Jag torkar tårar utan handskar och känner att jag lever. Hjärtat slår som vanligt extra hårt för utsatta minoriteter och för sjukdom som slukar vardagsliv eller människoliv.

Jag torkar tårar och bloggar mindre än jag vill. En tilltalande blogg ska i mina ögon se ut på ett speciellt sätt, och det är förstås det jag själv har som måttstock för bloggandet. Jag vill att min arena ska uppdateras ofta, bjuda på fina bilder, välformulerade texter och gestalta många aspekter av livet. Både yta och djup, både personligt och allmänt, både mörker och ljus. Och så vill jag skriva om sånt som det behöver skrivas mer om. Barnalängtan, rasism, ärlighet, tro och sorg är såna ämnen.

Fastän jag har orkat blogga under hela det här året som jag har legat på rygg så är det trögt nu. Bloggandet och diktskrivandet har genererat mycket stöd och en slags livsuppgift, men just nu värker huvudet så att det är en långsam kamp att hitta orden. Barnalängtan och min roman har jag inte skrivit om på länge, vilket syns i försäljningsstatistiken. Tyvärr. En ensam roman från en okänd författare säljer inte sig själv hur många översvallande läsarbrev den än lett till. En sorg är det varje gång jag upptäcker det och påminns om att Väntrum och dess efterföljare skulle behöva en annan mamma än en sjuk och kraftlös Cecilia.

Så nu läser jag själv istället. Och följer Molanders. Jag älskar den serien. Redan efter första avsnittet skrev jag om det. Just nu är det musiken som tilltalar mig så. Liksom i nyligen avslutade Maestro i SVT har Molanders bjudit på fantastiska klassiska stycken som ”Montagues and Capulets” av Prokofiev. Igår lyssnade jag på alla Youtubeversioner jag fann av den och på Beethovens Overtyr som inledde konserten i lördags. Jag fastnade särskilt för den där både kyrkan och orkestern gestaltar psaltarorden om hur härligt det är när ”brothers and sisters dwell together in harmony”.

Veckans Molanders innehöll också ett uppslitande bråk om Gabriellas sång. Och en försoning. Den sången handlar så mycket om försoning för mig. Om att försonas med livet och sig själv. Jag brukar gråta när jag hör den på radio. I lördags fick jag höra den några meter från scenen, med min dotter i kören, Helén Sjöholm som solist och Sundsvalls Orkesterförening vid instrumenten. Redan när de stämde stråkinstrumenten blev jag tårögd över att få uppleva det live. Behöver jag säga att jag fick bita ihop för att inte hulka när de sista tonerna ljöd av Gabriellas sång och publiken ställde sig upp och applåderade händer och hjärtan varma.