Igår såg vi den fängslande Arne Dahl-filmatiseringen, De största vatten, på SVT. Utmärkta skådespelare, intressanta karaktärer och spänning. Men tyvärr ett alltför vanligt budskap som dök upp i slutet: att en adoption är en sannolik orsak till mord. I detta fall handlade det om en sexårig pojke adopterad inom Sverige. Och så lite bibliska referenser som extra krydda och liksom förklaring (?) till det adoptionsrelaterade mordet.
I boken jag sen läste innan jag somnade handlar det också om sexåriga barn adopterade inom Sverige. I båda fallen är det tack och lov inga adoptivföräldrar som svartmålas (det verkar annars vara det vanligaste) men ändå, en adoption ska tydligen ingå i kriminalromaner?! Jag är mamma till just ett sexårigt adopterat barn. Kanske är det därför jag fastnar så i detta. Och grubblar mig trött över varför just adoption så ofta blir en förklaringsmodell i blodiga deckare. Och hur det kommer sig att deckarförfattarna vill få en unik företeelse som nationell adoption att verka vanlig.
Det föds omkring 100.000 barn i Sverige per år. Ytterst få av dem adopteras. Som exempel adopterades femton barn inom Sverige år 2007. Därför är det sällsynt att nyutredda föräldrar erbjuds att ställa sig till förfogande för ett barn som adopteras nationellt inom Sverige. Det är sällsynt, men det händer. Det hände oss. Vi fick det erbjudandet och ställde oss till förfogande, i all hemlighet, med hjärta och vilja för en liten nyfödd pojke. Efter en tid stod det klart att vi inte blev detta barns föräldrar. Numera vet vi att det var helt rätt, det var en helt annan pojke som var vår. Men det var just då en påfrestande och sårbar tid när famnen och hjärtat var vidöppna och vi inte heller kunde berätta om det. Modern valde i detta fall några andra föräldrar. Ibland ångrar sig mamman, också efter att barnet har hunnit flytta in hos sina nya föräldrar. De som har varit med om detta är nog överens om att en adoption inom Sverige (idag) inte alltid är det mest eftersträvansvärda. Det kräver att man är beredd att utstå en oerhörd psykisk press innan adoptionen är beslutad, med risken att stå där utan barn. Och kanske med sorgen över att ha fått lämna ifrån sig ett barn man redan tagit emot.
I Vårlik (Mons Kallentoft) som jag läser just nu förmedlas en annan bild än verkligheten, och karaktären Malin Fors, som jag har tyckt så mycket om i 3,5 bok, blir en helt annan i mina ögon efter de här sidorna.
Malin Fors (eller är det kanske Mons Kallentoft?) pratar kategoriskt om de biologiska föräldrarna som de ”riktiga” föräldrarna, och förutsätter att alla adopterande skulle föredra att adoptera ett svenskt barn. Samtidigt en raljerande tanke av Malin (som just fått reda på att hon har en funktionshindrad släkting som ingen ville adoptera) om att man hellre vill ha ”en brun eller gul eller röd än någon med felskapad hjärna, havererad själ”. Jag får försöka ha förståelse för att Malin Fors uttrycker sig så här när hon själv är pressad och har det tufft, men det jag funderar över är förstås författarens syn på det hela. Är adoptivföräldrar mer kräsna och ogenerösa än människor i allmänhet? Och är en adoption också i verkligheten en naturlig ingrediens i samband med bestialiska mord? Om jag ska tro alla de deckare jag läst under min sjukdomstid så är det just så. Men jag tror annat. Och undrar vilka fördomsfällor jag själv hamnar i när jag skriver mina böcker…
Det där har jag missat, men läser ju inte alls lika mycket som du. Synd att det ska vara så… Har lyssnat på en hel del podcasts från amerikansk adoptionsradio och där beklagade de sig också över att Hollywood ger en så negativ bild av adoption. En av mina kompisar har skrivit en thriller och den råkar handla om en adopterad flicka 🙂 Har inte läst boken för den är inte utgiven nånstans ännu, men hoppas den ger en mera realistisk bild – om den kommer ut!
Jag tror att jag har de där glasögonen på mig så att jag reagerar på varje text där adoptivföräldrar eller adopterade görs till skurkar och adoptionen till den psykologiska förklaringen till varför. Läste nyss en recension av Kallentofts senaste där det verkar vara så att adoption visar sig vara handel med barn. Suck. Jag som har tyckt så bra om denne författare… Men när en skev bild riskerar uppfattas som en sanning, av läsare som inte är insatta, blir jag lite rädd.
Jag tror att tre deckare jag läste under våren/sommaren hade nån dysfunktionell adoption med i bilden. En slutade jag läsa av den anledningen. Det jag saknar är en bild av adoption som ett naturligt sätt att bli familj, inte som en automatisk orsak till psykisk ohälsa. Kanske din kompis bok skulle kunna bidra med det…
Har för mig att min överkänslighet började med svensk/danska teveserien Bron – som jag följde med glädje, tills det här vanliga märkliga adoptionsgreppet blev förklaringen till hela långa mysteriet…
Jag minns att du skrev om det tidigare. Jag har inte sett nån av de där serierna så jag är kanske skonad.
Usch va otrevligt att de sa sådär i den boken, jag har ju läst hans första och andra tror jag, men känner inte igen det där.
Även om jag inte heller hade brytt mig varifrån barnet kom tycker jag ibland att det är synd att inte fler barn adopteras bort i Sverige, för det här med fosterhem tycker jag känns så hemskt på något sätt. Barnet vet aldrig riktigt om det får stanna och föräldrarna vet aldrig riktigt om de får behålla barnet. Det tror jag kan påverka anknytningen negativt, och vilken sorg det blir i fall som Hadile, när den biologiska mamman helt plöstligt vill ha tillbaka barnet. Det tycker jag är hemskt.
Ja, jag håller med. Sverige har verkligen inte alltid barnens bästa för ögonen. Snarare de biologiska föräldrarnas rätt till ständigt nya chanser. Jag hoppas att det kommer bli fler öppna adoptioner i framtiden, där barnen kan bo tryggt hos dem som klarar av att vara bra föräldrar men ändå behålla kontakten med bioföräldrarna.