
Men först: tiotusen röda rosor till bloggkamraterna som deltog i SVTs och TV3s serier om barnlängtan i höstas. Jag beundrar dem för modet att öppet berätta om sin djupaste längtan och smärta på bästa sändningstid. Utan att veta vad vänner, familj och bekanta funderat på när de sett det. Modiga ni!
Tack FC, Emilie och Anders, och alla ni andra! Och innan jag skrev färdigt detta så såg jag Elida i Debatt på SVT och är synnerligen stolt. Och lite bekymrad över slutfrågan som tvingades på. All heder och varma tankar! Och ett ljus med en bön för framtiden.
Och apropå att tända ljus för andra. Ni har väl inte glömt min utmaning till er bloggläsare? Jo, jag tänkte väl det. Titta in och SMS:a vettja.