När jag och min (blivande) man flyttade ihop började vi samla på ett uppslagsverk. Lexikon 2000. Det var så man gjorde 1991. Om man ville veta något så slog man upp det. Och det som hade hänt efter tryck fanns helt enkelt inte med.

Nu går informationsflödet som bekant mycket fortare. Både fakta och fiktion sprids sekundsnabbt från den ena till den andra. Både det som är verkligt och det som börjar som missförstånd kan få gigantiska proportioner eftersom uppseendeväckande nyheter, sprids rekordsnabbt genom nyhetssändningar, Facebookdelningar, bloggande och twittrande. Och det sprids lika snabbt oavsett om nyheten ger en hel bild eller bara en bit av en sanning.

Här är en till av mina käpphästar: att alltid försöka minnas att det inte är den fullständiga bilden som presenteras. Nyheten är vinklad utifrån någons perspektiv och utifrån en tes. Och har man en tes så hittar man bevis för den. Program som Kalla fakta och Uppdrag granskning är tydliga exempel på sånt, och jag orkar därför aldrig se de programmen. En blogg som kallas Lotusbarnen presenterar en bekymmersam bild av ett barnhem i Indien som Adoptionscentrum samarbetar med. Redan i augusti skrev jag om det, att det inte är lätt att göra rätt. Jag tvivlar inte alls på att berättelsen bygger på verkliga upplevelser, men upplevelser är aldrig en objektiv bild av verkligheten och enkla lösningar finns mycket sällan i komplicerade frågor.

Återigen detta svåra, att vi ser svartvitt och värderar vad som är rätt eller fel utan att egentligen kunna ha grepp om helheten. Men det betyder inte att vi ska låta bli att försöka. Jag hoppas och tror att de flesta människor, så även ansvariga inom den organisation jag själv representerar, gör det som står i deras makt att rätta till det som är fel. Men ibland finns inga enkla sätt att ställa till rätta. Inte ens om man råkar vara svensk.