Det är ganska vanligt att en hobbyförfattare som jag får höra att ”när du får Nobelpriset så…” Det är förstås ett skämt som förmodligen har en dold innebörd som handlar om att ”jag tror på dig som författare”. Men det skämtet faller inte i god jord hos mig för det känns som ett raljerande både med skrivandet och med Nobelpriset. Jag tror inte det finns en enda nyutslagen författarknopp som tänker på litteraturpriset. Det som ges till författare som under lång tid och på många plan gjort skillnad. Vi som inte ens lyckats ta oss förbi den gigantiska muren till Förlagslandet har helt andra drömmar. Att nå ut till en större läsarkrets, att få ett slags erkännande att det vi pysslar med är litteratur som många bör läsa.

Igår fick jag ett erkännande som värmde det febriga författarhjärtat med en annan slags värme. Jag fick syn på det just när jag hade ramlat ner i en grop av trötthet över att både sjukvården och författarvärlden kräver att patienten/författaren har ork att kämpa sig svettig för att inte glömmas bort. Och så fick jag denna gåva och kunde kravla upp ur gropen. Oglömd.

Den som vill köpa Väntrum i julklapp till någon bör beställa idag för att hinna få den till jul. Beställ i Ekhemmanets webbshop eller t ex via Bokus (som dock inte lovar att de hinner skicka den..) eller Adlibris som skickar också till grannländerna Finland, Norge och Danmark. Och om du kommer på det för sent kan du höra av dig till mig så löser vi det!

Det finns nobelpristagare som går spårlöst förbi, och så finns det såna som har betytt skillnad mellan liv och inte. Förmodligen har vi alla medicinpristagare att tacka för att våra förfäder eller vi själva överlevt. Eller blivit till. För mig är det Robert G Edwards som varit den mest livsavgörande. Utan hans upptäckter skulle inte vår familj ha sett ut som den gör. Tack Gud för Robert. Och för familjen. Som igår kallade varandra ”Familjen!” som Sunes pappa i det första avsnittet av Sunes jul som vi skrattade åt tillsammans. Ingen som genererat Nobelpris, men guldstunder.

Nu har feberhjälmen dragits åt hårdare efter allt tänkande och skrivande, så jag hasar ner på rygg i kökssoffan och ser vidare på Sunes jul. Och försöker hoppas på att nästa jul ska bli en frisk tid.