Den senaste tiden har jag lyssnat så oerhört mycket på Ensamhetens hav från filmen Underbara älskade. Göran Fristorp, en gammal favoritsångare, sjunger rakt in i mitt hjärta, så sången har talat så mycket till mig utan att jag riktigt har lyssnat på texten. Men idag har jag lyssnat på den om och om igen. Med tårar. Ensamma tårar. För återigen blev det så tydligt att i livets svåra ögonblick, i ovisshet och rädsla, kan jag känna mig så ensam fastän så många famnar finns både nära och i tanken.
Och i tårarna finns ändå en slags tillit. En djup andning som säger att ”också detta är livet”. Hur det än blir, vad det än är så är också det här livet. Och då vill jag i tanken, precis som i sångens sista fras, låta mig falla mot marken med armarna rakt ut och famna både Gud och det som är just min plats på jorden.
Texten som talar så starkt till mig idag är en dikt skriven av Johannes Edfelt. Det krävdes mycket letande för att hitta det. Om jag hade skrivit en sån text skulle jag inte vilja att det var så svårt att hitta upphovsmannen. Eller kvinnan. Denne man som föddes i början av 1900-talet sätter med sina ord avtryck just idag.
Ensamhetens hav
Men åren gå och ensamheten växer
du står en dag vid stranden av dess hav.
Det kastar ej semesterblå reflexer,
det var din vagga – det ska bli din grav.
Det är din lut, det är din stränga skola.
Det smakar fosfor och metall och salt
när dessa bittra vågor överspola
med mörk kemi din innersta gestalt.
Du märker plötsligt hur de tystnat alla:
menageriers, alla städers ljud,
och plötsligt ville du till jorden falla
som fromma göra när de möta Gud.
Som fromma göra när de möta Gud.
Johannes Edfelt
Läser det du skriver, skriver några rader till dig, raderar, skriver nytt, raderar igen, hittar inte ord att formulera det som väcks inom mig när jag läser dina ord. Särskilt de orden om att känna ensamhet fastän man har vetskapen om att det finns så många famnar runt omkring sig. Det väcks ett igenkännande inom mig, och den tomhet och ensamhet jag själv kände som värst i min egen ovisshet bubblar fram.
Jag hoppas och ber att du får svar snart. Att du får bli frisk snart <3 KRAMAR <3
Tack! <3 Stort tack!
Ensamhet är väl i sin innersta betydelse, tomheten avsaknaden av ett annat du. Ibland är saker så svåra att de inte går att dela fullt ut, ngn annan förstår inte trots att de vill förstå.
Jag kan oxå känna den ensamheten omgiven av många som vill dela. Ber att du ska slutas in I Guds famn och få vila i din ensamhet med honom som prövat den totala övergivenheten. Så fortsätter jag o ber för att du ska få klarhet o helst befrielse från febern.
Kramar
Tack så mycket Kristina! Den här sjukdomstiden ger mig en aning om hur du har det, och gör mig än mer tacksam att jag i vanliga fall är frisk.