I alla tider har människan drabbats av smärta och sorg. Ändå känner vi så ofta oss alldeles ensamma i vår egen sorg. De här orden är minst 2300 år gamla:

…i din ungdoms dagar,
innan de onda dagarna kommer och de år då du skall säga: ”De ger mig ingen glädje”;
ja, innan de förmörkas, solen och ljuset, månen och stjärnorna, och innan molnen vänder åter efter regnet;  då väktarna i huset darrar och de starka männen sviker; då malerskorna har upphört att mala, eftersom de har blivit så få och då spejarna har det mörkt i sina gluggar;
då båda dörrarna mot gatan stängs till, och ljudet från kvarnen försvagas; då man vaknar av fågelsång och sångens alla döttrar sänker rösten;
då man är rädd för var backe och vägen är full av skräck;
då mandelträdet blommar, gräshoppan släpar sig fram
och kaprisknoppen blir utan kraft; då människan går till sin eviga boning och gråtarna går omkring på gatan;  innan silvertråden brister och den gyllene skålen slås sönder, innan krukan vid källan krossas och brunnshjulet slås itu vid brunnen;
då stoftet vänder åter till den jord det kommit ifrån
och anden vänder åter…

Poetiska formuleringar med utgångspunkt från ”ungdomen”, en tid innan smärtan har drabbat. Orden kommer från Predikaren i Gamla Testamentet och inleds med orden ”Tänk på din Skapare”. Oavsett om man tror på någon skapare eller inte så tror jag att det går att känna igen sig i en del av liknelserna. Och oavsett tro så anar jag att man kan ta sig igenom också den mörkaste sorg om man tillåter sig att känna det man känner och försöker ta en sekund i taget, ett andetag i taget tills det lättar.
En dag. Ett ögonblick i sänder.

Den här psalmen sjöng vi i kyrkan idag. Den är också gammal, men ”bara” omkring 150 år. Här sjunger Carola originaltexten som beskriver Guds kärlek som en moders hjärta. Frasen ”som din dag så ska din kraft och vara” är ord jag gärna återvänder till. Jag tror det är så, fastän jag ofta har svårt att se Gud när livet gör riktigt ont. Det är oftare i efterhand jag ser på vilka sätt hjälpen har kommit. Men jag tror verkligen på att om vi står ut och blir kvar också i den smärta som verkar outhärdlig så kommer kraften att räcka precis. Kanske inte så att det blir över, men just så att den precis räcker för de dagarna. Tills det kommer andra dagar. För det gör det.