Igår morse skedde ett slags mirakel.

När jag vaknade hade jag tankarna på vad jag skulle säga när jag på lördagkvällen skulle inleda ett missionsmusikcafé i kyrkan. Jag kom att tänka på en pärm i källaren som jag gick ner och letade rätt på. Den var dammig och oläst de senaste decenniet.

Pärmen innehåller anteckningar från 1989/1990 då jag som 19-åring deltog i ett folkhögskoleprojekt på Sigtuna folkhögskola. Vi la upp våra egna studier, satt i ett madrassrum och berättade om oss själva en timme i taget, hade matlag, utförde Robinsonbesläktade omröstningar om vilka vi skulle tillbringa vårt halvår utomlands med, vaccinerade och förberedde oss. Sedan reste vi i november 1989 iväg till ett fattigt men ändå blomstrande Zimbabwe. Just då ett föregångsland som under vår tid där firade 10 år som självständig nation, med en ledare som först senare började kallas diktator. Under tiden vi var där befriades Nelson Mandela från Robben Island i grannlandet Sydafrika. Idag ser det annorlunda ut i båda länderna, och tidningarna gav i december en annan bild av ANC än den som vi minns från kampen mot apartheid som fanns med under mina tonår.

I Zimbabwe bodde vi svenska och zimbabwiska ungdomar i små hushåll på missionstationer på landsbygden. En hel del av de svenska kamraterna har jag som facebookkontakter och vänner. Min zimbabwiska syster lever inte längre, den ibland onämnbara sjukdomen tog hennes liv, och det var 18 år sen jag mötte och flera år sen jag hade kontakt med min zimbabwiske bror.

Så igår, när jag kom upp ur källaren, slog jag på datorn och hittade ett mejl från min gamle vän i Zimbabwe. Han vars första son föddes året efter att vi hälsade på, och fick bära min makes förnamn. (Om det skulle ha blivit en flicka hade hon fått heta Cecilia.) Jag visste inte ens att vi hade fungerande e-postadresser till varandra, men nu hade han skickat iväg ett mejl till mig (”Hej storasyster….”) i samma stund som jag hämtade pärmen ur källaren!
Nog är det ett fantastiskt sammanträffande?